Revolutionär röst för Filippinernas fattiga

När vi träffar José Maria Sison i nederländska Utrecht hade Joma, som han kärleksfullt kallas av sina anhängare, fyllt 75 år.

– En kämparanda i folkets tjänst och ett sinne för humor, det lättar upp när man arbetar hårt. Så svarar José Maria Sison på frågan om vad som är hemligheten bakom att få ett långt liv.

Proletären möter honom på NDF:s kontor i Utrecht, tre mil söder om Amsterdam.

• För 46 år sedan återskapades Filippinernas kommunistiska parti (CPP) 1968. Kan du i stora drag beskriv utvecklingen sedan dess?
– Jag är glad över att ha levt tillräckligt länge för att bevittna hur kommunistpartiet växt till sig över hela Filippinerna och verkligen fått ett djupt folkligt inflytande bland arbetare och bönder. Vårt parti har 150 000 medlemmar. Det leder tusentals befrielsesoldater i Nya Folkarmén (NPA) och miljoner människor genom olika massorganisationer. Folket har på många ställen organiserat sig själva i folkets demokratiska styren skyddade av hundratalet gerillafronter som verkar över stora områden i 71 provinser.

• Den revolutionära rörelsen i Filippinerna existerar på ett örike, och vattnen runtom kontrolleras av filippinska och amerikanska marinen och ni får inget materiellt militärt stöd utifrån. Hur kan ni hålla stånd mot militären?
– Vi måste titta på vad Filippinerna är för ett land, ett stort örike med stor befolkning på över 90 miljoner människor. Vi har som sagt 110 gerillafronter. Det betyder att militären inte kan koncentrera sig på en punkt. Den tvingas också sprida ut sig ner till plutonnivå, varvid dessa riskerar att utsätta sig för attacker från Nya Folkarmén. Dessutom finns det ett stort antal strategiska objekt, som regeringsarmén måste vakta dygnet runt 365 dagar om året. Det kräver stora militärstyrkor. Vapnen våra soldater har är tagna från regeringsarmén. En gerillafront har mellan 75 till 120 stridande.

• Finns det befriade områden på Filippinerna?
– Vi har gerillazoner. Som Mao sade att man måste bygga upp en röd politisk makt. Dessa zoner övergår, när de är tillräckligt starka, i det vi kallar stabila basområden där det upprättas politiska organ för folkmakten. De nya folkkommittéerna har hand om ekonomiska, sociala och kulturella aspekter med stöd av massorganisationerna.

Sison säger i vårt samtal att marxismen-leninismen har en allmängiltig karaktär för att befria mänskligheten på vägen mot det klasslösa kommunistiska samhället. Men en sådan vetenskap måste integreras med de konkreta förhållandena i Filippinerna och i den konkreta praktiken för den revolutionära rörelsen.

Samtidigt som den revolutionära rörelsen tvingas föra en väpnad kamp mot den USA-stödda filippinska regeringsarmén kombineras det med en allomfattande politisk kamp. I denna arbetar vissa av NDF:s frontorganisationer öppet medan andra arbetar halvillegalt eller i hemlighet.

Under intervjun berättar Sison hur de revolutionära krafterna genom NDF, dess massorganisationer, kommunistpartiet och Nya Folkarmén i naturkatastrofernas spår i höstas organiserade hjälparbetet.

• Apropå naturkatastrofen förra året. I samband med denna kunde man i svenska nyheter höra att Nya Folkarmén (NPA) hade hindrat hjälparbetet och anfallit en hjälpkonvoj?
– Detta är propaganda som militären spred för att skyla över den filippinska statens misslyckande i att hjälpa folket och statens negligerande av alla stormvarningar som meteorologer rapporterade. På den vägsträckning det gällde färdades en hjälpkonvoj. Samtidigt försökte sig regeringsarmén på en framryckning flera kilometer från vägen, varvid de råkade ut för ett bakhåll från Nya Folkarmén. Utifrån detta spred man ut att Nya Folkarmén hindrade hjälparbetet!

• I Sverige växte det i höstas fram en stark sympati för de katastrofdrabbade, och svenska Röda Korset fick in stora summor för hjälparbete. Men kommer verkligen pengarna fram till de behövande?
– Vi får här skilja på internationella Röda Korset och filippinska Röda Korset. NDF har en positiv relation till internationella Röda Korsets verksamhet i Filippinerna. NDF har pågående konsultationer med dem och de har stor trovärdighet. Annorlunda är det med filippinska Röda Korset som i verkligheten är en del av statsmakten. Dess ledare har nära band till militären och ser filippinska Röda Korset som en del av militären.

– Nu försöker Filippinska Röda Korsets ledare Espino att försöka visa oberoende, då folket reagerat mot dess nära band till statsapparaten som misslyckats med att hjälpa folket.

• På tal om Röda korset. I Filippinerna finns ett stort antal så kallade NGO:s, icke regeringsbundna organisationer. Hur ser ni dem?
– Det är riktigt att det finns ett stort antal NGO:s i Filippinerna, både inhemska och utländska. Man kan inte dra dessa över en kam. Det finns det vi kallar ”pappers-NGO:s” som existerar för syns skull. Andra är mycket små som i stort sett endast arbetar för att få bidrag till sig själva. Dessutom finns ett antal NGO:s som är del av rena högerkrafter och reaktionen. Det finns dessutom ett antal reformistiska NGO:s som i ord kritiserar de skriande sociala orättvisorna i landet, men som i övrigt har en rent reformistisk agenda och uppsöker olika västerländska donatorer för att få tillgång till olika fonder.

– Utöver dessa finns ett antal NGO:s som är rena bluff-företag, och de utgör den största delen av rena pappersorganisationer. En lönsam affärsidé som den styrande klanen kring förre presidenten Arroyo är inblandad i. Det finns ett uttryck som säger: ”De som inte vill stjäla öppet kan starta en pappers-NGO och får pengar den vägen.”

• Du har tidigare skrivit om nyliberalismen och att Filippinerna tvingas lyda Internationella valutafondens, IMF, diktat. Innebär inte detta samtidigt att statens funktioner reduceras och att detta på sikt hjälper er?
– Just precis så är det! Girigheten och nyliberalismen i sig själv försvagar statsmakten. Något som även noteras i rapporter från samma IMF som dikterar ekonomin i Filippinerna. Genom statens minskande roll förlorar man mycket i inkomstskatter, man förlorar mycket genom den svarta ekonomin och man förlorar stora summor genom en omfattande smuggling av både varor och naturresurser.

– Denna försvagning av själva statsapparaten hjälper den revolutionära rörelsen på ett fundamentalt sätt och bidrar till att säkra och bygga upp röda basområden.

Samtalet går vidare till frågor rörande den omkringliggande regionen. Här spelar stormakten Kina en central roll. Vi börjar med att ta upp en allt mer brännande fråga.

• Hur ser du på konflikten i Sydkinesiska sjön?
– Den är komplicerad med många aktörer, men det håller inte som Kina gör att hävda att nästan hela Sydkinesiska sjön skulle vara kinesiskt med hänvisning till några gamla kinesiska kartor från 1800-talet. Det är att gå för långt. Det skulle öppna för en rad problem världen över.

Vi anser att det är FN:s regelverk kring ekonomiska zoner som skall gälla. Kina agerar chauvinistiskt i frågan. Sedan har vi amerikanarna som vill utnyttja motsättningarna för att ringa in Kina.

• På tal om Kina, hur ser Filippinska kommunistpartiet på Kina och dess utveckling?
– Kina går den kapitalistiska vägen. Man hyllar officiellt Mao, men har gjort om honom från en revolutionär till någon slags Buddha som man kan tycka om i största allmänhet.

– Men vi anser inte att Kina är ett imperialistiskt land. Lenin har fem kriterier på vad som är imperialism. Kinas socialistiska historia har format och formar landets politik, en utrikespolitik som i det stora hela är icke-aggressiv. Man har inga militärbaser utomlands och den nationalism i positiv mening som finns i Kina är ett arv från den socialistiska eran. Kina är inte inblandat i några imperialistiska krig.

– Kina har dessutom ett stort antal SOE, alltså statligt ägda konglomerat som man ser som en strategisk tillgång. Man kan säga att dessa gigantiska statliga företag utgör en bas för den nationella borgarklassen medan den privata sektorn representerar den borgarklass som kan sägas vara kompradorer. Men många krafter vävs in i varandra i det kinesiska samhället. Nationalismen i Kina är hur som helst en motvikt mot USA.

• Vad tror du om Kinas framtid?
– Det finns tre möjligheter. Den första utgången är att den nationella borgarklassen fortsätter bära den röda fanan och använder den för att hålla ihop landet. Det andra alternativet är att de kastar iväg den röda fanan och efterapar USA med konkurrerande partier inom systemet. Det tredje alternativet är att det växer upp en maoistisk kraft, som utgör inspiration för en förnyad kamp. Men denna tredje kraft är i nuläget ganska liten.

• För att återgå till Filippinerna. Hur ser den nära framtiden ut för den revolutionära rörelsen?
– Vårt perspektiv och långsiktiga plan är att gå från det läge vi nu befinner oss i, en strategisk defensiv, till ett strategiskt jämviktsläge. Det ska ske genom att öka antalet gerillafronter upp till 200, öka partiets medlemsskara till 250 000, öka antalet soldater i Nya Folkarmén till 25000, öka medlemsantalet i massorganisationerna upp till en miljon och stärka den revolutionära rörelsens politiska makt på bynivå, kommunal nivå och provinsnivå, avslutar den chosefrie och lättsamme Sison, som under intervjun berättar att han när han kopplar av gärna går till någon karaokebar och sjunger. Fast det sker alltid i sällskap med folk från NDF-kontoret eller andra med tanke på de mordförsök som riktats mot honom.