Stormaktsprojekt med social prislapp

Vi lever i en tid då kapitalismen genomgår sin allvarligaste kris i mannaminne. Den ekonomiska krisen är djupast i de utvecklade industriländerna. Men allra sämst verkar det gå för stater som är med i EU och EMU.

Hur mycket av krisen beror på kapitalismen? Hur mycket beror på EU respektive EMU? En titt i EU-kommissionens rapport Sysselsättning och social utveckling 2013 kan ge oss en föreställning vad det egentligen handlar om.

Sen den globala krisen briserade 2008 har arbetslösheten i världen pendlat runt ett snitt på sex procent. Arbetslösheten inom OECD, de mest utvecklade kapitalistiska länderna, har i medeltal legat två procentenheter högre.

Krisen hade sitt ursprung och centrum i USA. Där steg arbetslösheten omgående till tio procent. Arbetslösheten inom EU följde en liknande utveckling och hamnade snart på samma nivå. Efter några år föll den tillbaka i USA för att gå takt med resten av OECD.

Från 2011 fortsatte däremot arbetslösheten inom EU att stiga med ytterligare någon eller några procent. Idag går över 27 miljoner EU-medborgare arbetslösa. Det är 11,5 procent av arbetskraften och den högsta siffran någonsin.

Men verkligheten är värre än så. Inom eurozonen är arbetslösheten ännu högre. Valutaunionen är tänkt att vara EU-projektets spjutspets. Ändå går 12,2 procent av arbetskraften utan jobb. Idag är euron ett sänke som drar med sig delar av EU ner i dyn.

Krisen har medfört ökade skillnader mellan länderna Det gäller i synnerhet de som är anslutna till EMU. I Grekland och Spanien går mer än en fjärdedel av den arbetsföra befolkningen utan jobb. En hel generation ungdomar får inte ens chansen att komma in på arbetsmarknaden.

Men alla medlemsstater har inte förlorat på kalaset. I Tyskland har arbetslösheten till och med sjunkit. Ändå drabbar den över fem procent av arbetskraften. EU-kommissionens rapport varnar för att spänningar och inre konflikter på sikt kan hota EU-projektets legitimitet.

Utan formellt medlemskap följer Sverige i allt väsentligt valutaunionens politik och regelverk. Den svenska arbetslösheten har bitit sig fast på över åtta procent. Innan Sverige gick med i EU var två till tre procents arbetslöshet tillräckligt för att tala om kris.

Detta är stormaktsprojektets prislapp. Att vara med i EU kostar en tredubbling av arbetslösheten jämfört med vad som annars skulle varit fallet. Krisen är i grunden kapitalismens kris. Men unionens nyliberala politik fördjupar krisen och drar åt tumskruvarna ännu ett varv.

Fler än 50 miljoner européer i åldern 18-64 år räknas idag som fattiga enligt EU:s egen standard. 30 miljoner har inte råd med det allra nödvändigast och 30 miljoner lever i ett hushåll där någon saknar arbete.

Tiggarna på gatan är utslagningens mest omedelbara synliga uttryck. Men risken att hamna i fattigdom har ökat hos främst ungdomar och vuxna i arbetsför ålder. En fjärdedel av Europas ungdomar är arbetslösa. Situationen i enskilda länder är ännu värre.

125 miljoner människor, en fjärdedel av EU:s befolkning på ca en halv miljard, lever numera under hot om fattigdom och social utslagning. Det är sju till åtta miljoner fler än 2008. Men mönstret är olikmässigt. I Bulgarien balanserar hälften av invånarna på gränsen till fattigdom.

Den nyliberala politiken är inte möjlig att rösta bort i ett Europaparlamentsval. Den är inbyggd i systemet som sådant. Eftersom Europaparlamentarikerna saknar egen initiativrätt kan de inte ens motionera och själva lägga förslag på en annan politik.

Den Europeiska Centralbanken, ECB, är enligt EU:s fördrag bunden att föra en penningpolitik inriktad på prisstabilitet och inflationsbekämpning. Att rädda jobben anses inte vara viktigt. Centralbanken ska vara oavhängig all politisk påverkan, inklusive parlamentets.

EU:s stabilitets- och tillväxttakt förhindrar medlemsländerna att bedriva en expansiv ekonomisk politik för att stimulera efterfrågan och lindra den ekonomiska krisens verkningar. Den gemensamma valutan utesluter att växelkursen justeras för att bekämpa arbetslösheten.

Europaparlamentet saknar makt och befogenheter att förändra dessa fundamentala byggstenar i EU:s nyliberala politik. Valet tjänar snarare till att legitimera och ge densamma en demokratisk fernissa.

Det är nog så goda skäl till att bojkotta Europarlamentsvalet och stanna hemma. För jobbens skull.