Vem hotar egentligen freden i Sverige?

Genom att skrämma med den ryska björnen vill den svenska borgarklassen förverkliga sin våta dröm att ingå allians med den starkaste militärmakten, först med den tyska imperialismen och sedan 1945 med USA-imperialismen.

De vill slippa spela rollen som de imperialistiska krigens asgam. Varför nöja sig med att gnaga benen efter att de stora rovdjuren ätit sig mätta, när de svenska storföretagen kan stå i första ledet när råvarutillgångar och avsättningsmarknader ska styckas upp.

Om överklassen fått som de velat 1914 och 1939 så hade världskrigens slagfält stått på svensk mark med allt vad det innebär av mänskligt lidande och materiell förstörelse.

Nu ska sägas att neutraliteten även gynnat den svenska borgerligheten. Dels har de sluppit stå i förlorarnas skamvrå med kejsar Wilhelm, Adolf Hitler och Richard Nixon. Dels har Wallenberg & Co hela tiden kunnat göra affärer med alla sidor. Den svenska självbilden som en moralisk supermakt är betydligt överdriven och i de fall det finns ett korn av sanning så är det inte tack vare borgerligheten.

Att Sverige i 200 år stod utanför stormakternas roffarkrig – från 1810 fram tills den svenska riksdagen röstade för att skicka soldater till ockupationen av Afghanistan – beror främst på den breda folkliga viljan till fred och därmed stödet för en alliansfrihet som förhindrat att Sverige dragits med i stormaktskrigen. Under 1900-talet har freden framförallt garanterats av arbetarrörelsen, inte minst den revolutionära grenen.

Hur är det då med det ryska hotet? Ryssland är visserligen en kapitalistisk stormakt på frammarsch. Putin representerar den ryska borgarklass som har rest sig ur den sovjetiska askan.

Inhemskt står Putin för mix av värdekonservatism, nyliberalism och storrysk chauvinism. Den ryska ledningens sovjetnostalgi handlar inte om socialism, och är lika falsk som USA-imperialismens hänvisningar till den amerikanska revolutionens befrielseretorik för att motivera ockupationer av andra länder.

Men i militär mening är Ryssland en lilleputt jämfört med krigsalliansen Nato. Det är inte Ryssland som utgör den aggressiva parten i de växande spänningarna i världen, tvärtom har Ryssland ofta framstått som en förnuftig fredsröst, i varje fall fram till dess Nato bygger baser intill den ryska gränsen.

Det är Nato som är den aggressiva parten, som håller på att förvandla Östersjön, Rysslands viktigaste handelsled, till krigsalliansens eget innanhav. Det är Nato som byggt ut och inringat Ryssland med 700 militärbaser runt om i världen.

En anslutning till Nato vore det bästa sättet att äventyra freden och säkerheten för svensk del. Det vore att ge ryssarna en förevändning att betrakta Sverige som ett hot.

Att den svenska neutraliteten ofta varit lika mycket sken som verklighet – den svenska krigsmakten har hela tiden spelat under täcket först med tyskarna och sedan med USA – är inget argument för att fullt ut alliera oss med USA-imperialismen.

Varje steg närmare Nato ökar hotet mot freden och säkerheten. Hotet kommer från högern som vill förvandla delar av Sverige till Natobaser med kärnvapen, drönare och missiler riktade mot Ryssland.

Fredsvänner av alla slag måste säga som Tage Erlander 1947: ”Vårt land finge inte bli en härd för konspirationer för krig”.

För fred och säkerhet krävs att Sverige bryter allt samarbete med Nato, säger upp värdlandsavtalet och lämnar Partnerskap för Fred.