Surrogatbranschen behöver inte regleras – den behöver förbjudas
På 1980-talet kallades det ”fortplantningsprostitution”. Det är en diskurs vi borde återvända till.
Har ni tänkt på att alla ursäkter som torskarna kommer med när de blir tagna med byxorna nere låter ungefär som när de som skaffar barn via surrogat förklarar sitt val? ”Jag var ju så ensam och hade sån längtan…”, ”Jag är så gammal så det går inte på något annat sätt”, ”Det är min rättighet…”.
Jag har, som många andra, sett och upprörts av SVT-dokumentärserien Vi ska ha barn. I centrum står ett äldre par som skaffar barn via surrogat. Barn som de tänkt ha i några år tills de blir för gamla och måste ge bort dem till soc (vilket de själva erkänner). Sen blir de ledsna när soc norpar barnen ”i förväg".
Fler knepiga fall tas upp. Bland annat där en pedofil fått skaffa barn via surrogat (no questions asked…).
Dokuserien landar i att de privata surrogatagenturerna borde ta mer ansvar och att det bara är några enstaka, exceptionellt skrupelfria, aktörer som gör branschen kass. "Reglera mera”, så blir allt bra.
Nej. Branschen måste väck. Nu.
På 1980-talet kallades det ”fortplantningsprostitution”. Det är en diskurs vi borde återvända till.
Aftonbladets Åsa Linderborg sa det kanske bäst: ”Det finns inga kompromisser att göra. Varje reglering är en legitimering av kvinnor och barn som handelsvaror.”.
Och ett litet ps: som så ofta i debatten om surrogatmödraskap osynliggörs mödrarna helt och hållet i Vi ska ha barn. Det är som att barnen bara ploppar upp ur ingenstans. Var befinner de sig? I fattigare länder så klart. Redo att uppoffra sina kroppar för västerlänningar med pengar. Där har vi ännu en torskparallell.