Hyreshöjningar målet med marknadshyror

Det innebär ytterligare ett steg bort från allmännyttan och hyresregleringar. Den bostadspolitik som satte behovet av bostäder främst är ett minne blott. Nu är det vinstmaximering och marknadsanpassning som gäller. Och ett första steg i marknadsanpassningen är kraftigt höjda hyror över hela landet.

Redan 2002 inleddes ett samarbete mellan de privata Fastighetsägarna Göteborg Första Regionen och Hyresgästföreningen i Göteborg och två år därefter infördes så kallade kvalitetshyror. Samtidigt låg liknande system i startgroparna i Stockholm och Malmö.

Tillsammans utarbetade man ett system där hyresförhandlingarna skulle grundas mer på lägenheternas kvalitet. Enligt Hyresgästföreningen skulle det ”stimulera fastighetsvärdarna att arbeta kvalitetsinriktat”.
Fortfarande fanns dock regleringar, som att allmännyttans hyror skulle agera norm. De privata värdarna fick inte höja hyrorna mer än 5 procent över de kommunala bostadsbolagens.

Därför kunde Hyresgästföreningen försvara kvalitetshyrorna med att det inte skulle innebära några oskäligt höga hyror. Men regeringen och privatvärdarna hade förstås andra planer.

Tre år senare, 2005, anmälde Fastighetsägarna den svenska hyressättningen till EU-kommissionen. Motiveringen var att de kommunala bostadsbolagen hade ”konkurrensfördelar”, vilket stred mot EU:s grundlagar om den fria marknaden.

I regeringens utredning ”EU, allmännyttan och hyrorna” från 2008, stakades en väg ut mot marknadshyror. Utredningen föreslog bland annat att de kommunala bostadsbolagen skulle bli vinstdrivande, att alltid sträva efter maximal vinst.

Dessutom föreslogs ett så kallat ”efterfrågepåslag” för att lösa ”efterfrågeöverskottet” i kommuner med bostadsbrist. Detta är marknadsliberalt nyspråk för att höja hyrorna och därmed sänka efterfrågan.

Enligt den här snedvridna logiken är det inte bristen på bostäder för människor som är problemet. Nej, problemet är obalansen mellan tillgång och efterfrågan på marknaden. Alltså en ren ekonomisk kalkyl som, enligt regeringen, enkelt kan lösas genom höjda hyror.

Ibland hävdas att marknaden skulle ha ett intresse att tillgodose behoven. Men allt tyder på att det främst är de köpstarkas efterfrågan som skulle tillgodoses.

Det är helt enkelt inte tillräckligt lönsamt att bygga hyreshus med låg hyra. Detta problem förnekas inte heller av utredningen som dock inte går in på frågan om byggandet utan lämnar det hela därhän genom att konstatera att ”det är en öppen fråga hur stora effekterna blir på nyproduktionen [av bostäder]”.

Utredningens förslag på lösning är istället det system som finns i övriga Europa med ett bostadsbolag som förser de fattigaste med hyreshus till låg standard för lägsta möjliga pris, ett system som skulle leda till ännu större social skiktning och segregering. Så ska statens och kommunernas hyrespolitik reduceras till fattigvård.

Regeringens utredning kritiserades för att vara allt för långtgående och drogs senare tillbaka. Men effekten blev den tänkta när Hyresgästföreningen och SABO, Sveriges Allmännyttiga Bostadsföretag, istället lade ett lite försiktigare förslag i samma riktning.

Med de två utredningarna som grund klubbades den så kallade Odellagen igenom 2010 med Hyresgästföreningens stöd. Allmännyttans hyresnormerande roll avskaffades, samtidigt som det också slogs fast att även de kommunala bostadsbolagen skulle bedriva ”verksamhet efter affärsmässiga principer”.

Fastighetsägarnas EU-anmälan hade därmed fyllt sin huvudsakliga funktion och drogs tillbaka utan att den ens ha hunnit bli behandlad av EU-kommissionen. Så användes EU återigen som murbräcka mot den sociala välfärden.

När kvalitetshyror nu var införda samtidigt som hyrestaken i princip avskaffades blev det fritt fram för fastighetsvärdarna att räkna in bostadsområdets läge i bruksvärdeshyrorna.

Bostadsområden som ansågs ligga ”attraktivt” eller nära centrum kunde därmed utsättas för kraftiga hyreshöjningar, vilket bland annat skett vid Stena Fastigheters lägenheter vid Pennygången, Göteborg, vars läge relativt nära centrum är en av anledningarna till att kraftiga hyreshöjningar kan föreslås.

Det är denna utveckling vi nu är mitt uppe i. Efter att de privata fastighetsvärdarna slagit sig fria från regleringar ska nu de kommunala bostadsbolagen följa efter. De konkurrerar ju på samma marknad och måste därför marknadsanpassas, enligt nyliberal logik.

I Stockholm och Malmö finns ”Stockholmsmodellen” respektive ”Malmömodellen”, som båda i princip innebär så kallade kvalitetshyror. De är framförhandlade av fastighetsvärdarna och Hyresgästföreningen, som dock motsatt sig en total höjning, för att anpassa hyressättningen mer efter kvalitet och läge. I praktiken innebär det att alla lägenheter med relativt bra lägen kan få kraftiga hyreshöjningar.

I Göteborg går det kommunala bostadsbolaget Poseidon i bräschen. Även de har granskat olika bostadsområdens läge för att undersöka vilka som kan anses vara mer ”attraktiva”, genom att till exempel ha närmare till centrum än andra.

Nästa steg är att applicera samma resonemang på enskilda lägenheter. På sin hemsida förklarar Poseidon att kvalitetshyror är ”rättvisare” eftersom likvärdiga lägenheter med likvärdig hyra kan skilja sig åt vad det gäller faktorer som till exempel utsikt. Tragiskt nog nappar Hyresgästföreningen även på detta bete och köper hela resonemanget om rättvisa.

Därmed är kvalitetshyror införda ända ner på lägenhetsnivå. Poseidon lovar att någon total hyreshöjning inte kommer att ske, att såväl sänkningar som höjningar väntar. Men det finns alla skäl att vara skeptisk.

Som nämnts så är såväl regeringen som privata fastighetsvärdar överens om att hyrorna totalt sett måste höjas kraftigt, för att minska ”efterfrågeöverskottet”. Vad än bostadsbolagen säger är alltså hyreshöjningar en direkt konsekvens av marknadens intrång på bostadsmarknaden.

Som ett brev på posten kom också nya krav på rejäla hyreshöjningar i Göteborg inför 2013. De kommunala bostadsbolagen skyllde på ”ökade drifts- och underhålls-kostnader”. De privata Fastighetsvärdarna talade dock klarspråk och förklarade genom chefsförhandlare Charlotte Andersson att ”vi arbetar målmedvetet och långsiktigt för att närma oss mer marknadsmässiga hyror”.

Hyresgästföreningens svar var att låtsas vara förvånad. Det återstår att se vad de tänker sätta emot.

Med Odellagen från 2010 och införandet av kvalitetshyror först efter område och sedan ner på lägenhetsnivå, även i allmännyttan, har vi tagit ytterligare stora steg mot renodlade marknadshyror.

Man kan fråga sig huruvida Hyresgästföreningen inte kan se, eller inte vill se, den här utvecklingen som närmast varit en rak väg bort från en bostadspolitik grundat på behov, mot en total avsaknad av bostadspolitik med marknadshyror som hägrande mål.

Det var också därför som bostadsminister Stefan Attefall (KD) kunde agera reserverat när hyresbostadsutredare Per Anders Bergendahl i höstas presenterade en nyliberal lösning på bostadsproblemen, där en fri marknad och fullständigt fri prissättning på hyrorna ska råda.

Stefan Attefall vet mycket väl att en fullständig och direkt avreglering skulle leda till fler protester som de vid Husby, Tensta och Rinkeby i Stockholm eller Pennygången i Göteborg.

Men om den nuvarande vägen ändå leder till marknadshyror så finns det ingen anledning att jäkta.

August Eliasson