Strejkvåg fällde regimen Mubarak

Onsdag 9 februari skedde en kvalitativ förändring i proteströrelsen i Egypten. Runt om i landet gick arbetarna ut i strejker, blockerade arbetsplatser och genomförde en rad aktioner för att öka pressen på regimen. Även om många arbetare tidigare deltagit i demonstrationerna var det första gången som så många samtidigt lade ner arbetet. Arabiska tv-kanaler uppger att 200.000 arbetare deltog under den första dagen.

Bland dem som strejkade under onsdagen och de följande dagarna fram till Mubaraks fall fanns privat- och offentliganställda på stålverk, textilfabriker, sjukhus, posten, kollektivtrafik, telekomföretag, banker och medicintillverkare.

Genom att gå ut i strejk understödde arbetarna den breda proteströrelsens kamp för ett slut på Mubaraks diktaturvälde. Men strejkerna i sig fokuserade i större utsträckning på klassfrågor som arbetarna kämpat för under lång tid, som högre löner, bättre arbetsförhållanden och fasta anställningar.

Förenandet av de politiska kraven med de ekonomiska gav protesterna en ny styrka. Att kräva yttrandefrihet och ett slut på tortyr är en sak som liberaler kan sluta upp bakom, det hotar inte den rådande ekonomiska ordningen. Att kämpa för social rättvisa och trygghet i ett land där 40 procent lever på max två dollar om dagen medan en liten klick vältrar sig i lyx kan däremot bli samhällsomstörtande.

Även framträdande protestledare som Wael Ghonim, den 28-årige chefen för Google i Egypten som greps men släpptes fri förra veckan, har pekat på vikten av arbetarnas krav. I en intervju för tv-kanalen CNN talade han om nödvändigheten att kämpa för införandet av minimilön, mot arbetslöshet och för att ge de arbetslösa någon form av ersättning som de kan leva på.

En av de mest betydelsefulla arbetargrupperna som gick ut i strejk var anställda i den statliga myndighet som driver Suezkanalen. 6.000 arbetare i städerna Suez, Port Said och Ismailia lade ner arbetet redan under tisdag 8 februari, rapporterade den egyptiska tidningen al-Ahram.

Strejken påverkade inte trafiken i Suezkanalen, men arbetarprotesten lär ändå ha gett kapitalister och makthavare världen över skrämselhicka.

Suezkanalen är central inte bara för Egyptens ekonomi, utan för många länder och företag. 7,5 procent av världshandeln passerar genom kanalen och 10 procent av all olja.

En oljetanker från Saudiarabien till Frankrike minskar transportsträckan med 57 procent, om den passerar genom Suezkanalen istället för att ta vägen runt Afrikas sydspets, kommenterar nyhetsbyrån Bloomberg BusinessWeek. En tanker till New York minskar transportsträckan med 30 procent. En stängning av kanalen innebär enorma kostnadsökningar och minskade profiter.

Att så många egyptiska arbetare slöt upp i strejkerna var unikt. Men många av dem har varit indragna i konflikter på arbetsmarknaden tidigare.

Joel Beinin, professor vid Stanford University och specialist på den egyptiska arbetarrörelsen, uppger att det under de senaste tio åren genomförts cirka 3.300 strejker och andra former av arbetarprotester i Egypten.

I en intervju för radiokanalen Democracy Now berättar han hur denna strejkrörelses framväxt resulterat i att det börjat skapas en självständig fackföreningsrörelse i Egypten, en trend som stärkts under kampen mot Mubarakregimen.

En organiserad arbetarklass beredd att ta till strejkvapnet för att få igenom sina krav är inget som accepteras av militärjuntan, eller dess uppbackare i väst. En första varning kom söndagen den 13 februari, två dagar efter Mubaraks fall. I en intervju för nyhetsbyrån Reuters säger en icke namngiven källa i armén att det styrande Högsta militära rådet planerar att förbjuda fackföreningsmöten och strejker.

Så långt har det inte gått ännu. Men i sin kommuniké den 14 februari kritiserar militärjuntan de arbetare som fortsätter att strejka och protestera för högre lön och bättre villkor. Militären manar till ”nationell solidaritet” och menar att strejkerna får negativa effekter för landets ekonomi. Med Mubarak borta är dags att återställa ordningen.