Det röda folkhavet som inte fanns

Den venezuelanska högeroppositionen genomförde torsdag 1 september vad som beskrivs som dess största demonstration på många år. Bilder från huvudstaden Caracas visar ett folkhav. Organisatörerna själva påstår att den samlade över en miljon deltagare. Venezuelanska myndigheter säger att det var högst 30.000 på plats.

Att de USA-stödda högerkrafterna i Venezuela känner att de har vind i seglen och samlar mycket folk kommer inte som någon överraskning. Inte sedan den samlade reaktionen i april 2002 genomförde sitt kuppförsök, och under några dagar höll president Hugo Chávez fången, har den regerande vänstern i Venezuela befunnit sig i en sådan svår situation.

En central orsak till detta är den ekonomiska krisen i landet. Nyliberalen Mauricio Macris valseger i Argentina och kuppen mot Dilma Rousseff i Brasilien har också bidragit till att gjuta mod i den venezuelanska överheten.

Dess målsättning är att avsätta president Nicolás Maduro i förtid och sätta punkt för drygt sjutton år av demokratisering och sociala reformer.

Att högern runt om i Latinamerika står starkare än på länge betyder inte att den politiska vänstern, de stridbara fackföreningarna och de breda sociala rörelserna har försvunnit eller gett upp.

I Venezuela heter regeringspartiet fortfarande Venezuelas förenade socialistparti, PSUV, och den legitime presidenten heter fortfarande Nicolás Maduro.

Det finns bland miljontals venezuelaner en djup insikt om att ett maktskifte skulle resultera i den hatade nyliberalismens återkomst till Venezuela. Bland dessa venezuelaner finns en stark vilja att försvara den bolivarianska revolutionens framgångar och fördjupa samhällsomvandlingen.

Detta visade sig också 1 september.

Samma dag som högern gick ut på gatorna för att ”erövra Caracas” genomfördes en annan demonstration i huvudstaden. Bilder från Avenida Bolívar visar ett rött folkhav. Talade gjorde Nicolás Maduro som framförde ett tack till alla som gått ut på gatorna för att försvara revolutionen.

”Folket stannade inte hemma, de gick ut på gatorna och kommer alltid att göra det”, sade presidenten. Han manade folket att sluta upp i en ”revolutionär offensiv”, som bland annat ska lyfta landet ur den ekonomiska krisen.

I många svenska medier speglades händelserna 1 september genom en TT-artikel med rubriken ”Rivaliserande protester i Caracas”. I texten nämns att det skedde en motdemonstration och att Maduro talade på ett ”möte”. Inget sägs om hur många som deltog. När oppositionens protest beskrivs talas däremot om hundratusentals eller en miljon demonstranter.

Rapporteringen i Sveriges Radio och i SVT:s Aktuellt var ännu sämre. Där gavs ingen som helst information om att det ägt rum en regeringsvänlig demonstration.

På liknande sätt rapporterade de stora medierna i hela västvärlden.

Något som också tonas ner eller inte nämns alls i de stora medierna är hotet om våld från delar av högeroppositionen.

Demonstrationen 1 september blev till största delen fredlig, även om mindre grupper av demonstranter vandaliserade och brände bilar och gick till våldsam attack mot polisen.

Men det fanns, enligt venezuelanska myndigheter, planer på betydligt mer omfattande våld i samband med högerns mobilisering. Detta lyckades polis och säkerhetsstyrkor förhindra. Innan 1 september gjordes flera tillslag där oppositionsanhängare och paramilitärer greps med vapen och sprängämnen.

Det är väl känt att det inom högern i Venezuela finns krafter som inte tvekar att ta till våld. Oppositionsprotesterna i februari 2014 är ett exempel på det. Under protesterna som kallas guarimbas dödades 43 personer och 800 skadades.

Ett annat exempel på oppositionens våldsbenägenhet är statskuppsförsöket i april 2002. Då placerade kuppmakarna ut krypskyttar på taken i centrala Caracas som sköt mot demonstranter. Syftet var att döda och sedan skylla blodbadet på dåvarande president Chávez.

Många av de nu ledande oppositionspolitikerna var delaktiga i och stödde aktivt kuppförsöket 2002.

Fler oppositionsprotester planeras. Räkna med att det är högerns bild av händelserna som rapporteras vidare i svenska medier.