Tunisiska folket kastade ut diktatorn
Fredag 14 januari flydde Tunisiens diktatoriske president Zin Abidin Ben Ali med svansen mellan benen efter att han misslyckats att behålla makten efter en månads folkuppror. Ett folkuppror som har revolutionära drag.
Inom en mycket kort tidsrymd lyckades tunisiska folket att driva bort Ben Ali som regerat landet under 23 år med stöd av och i tätt samarbete med USA och EU, och då inte minst den gamla kolonialmakten Frankrike.
Presidentens pressades av en massrörelse med ungdomen i spetsen som hade fått nog av arbetslöshet, inflation och ett korrupt styre. Trots polisbrutalitet och skjutande mot obeväpnade demonstranter, däribland eld från krypskyttar, misslyckades regeringen att skrämma folket till tystnad.
Kraven växte att Ben Ali måste bort. Folkmassor stormade presidentens partis lokaler runtom i landet. Som historien visat kan det under upprorssituationer hända mer på några dagar än vad som annars händer under årtionden.
Innan presidenten flydde till Saudiarabien avskedade han regeringen och gav order om att premiärministen skulle bilda en ny regering samtidigt som ett landsomfattande undantagstillstånd utfärdades. Den regeringen blev mindre än två dygn gammal då en ny regering bildades bestående av under diktaturen tillåtna så kallade oppositionspartier.
Den tunisiska överklassen och imperialistmakterna har offrat Ben Ali, men manövrerar för fullt att kunna behålla makten och förhindra genomgripande förändringar i samhället.
Det tunisiska kommunistpartiets ordförande Hamma Hammami arresterades några dagar innan Ben Ali störtades, men situationens dynamik och presidentens flykt gjorde att han frigavs efter några dagar. Hamma Hammami var tidigt ute och formulerade kravet på Ben Alis avgång.
Hans parti Tunisiens Kommunistiska Arbetarparti PCOT är inte något obetydligt parti i tunisiska sammanhang. De internationella bedömare, vilka känner situationen och har ett ärligt förhållningssätt gentemot händelseförloppet, anser att den sittande övergångsregeringen måste inkludera kommunistpartiet och andra demokratiska krafter för att kunna kalla sig samlingsregering.
Massrörelsen och den snabba vändning i händelseutvecklingen som ledde till Ben Alis fall kom även som en positiv överraskning för progressiva krafter runtom i världen.
Den regim som av väst hyllats som den mest stabila staten i arabvärlden, en stöttepelare för amerikansk och europeisk imperialism, visade sig inom loppet av några veckor vara isolerad, svag och genomrutten.
Den gnista som tände folkupproret var när en arbetslös student brände sig till döds i protest. Han hade förgäves sökt arbete och tvingades överleva på att sälja grönsaker, när myndigheterna även hindrade honom att sälja sina grönsaker.
Vad som är värt att notera är att inga islamistiska styrkor hade någon avgörande roll i folkupproret. Det baserades främst på basala sociala och klassfrågor, som sedan fick en politisk dynamik.
Den antiislamiska extremhögern i Europa inklusive Sverige är förstås lågmäld om det som sker i Tunisien, för det stämmer inte med dess analys av araber som en monolitisk grupp av religiösa fanatiker.
Störtandet av Ben Ali kom som en chock för den tunisiska borgarklassen, de styrande i arabvärlden och för den US-amerikanska imperialismen.
Medan propagandan i väst utmålade det tunisiska styret som stabilt, effektivt och fredligt, för allmänheten i väst visade den USA:s ambassads interna rapporter en helt annan bild.
Genom Wikileaks avslöjanden vet vi att USA beskrev det tunisiska styret i termer som ”kleptokrati och diktatur.” Något som alla västliga regeringar visste, även om man undanhöll allmänheten informationen.
Direkt sprängkraft fick avslöjandena givetvis i Tunisien. Även om folk kände till det eller hade det på känn, så stod det nu i de interna papprena från USA:s ambassad.
För EU och USA hade Tunisiens roll varit vakthundens i Nordafrika. EU och i synnerhet gamla kolonialmakten Frankrike har omfattande ekonomiska förbindelser med Tunisien.
I början av folkupproret erbjöds fransk kravallpolis som stöd till regimen. USA har genom åren stött regimen med vapen för hundratals miljoner dollar.
Dessa politiska och militära relationer avslöjar västvärldens tomma prat om demokrati och mänskliga rättigheter. Lika hycklande är det svenska etablissemanget.
”Svenska vapen säljs till Tunisien och Indonesien och vi är beredda att sälja dem till Saudiarabien.”
Så står det i informationshäftet Fyra saker du inte vill veta om svensk vapenexport av Amnesty, Svenska freds- och skiljedomsföreningen Diakonia och Kristna fredsrörelsen. Det svenska hycklet kring pratet om demokrati och mänskliga rättigheter står nu i all sin nakenhet.
I förra veckan sade USA:s utrikesminister Hillary Clinton inför ett arabiskt auditorium att USA inte ”tar ställning” i den tunisiska krisen, då det var klart att USA-lakejen Ben Ali var på väg bort från scenen.
Men fientligheten mot den tunisiska massrörelsen finns där strax under ytan av Clintons diplomatiska språk. Det största och omedelbara hotet mot USA:s intressen i Mellanöstern är i nuläget inte krig, det är revolution, skriver Jackson Diehl, ledarskribent på inflytelserika Washington Post. Han fortsätter: ”Våldet har redan spridit sig till Algeriet, och de arabiska medierna är fulla av spekulation om var det ’Tunisiska scenariot’ kommer att uppenbara sig här näst: Egypten? Jordanien? Libyen?”
Även de nationella borgarklasserna är skakade. Libyens Muammar Gadaffi tog Ben Ali i försvar mot demonstranterna och varnade för ”en ny bolsjevikrevolution”.
Gadaffis reaktion på en potentiell demokratisk vänsterutveckling har vissa likheter med den syriska borgarklassens reaktion och intervention i det libanesiska inbördeskriget i mitten av 1970-talet. Då det såg ut som att vänsterkrafterna skulle segra sände Syrien trupper till Libanon.
Fördrivandet av Ben Ali är en stor seger för Tunisiens folk. Men krafterna som störtade den korrupta klicken är heterogena, ingen kraft eller parti är tillräckligt starkt att kunna ta ledningen för att säkerställa landvinningen och driva den framåt i en nationellt demokratisk utveckling.
Västvärlden är oroad men försöker förhindra en social radikalisering av utvecklingen. Stannar händelseutvecklingen med nuvarande övergångsregering kommer västvärlden att finna sig i läget även om man fått en smäll. Brittiska Financial Times insisterar i polemik mot en oroad internationell borgarklass: ”USA och Europeiska Unionen har ingen orsak att frukta tunisiska jasminrevolutionens konsekvenser.”
Ben Ali har störtats, och gott är väl det. Men motkrafterna mot en progressiv utveckling i Tunisien är stora både internationellt, i regionen och lokalt.