Hyreshajar jagar i förorten

I reportagets fokus står Knut Pousette, styrelseordförande i bolaget D. Carnegie & Co. I sin silvergrå Mercedes visar han Affärsvärldens reporter runt bland hyreshusen i Stockholmsförorterna Rinkeby och Husby. Här har hans bolag köpt upp stora hyresbestånd.

– Målsättningen är att via förvärv av nya fastigheter och investeringar i befintliga fastigheter genomföra en kraftfull expansion, förklarar han på kapitalistsvenska. Översatt till vanlig svenska betyder det ungefär att köpa upp hyreshus, öka vinsten och ta över ännu fler hyreshus.

Det är också precis vad D. Carnegie gjort. Bolaget var tidigare moderbolag till investmentbanken Carnegie. Efter diverse skumraskaffärer tvångsförvaltades Carnegie bank av staten vid finanskrisen 2008.

D. Carnegie gav sig nu ut i fastighetsbranschen genom att gå ihop med Broadgate Stendörren Fastigheter och Kvalitena AB. Sedan har det gått snabbt.

I somras förvärvade D. Carnegie det för många anonyma hyresbolaget HBS, Hyresbostäder i Sverige, och dess mer kände förvaltare Graflunds. Det innebär att D. Carnegie idag är den största privata ägaren av hyreshus inom miljonprogrammet, med 15.000 lägenheter framförallt i Stockholmsregionen.

Att mäktiga bolag försöker göra pengar på miljonprogrammet är inget nytt. När kommunerna började sälja ut den gemensamt ägda allmännyttan runt om i landet köptes många hus upp av skumma riskkapitalbolag som sänkte underhållet och höjde vinsten. Efter något eller några år såldes husen vidare med kraftig vinst.

Men Knut Pousettes och D. Carnegies affärsidé är lite mer raffinerad. De tänker renovera och rusta upp. Äntligen kapitalister som vill använda sina pengar till de renoveringar som så väl behövs?

Knut Pousette berättar för Affärsvärlden om deras metod. Köpa upp hus och rusta upp så billigt som möjligt genom att köpa in material från Kina. Och sedan höja hyran med 40-50 procent.

Just det. Höjd hyra. För en tvårummare i Husby, där metoden just nu används, höjs hyran från 4500 till 6500.

Eftersom renoveringen sker i varje enskild lägenhet vid ut- och inflytt tvingas ingen enskild hyresgäst att flytta. ”Den nya hyresgästen accepterar hyran utan att knota”, skriver Affärsvärlden.

För en tidning som riktar sig till kapitalister finns det naturligtvis ingen anledning att ställa de uppenbara följdfrågorna. Vart ska de som inte kan betala 6500 kr för en tvåa ta vägen? Är det rimligt att hyran för lägenheten höjs med 50 procent?

Bilden på de ursinniga hajarna är förstås gjord med glimten i ögat. Men illustrationen säger en del om kapitalisternas självbild.

Här ska inte tas något socialt ansvar. För kapitalisterna är miljonprogrammets hus inte i första hand bostäder. De är potentiell profit. Icke realiserad vinst.

I grunden handlar det om enkla marknadsekonomiska uträkningar. Fastighets-kapitalisterna köper billigt och säljer dyrt.

Att köpa hyreshus råkar vara en extra smart affärsidé. Alla människor behöver boende och på grund av den stora bristen på bostäder i Sverige, framförallt i storstäderna, är efterfrågan mycket hög. Alltså skulle hyran, vid fri hyressättning (marknadshyror), kunna vara betydligt högre än dagens reglerade hyra.

Varken kommunala eller privata hyres-värdar får sätta hyrorna fritt. Hyresnivån regleras av hyreslagen. Men hyreslagen har sedan 1990-talets början urholkats allt mer.

Den stora skatteväxlingen 1990 och avskaffandet av de bidrag och subventioner som skulle garantera billiga bostäder ledde till att hyrorna började avregleras. Därefter har hyresregleringarna luckrats upp år för år.

Sedan dess har hyrorna stigit betydligt mer än andra kostnader. I en undersökning om boendet i Göteborg visar Hyresgästföreningen att om hyresnivån följt konsumentprisindex KPI sedan 1980, hade vi idag betalat 2800 kronor i månaden för en genomsnittlig trea. Istället för 6200.

Det är här fastighetskapitalisterna, eller hyreshajarna som Affärsvärlden kallar dem, ser ett guldläge. Att köpa de relativt billiga hyreshusen i miljonprogrammet är näst intill garanterad vinst eftersom hyrorna hela tiden stiger.

Antingen kan kapitalisten sätta sig ned och vänta, spara in på underhållet och sedan sälja fastigheten vid lämpligt tillfälle. Det ger stadig inkomst under tiden i form av hyror, och en rejäl vinst vid säljtillfället eftersom fastigheten garanterat stigit i värde.

Hyreshus har sålts gång på gång och genererat miljardvinster åt diverse skumma riskkapitalbolag. Samtidigt har underhållet och skötseln hållits på en minimal nivå. Du har kanske läst om skandalerna i bolaget Acta (som tidigare ägde Graflunds) i Göteborg och Newsec, Rosengård i Malmö, för att nämna några exempel.

Därför försöker allt fler privata hyresbolag istället utnyttja det stora renoveringsbehovet i miljonprogrammet till att genomföra standardhöjande små eller stora upprustningar. Eftersom hyreslagen luckrats upp och fler kriterier numera ingår i bruksvärdet, som ska bestämma hyran, kan de höja hyran efter i princip vilken åtgärd som helst.

Målet är marknadshyror, att byggande och hyressättning ska ske med så lite statlig in-blandning som möjligt. Att fastighetskapitalisterna ska få fria händer. Men marknaden kommer aldrig att ta någon social hänsyn.

Kapitalets vinstmaximering står alltid i motsättning till folkets behov av bra bostäder för rimligt pris. En social bostadspolitik kräver att staten tar ansvar för byggandet, att allmännyttan åter blir en allmän nytta och att hyrorna regleras.

Raserandet av den sociala bostadspolitik vi en gång hade i Sverige är en del av den nyliberala offensiv som pågått sedan 1990-talet. Sovjetunionen hade fallit och högerns ideologer utropade kapitalismen som världshistoriens segrare.

Den US-amerikanska liberale författaren Francis Fukuyama menade att utvecklingen från och med nu skulle vara en ”liberal seglats på de fria marknadskrafternas oändliga ocean”. Nu vet vi att den oceanen