Väst offrade sin gunstling

I takt med att de egyptiska protesterna spreds och fördjupades, förvandlades på bara 18 dagar västvärldens nickedocka från en trofast marionett till en belastning.

Kort efter maktskiftet upplöste militären det komprometterade parlamentet och upphävde konstitutionen, men behöll samtidigt det trettioåriga undantagstillstånd som utgjort grundvalen för Hosni Mubaraks styre. Militärrådet beslutade dessutom att behålla utegångsförbudet, även om tiden minskades från tio till sex timmar.

Överbefälhavaren och försvarsministern Mohammed Hussein Tantawi, mest känd från Wikileaks-dokument som ”Mubaraks knähund”, är de facto Egyptens statsöverhuvud.

I ett uttalande från Tantawi klargjordes Egyptens underordnande roll i förhållande till USA och Israel. Militären sade att regimen kommer att respektera samtliga Egyptens internationella åtaganden, avtal och förpliktelser och kommer att fortsätta med Mubaraks utrikespolitik.

Medan palestinier på Gazaremsan var glada över Mubaraks fördrivande från presidentposten gjorde den egyptiska militären klart att man kommer fortsätta belägringen av Gaza.

Den samlade västvärld som stött Mubarak har under utvecklingens gång med blixtens hastighet ompositionerat sig.

USA:s president Barack Obama höll ett sex minuter långt hycklande tal, i vilket han hyllade det egyptiska folkets demokratiska aspirationer. Sveriges biståndsminister Gunilla Carlsson låter förstå att Sverige skall bidra med flera hundra miljoner svenska kronor till ”demokratibistånd”.

Samma offentliga Sverige – borgare såväl som socialdemokrater – som sänt svensk-egyptier till tortyr i den egyptiska säkerhetstjänstens fängelsehålor talar nu som om de själva deltagit i kampen på plats på Tahrirtorget. Det är samma Sverige som inte med ett enda ord krävde att Mubarak skulle avgå när det stod och vägde.

För att förstå västvärldens strategier i den uppkomna situationen är det viktigt med en överblick. USA-imperiet har genom historien öppet stött diktatoriska regimer och fortsätter att stödja liknande regimer när de är till nytta för imperiets intressen.

När folken gjort och gör uppror och utmanar dessa USA-stödda diktaturer försöker imperiet agera efter flera taktiska linjer på samma gång. Syftet är att desarmera de folkliga rörelserna för att behålla den långsiktiga kontrollen.

USA kritiserar sina tidigare marionetter för olika brott samtidigt som man på samma gång stödjer regimerna. Imperiet letar efter borgerligt liberala krafter som kan bredda de korrupta regimernas sociala bas, medan man låter sina marionetter gå eller mördas.

I Dominikanska republiken lät USA exempelvis mörda diktatorn Rafael Trujillo 1961. Andra diktatorer, som Batista på Kuba och Anastasio Somoza i Nicaragua, fick gå i landsflykt 1959 respektive 1979, och en herre som Augusto Pinochet tvingades in i en slags maktdelning 1990.

Imperiet har lärt sig av tidigare misstag. På Kuba höll man fast vid diktatorn Batista och kunde inte få fram något alternativ till de kubanska revolutionärerna, som med tiden kom att radikaliseras. På liknande sätt misslyckades USA att få fram ett liberalt proimperialistiskt alternativ till Somoza. Istället kunde sandinisterna 1979 krossa Somozas statsmakt, dess underrättelsetjänst och Israeltränade polis och armé.

I de senaste veckornas explosivt snabba utveckling i Egypten ställdes Obama inför ett antal komplicerade alternativ. Hur skydda statsmakten i Egypten och fredsavtalet med Israel? Hur behålla kontrollen även om personen Mubarak måste offras? Hur få fram ett proimperialistiskt ledarskap som inte är fullständigt komprometterat i folkets ögon?

Samtidigt som det egyptiska folkets massrörelse växte dag för dag, timme för timme, fruktade USA och Obama att vreden mot Mubarak skulle ta en öppen antiamerikansk inriktning samt att utvecklingen och det egyptiska folkets kamp skulle radikaliseras i en mer anti imperialistisk inriktning.

USA började ta sin hand från Mubarak, samtidigt som man till varje pris ville behålla statsmakten intakt och inkorporera ett civilt valalternativ som ett medel att lugna de egyptiska massorna.

Obama offrade de mer kortsiktiga israeliska och saudiska intressena, som ville fortsätta att stödja Mubarak, för att istället tillvarata för imperiet betydligt större intressen i Mellanöstern.

USA vill till varje pris behålla egyptiska statsmakten intakt med dess 350000 man starka säkerhetsstyrkor och 60000 man starka nationalgarde. Militären är djupt insyltad i Mubarakregimens alla skumma affärer och många militärer har personligen gjort sig stormrika.
Dessa kommer inte på något sätt att stödja en civil regering som ifrågasätter dessa rikedomar.

USA-imperiet försöker på samma gång vidga den egyptiska regimens smala sociala bas genom att försöka ta in fler borgerliga krafter i systemet. Men att öppna för införandet av borgerlig demokrati innebär samtidigt faror och politiska risker.

När George W Bush skulle införa ”demokrati” på de palestinska områdena, som en del i imperiets ”demokratiexport” under USA:s kontroll, hade palestinierna fräckheten att rösta ”fel” och göra Hamas till valvinnare. Varvid Gaza utsattes för en grym blockad som straff för sitt demokratiska val.

Även om de egyptiska protesterna inte dominerats av antiamerikanism utan riktats mer mot Mubarak, så har 83 procent av egyptierna uttryckt sig negativt gentemot USA i en opinionsundersökning. Ifall egyptierna verkligen kommer att få uttrycka sig fritt i en valkampanj och ett val, så kommer stora delar av egyptiska folket att rikta in sig mot de skriande klassorättvisorna i det egyptiska samhället och de enorma rikedomar som klanen Mubarak och olika militärer roffat åt sig genom alla år. Folket kommer ifrågasätta nyliberalismen och kräva en jämnare fördelning i samhället.

Folkliga krafter kommer också att kräva att blockaden mot Gaza hävs och att den subventionerade exporten av fossilgas till Israel upphör. Kanske kommer rätten för USA:s flotta att använda sig av Suezkanalen upp till folklig diskussion, vilket skulle kunna mynna ut i att den fråga som är det allra heligaste för västvärlden – fredsavtalet med Israel – förs upp till debatt.

Varje steg mot suveränitet som de folkliga krafterna pressar fram kommer i motsvarande grad öka oron i Washington, Tel Aviv och saudiska Riyad. Imperiet arbetar med full kraft för att desarmera det egyptiska upproret, splittra oppositionsrörelsen och bevara så mycket som möjligt av Mubarak-erans ekonomiska och politiska strukturer.

Tidningen New York Times beskriver utförligt hur i ”Vita Huset alla redan diskuterar hur man skall anslå nya pengar för att bygga upp sekulära partier”. Allt i ett försök att knyta delar av oppositionen till USA:s agenda.

Kampen för ett fritt demokratiskt Egypten måste rikta in sig på de fjättrande ekonomiska och militära band som pålagts landet av västvärldens finansiella, politiska och militära organ. Första ronden är vunnen, men den stora striden för att göra Egypten till ett verkligt oberoende land med social rättvisa återstår.

Likt USA skickade västmakten Sverige folk till tortyr i Egypten under Mubarak-eran och likt USA lovar nu biståndsminister Gunilla Carlsson stora summor pengar för att lära det egyptiska folket demokrati. Det är som att göra bocken till trädgårdsmästare.