Den svarta nejlikan

Han kallades Den svarta nejlikan av norska motståndsmän och fick en av Norges högsta utmärkelser efter andra världskriget. En aristokrat var han, alltid oklanderligt klädd, artig och orädd. ”Noblesse oblige” (adelskap förpliktigar), det visste han och han trodde på det som José Marti formulerade ”förbättring av människan, ett framtida liv och nyttan av dygden”.

Långt senare kunde tusentals framstegsvänliga chilenare och andra latinamerikaner tacka honom för sitt liv efter att han räddat dem från Pinochets soldater 1973.

Inget har framkommit om Harald Edelstam hade läst Martis skrifter, men hans attityd och uppträdande präglades av samma idéer. De hade båda respekt för livet, kärleken, för medmänniskorna och deras väl och andras välbefinnande före sitt eget. Dessutom hyste de samma ideal om rättvisa. Edelstam skulle ha kunnat säga med Marti:

”En sann människa letar inte efter var man lever bäst utan var man har sin plikt”. Därför tog han del i motstånd och uppror i Indonesien, Tyskland, Norge, Polen, Guatemala och Chile.

Född för hundra år sedan (1913) var Harald Edelstam adelsman och överklass och han gjorde en diplomatisk karriär som passade ståndet, men han tog tidigt ställning för behövande och underprivilegierade. En föreställning om fascismen fick han redan på en av sina första poster som var Rom under Mussolini. Nästa placering var som konsul i Berlin från 1941. Där fick han kännedom om koncentrationslägren. På ett möte i Publicistklubben i februari 1974 berättade Edelstam om tiden i Berlin:

”… på en legation som var ljumt antinazistisk. Långa judeköer vädjade om hjälp att undgå koncentrationslägren men Sverige gjorde ingenting. Jag kände mig upprörd över detta. Judarna fördes i tiotusental till koncentrationslägren. Om lägrens existens var Berlinlegationen medveten. Det fanns också handlingar som styrkte den saken i UD:s arkiv, men de utrensades efter kriget.”

”Många judar kom till legationen och begärde ett skydd vi inte kunde ge. Då försökte jag gömma dem för några dagar i min bostad. Men det var väldigt riskabelt. Gestapo fanns ju överallt.”

Samtidigt som han var med om att sköta det neutrala Sveriges förbindelser med stormakten Tyskland knöt han kontakter med antinazister. En av ledarna i den så kallade Kreisaugruppen Helmuth von Moltke blev han personlig vän med. Det var samma grupp som utförde attentatsförsöket mot Hitler i juli 1944, då en bomb placerades under hans sammanträdesbord.

Från Berlin blev han förflyttad till Norge, som från 1941 var ockuperat av tyskarna. Alltmedan han uppehöll de officiella och diplomatiska förbindelserna med nazisterna för att ge ett sken av samarbete hade han ett nära samarbete med motståndsrörelsen. Nazisterna var smickrade av att han bjöd hem dem på fester men de visste inte att norska motståndsmän var gömda i gäststugan.

På natten tog han dem i sin bil till svenska gränsen, eller så förmedlade han kontakten till det nät av kurirer och vägvisare som skötte en omfattande flyktingtrafik. På det sättet räddade han tusentals norrmän. En del var norska judar som skulle förts till koncentrationsläger.

Hans mest omtalade bedrift under tiden i Oslo var hans räddning av en grupp studenter undan Gestapo. Studenterna hade tagit sin tillflykt till den svenska kyrkan, som var omringad av SS-soldater. Han lyckades utverka att åldringar och barn skulle få fri lejd. När soldaterna stormade kyrkan fanns ingen kvar att anhålla. Edelstam hade klätt ut studenterna till haltande åldringar.

Det var under tiden i Norge som Harald Edelstam förärades hedersnamnet Svarta nejlikan med en allusion till romanhjälten ”Röda nejlikan”. Det var en ädling som räddade dödsdömda aristokrater undan galgen när franska revolutionen hade urartat till terror. Till yttermera visso var romanen inspirerad av svensken Axel von Fersens försök att hjälpa den franska kungafamiljen med Marie Antoinette att fly till England för att inte bli avrättade.

Edelstams arbetsmetoder var illa sedda på UD i Stockholm. Där hade han inga vänner. Han blev till och med trakasserad av kollegorna. Vid hemkomsten från Oslo blev han avsatt och placerad i ett kyffe att rätta de andras reseräkningar. Ett år senare avtackades han däremot av sina inflytelserika norska vänner och förlänades den prestigefyllda S:t Olav-orden. Det bidrog till att han fick upprättelse och blev utrikesminister Östen Undéns privatsekreterare.

På sextiotalet placerades han i Guatemala. Det landet blev det första experimentet att utrota vänstern och gerillan i Latinamerika. Det förstod Edelstam och han var beredd på vad som skulle följa i Chile och andra länder i USA:s ”bakgård”.

Axel Edelstam, yngre bror och även han diplomat, har berättat att ”Harald sökte sig till oppositionen och försökte att vara ett stöd för dom som kämpade mot regimen. Men samtidigt hade han goda relationer med regimen. De flesta människor blir ganska smickrade av att bli bjuden till en ambassad. Så han tillämpade den strategi som han utarbetat redan i Oslo, nämligen att han hade goda kontakter med regimen, samtidigt som han arbetade för oppositionen.”

Pepe Viñoles, en journalist som räddades av Edelstam, berättade i ett personligt samtal 2012 att Harald hade en mycket klar föreställning om Latinamerika. I Guatemala hade han lärt känna gerillaledaren Cesar Montes som han fick en nära relation till liksom till motståndsrörelsen mot den proamerikanska diktaturen.

Det betydde inte att han var okritisk mot en del av gerillans våldsamma metoder. Speciellt blev han upprörd när gerillan kidnappade Tysklands ambassadör och sedan mördade honom.

I Chile blev han tillsatt som ambassadör 1972. Han kunde följa hur landet destabiliserades, saboterades och hur den demokratiskt valda regeringen störtades 11 september 1973. Kuppmakarna ledda av Pinochet satte igång en systematisk förföljelse av alla som varit knutna till presidenten Salvador Allende och försöket att bygga ett nytt, demokratiskt och jämlikt samhälle. Det var deras brott i den fascistiska militärens ögon.

Men Edelstam förklarade:
”Dem som de [fascisterna] kallar terrorister betraktar jag som frihetskämpar”.

Tack vare sin officersutbildning i ungdomen kunde han konfrontera den chilenska militärjuntan. Han visste hur man skulle bete sig mot vanliga soldater, och den kunskapen fick han användning för under de kommande veckorna under Pinochets terrorvälde.

Efter kuppen bröt Pinochetjuntan de diplomatiska förbindelserna med Kuba och den kubanska ambassaden omringades av militär som förberedde sig på att storma den. Den svenska ambassaden låg bara ett par kvarter bort och Edelstam bestämde sig tillsammans med förstesekreteraren att bege sig till grannarna och hissa den svenska flaggan. På det sättet kunde de rädda kubanerna och fick också utrymme för flera flyktingar som sökte skydd. Under stor dramatik lyckades han eskortera kubanerna ur Chile.

Givetvis drevs Edelstam av människokärlek och medlidande men det fanns också ett tydligt politiskt medvetande i hans räddningsaktioner. Han gav prioritet åt politiska ledargestalter inte bara för att de var mest hotade och utsatta. Han insåg att militärjuntan ”önskar återupprätta en kapitalistisk stat med korporativa [fascistiska] institutioner av spansk-portugisisk modell [Franco och Salazar]”.

I Edelstams tjänsterum fanns ett porträtt av Allende och ett av Fidel. Den sistnämnde hade varnat Allende för att lita på militärens lojalitet och skänkt honom ett gevär. Edelstam tyckte att Allende borde ha beväpnat folket i stället för att uppmana dem att lämna ifrån sig sina vapen, vilket han hade gjort en kort tid före kuppen.

Pinochetregimens fångar föstes ihop på Nationalstadion där de utsattes för brutala förhör, tortyr och straff. Edelstam begav sig dit nästan dagligen med sin svarta Mercedes, i en oklanderlig, svart kostym. Hans stiliga gestalt imponerade på de mödrar, fäder, barn och syskon som bönföll honom att ge upplysningar om sina anhöriga. Han kunde få ut många i livet från stadion.

Vid ett tillfälle organiserade han en grupp ambassadörer för att rädda fyrtio uruguayaner från att avrättas. De lyckades, men den officer som blivit lurad att gå med på fritagningen sköts nästa dag.
Dagens Nyheters korrespondent Bobbi Sourander, som var på plats under de ödesdigra dagarna och även hölls arresterad flera dygn, skrev:

”Chiles militärjunta kommer med sin kupp att ändra Latinamerikas och kanske hela tredje världens historia. Men tills vidare och innan man noggrannare vet vad som har hänt i landet är dess största och mest häpnadsväckande bedrift en enda: På två veckor utrotade militären i en durkdriven manöver halva sitt folks önskan, vilja och hopp. På den tredje veckan har de hela sitt folk tämjda till lydnad. Metoden är vapenterror. Kunde det hända i Chile så kan det ske var som helst.”

I en annan, smått otrolig incident lyckades Edelstam övertala en befälhavare att låta en sårad, efterlyst kvinna att bli förd till sjukhus för en akut operation. Likväl blev hon arresterad på sjukhuset. Då störtade Edelstam dit och hindrade tillsammans med kollegor att kvinnan blev bortförd. De höll fast i sjuksängen. Det kom till ett handgemäng med soldaterna. Inte förrän en vild kapten satt pistolen mot Edelstams huvud och skulle till att skjuta släppte han taget om sjuksängen. Dagen efter förklarade juntan honom icke önskvärd.

Dessa händelser kan ses dramatiskt återgivna i filmen ”Svarta nejlikan” av Åsa Faringer och Ulf Hultberg.

Något liknande hade hänt José Marti i Venezuela, där han gav ut en tidning. En artikel föll inte presidenten på läppen men Marti vägrade att dra in den och blev tvungen att lämna landet. José Marti var också diplomat vid ett par tillfällen och representerade Argentina och Uruguay i USA. Han blev tidigt medveten om USA:s expansionssträvanden och varnade sina landsmän för att lita på USA som en bundsförvant mot kolonialmakten Spanien.

Enligt en artikel i Svenska dagbladet 17 mars i år ”kom det … som en befrielse [för UD] att Edelstam förklarades som persona non grata och utvisades av den chilenska militärregimen”. När hans plan landade i Stockholm togs Edelstam emot som en hjälte men mera av chilenare än av sina egna landsmän.

Han ångrade inte att han brutit mot konventioner och reglementen.

”Om liv är i fara och du kan göra något för att hjälpa ska du aldrig gömma dig bakom din diplomatiska status”, sade han vid ett tillfälle.

Han hade inte bara skyddat förföljda människor utan fortsatte att avslöja och kritisera Pinochetregimen. Han företog till och med en turné till universitet och människorättsorganisationer i USA och berättade om sina erfarenheter. Sådant ingick egentligen inte i en ambassadörs uppgifter, men tack vare statsminister Olof Palmes stöd kunde han fortsätta. Lisbeth Palme har vittnat om hur Edelstam upprepade gånger ringde hem till paret och talade med maken för att få hans godkännande, och Palmes sympati för Edelstam framgår även i en nygjord film om honom som visades i SVT.

Men helt nyligen har det också kommit fram, tack vare Wikileaks, att USA-ambassaden i Stockholm hade fått försäkringar från sina källor i Sverige att Edelstam inte skulle gå in på USA:s aktiva medhjälp till fascistkuppen.

Edelstams redogörelser i svensk och internationell press gjorde att internationell uppmärksamhet riktades på Pino-chetregimens brott mot de mänskliga rättigheterna. Kanske skulle militärens brutalitet blivit ännu värre annars.

Isabel Allende, författarinnan som är släkt med den störtade presidenten, har berättat att de, efter att hennes familj flytt från Chile, uppehöll täta kontakter, eftersom han fortsatte med solidaritetsverksamheten och avslöjandena om fascistregimens övergrepp. Hon mindes hur Edelstam hade marscherat i täten på begravningståget för poeten Pablo Neruda några få dagar efter kuppen. Militär kantade vägen och siktade på de förbipasserande med osäkrade vapen. Ändå hade de i tåget skanderat poetens namn och sedan stämt upp Internationalen.

Efter hemkomsten fortsatte Edelstam med sitt solidaritetsarbete. Han engagerade sig i Chilekommittén och Amnesty. Vid ett tillfälle var han med på ett program i Kalifornien där Joan Baez uppträdde. Hon frågade honom varför han engagerat sig så mycket för Chiles sak och i hennes memoarer kan man läsa svaret: ”Det är enkelt. Jag har aldrig kunnat tolerera orättvisa.”

Edelstam dog 1989 några månader innan den chilenske diktatorn Pinochet förlorade det enda folkliga val som hölls under hans regeringstid som varade i sexton år.

Visserligen har 11 september kommit att förknippas med raserandet av World Trade Center i New York, vilket sedermera användes till att rättfärdiga kriget mot Afghanistan och förföljelsen av så kallade terrorister runt om i världen. Men det var USA:s regering som drog i trådarna 11 september 1973 i Chile med den terror som följde och där tusentals chilenare massakrerades och försvann. Det har, med hjälp av lydiga massmedia, utplånats ur det allmänna medvetandet. Men vi är några som vill påminna om det som hände för fyrtio år sedan 1973 och att varna för nya fascistiska katastrofer.

Isabel Allende har i en intervju 2007 berättat att ”Edelstam var den mest kända diplomaten i Chile och en av de få som vågade opponera sig mot militärregimen. Alla diplomater hade immunitet men det var bara Edelstam som utnyttjade den. … Han var som en klassisk filmhjälte: okonventionell, modig och utmanande. … Han ingav hopp åt många. … Han förtjänar verkligen ett officiellt erkännande som en av våra hjältar, och jag hoppas att en dag få se hans staty i Santiago”.

Som det politiska läget ser ut idag kan det verka avlägset, även om en sal i Chiles utrikesdepartement bär Edelstams namn. I Sverige har vi inte lyckats få gehör för ett officiellt erkännande.
Det har vi fått, å andra sidan, i Kuba. Där vill den statliga organisationen för solidaritet med Afrika, Asien och Latinamerika, OSPAAAL i samarbete med Svensk-Kubanska Föreningen och Latinamerikagrupperna sätta upp ett monument i ”Salvador Allende-huset”.

Det ska avtäckas på fyrtioårsdagen för kuppen i Chile. Då ska man också hålla en rad föreläsningar och seminarier och diskutera hur vi ska försvara oss mot det som José Marti kallade ”odjuret”.

Gábor Tiroler

Materialet är till stor del hämtat ur boken ”Svarta nejlikan” från 2007 av Mats Fors. Gábor Tiroler är samordnare för nätverket Medicinare för Kuba och har tillsammans med Ulf Hultberg tagit initiativ till en insamling för monumentet i Havanna. Se latinamerikagrupperna.se/edelstamprojektet.