Ledarkrönika: Svensk men alltid chilenare

Jag har bott i Sverige i snart 40 år. Men såväl i omgivningens som i mina egna ögon är jag chilenare. Att bo i Sverige är att anamma kultur och samhälle, utan att ge avkall på min identitet som chilenare, integrerad men inte assimilerad. 

Min barndom i Chile formade mig och skapade en kulturell tillhörighet. Vi är nog många som idealiserar hemlandet och har en önskan att flytta tillbaka. Vilket jag som vuxen prövade i några år. Jag är hemma i Sverige och i Chile.

Ibland säger folk till mig att utlänningarna borde skickas hem. Mitt påpekande att jag också är utlänning möts av ”Men du jobbar ju”. 

Jobb ger alltså acceptans för mig som invandrare. Jobb ger mig rätt och skyldighet att bli en del av det svenska samhället. 

De som redan bor i Sverige måste ges yrkesutbildning varvat med svenska och förtur till alla jobb i Sverige.

När mina föräldrar kom hit från ett FN-läger i Argentina, dit de lyckats fly, blev de placerade på flyktingförläggning i Tyringe. De erbjöds direkt att jobba extra med julbord och städning. Sex månader senare började de en arbetsmarknadsutbildning till kökspersonal respektive svetsare. Och en lägenhet på Gamlegården i Kristianstad, så att vi barn kunde komma till Sverige. Mamma började jobba i ett storkök och pappa på spritfabriken.

15 år senare hade de betalat tillbaka lånet de fick till möbler och köksutrustning. 

För deras del var utbildning och jobb en inträdesbiljett till Sverige. Språket kom i umgänget med arbetskamrater. Inträdet i samhället kom genom min familjs engagemang för att genom folkdans och musik förklara varför vi tvingats fly vårt hemland. Vi pekade också på att lika många svenska företag som det finns dagar på året, hjälpte den chilenska överklassen att införa diktatur och fängsla mamma och pappa.

När jag idag kommer tillbaka till mina uppväxtkvarter på Gamlegården, tänker jag på hur Sverige förändrats. 

Idag dricker somaliska kvinnor kaffe med varandra på kommunens familjeenhet, under uppsikt av en tjänsteman, och går sen hem till sitt. Det blir ingen integration i det svenska samhället. Till det behövs jobb och svensktalande arbetskamrater. Precis som för mina föräldrar.

I Gamlegården är idag 50 procent arbetslösa. Samtidigt fanns det förra året 106.700 registrerade arbetare från andra EU-länder i Sverige. Som tog de jobb som Gamlegårdsborna behöver. Som bor i mögliga husvagnar långt från sin familj.

De som redan bor i Sverige måste ges yrkesutbildning varvat med svenska och förtur till alla jobb i Sverige. Det är något vi invandrare och svenskar måste kämpa gemensamt för.