Sverige är känt för sin långa föräldraledighet som gäller för båda föräldrarna. När jag nämner för mina brittiska och amerikanska kollegor, eller min australienska familj och vänner, att både jag och min man kommer vara lediga, brukar de bli chockade och till och med avundsjuka.
De blir inte arga på sina egna regeringar som sviker dem, utan de tycker att det är orättvist att vi har det bättre i Sverige. Mina kollegor vill rent av istället att det svenska kontoret på företaget jag arbetar på ska ha samma villkor – det vill säga färre lediga dagar – så att det ska bli rättvist. Det splittrar oss naturligtvis!
I takt med att fler och fler företag blir mer globaliserade blir förväntningen att såväl arbetare som tjänstemän ska jobba hårt, även utanför kontorstid och under helgdagar för att anpassa sig till sina internationella kollegor. Denna ”hustle”-kultur blir mer och mer normaliserad.
Det här har också påverkat hur den svenska föräldraledigheten ses, som ju är något som vi har rätt till. Den blir något som vi försiktigt ber om tillstånd att använda, för att säkerställa att det inte stör företaget. Det finns en tvekan och en klump i magen när man lämnar in ansökan om föräldraledighet när HR-avdelningen sitter i ett annat land.
Trots att föräldraledighet är vanligt här i Sverige, tycker jag att den ibland tas för given. Folk glömmer att det här är något som människor kämpat för och som kan dras tillbaka igen.
En del föräldrar jag träffat under min mammaledighet verkar vilja tillbaka till sina jobb så snart som möjligt. Vissa mammor har påstått att de blir rastlösa, och behöver ”något att göra”, medan många pappor inte tar några föräldradagar alls utöver det de måste ta. Det verkar vara en vanlig inställning som folk har.
Jag kan inte låta bli att undra hur genuina dessa åsikter verkligen är. Det finns nog en press, eller en förväntan om att återvända till jobbet så snart som möjligt. Att prestera, att ställa upp och att känna sig behövd av arbetsköparen.
När jag hör sådana diskussioner på öppna förskolan tänker jag för mig själv att ”företaget kommer att klara sig utan dig, alla kan ju ersättas”.
Jag förstår hur privilegierad jag är som befinner mig i Sverige, ett land där lång, betald föräldraledighet är standard, och ännu mer privilegierad att både min partner och jag har råd att ta ut långa perioder av ledighet. Men att vilja skynda sig tillbaka till sina ”riktiga jobb”, är tyvärr inte ovanligt bland svenskar.
Det får mig att undra varför vi är så angelägna om att komma tillbaka till arbetsplatsen? Varför är att vara föräldraledig och att hålla ett barn vid liv inte ett ”tillräckligt” syfte? Varför utnyttjar vi inte alla denna förmån fullt ut, som är så vördad i andra länder?
Anledningen är den ständiga indoktrineringen – som är så djupt rotad i oss – som sätter kapitalismens behov först; förklädd i vår karriärfixering. En hustle-kultur och strävan om att vara en ”högpresterande” individ.
Att ta hand om barn är också ett ”jobb”, kanske ett av de svåraste skulle vissa hävda. Att kunna vara föräldraledig är något som borde värderas högt av samhället, inte bara i Sverige utan överallt. De mammor och pappor som är föräldralediga borde känna sig lika värdefulla som de i arbetslivet, och att de också bidrar med något värdefullt till samhället.
Mandy Liew-Persson
Företagskonsult
