Ledarkrönika: Tvinga fram politiken i ljuset!
Gör de som bestämmer är det bekvämt om saker inte är så viktiga och politiska, utan bara råkar vara som de är. Därför är det upp till oss att bygga kampen underifrån.
Industrisemestern är kommen och så även min egen. Så vi packar bilen och far norrut som trogna flyttfåglar. Väl framme kan man äntligen ta några välbehövliga andetag och blicka ut över lägdorna. Mellan rensandet av vinbär och spännande pingismatcher i OS får jag notifikationer på mobilen, som man såklart inte riktigt lyckas hålla sig ifrån.
Stolt ser jag hur partikamrater där hemma och runt i landet enträget fortsätter det politiska arbetet. Palestina står naturligtvis fortsatt i fokus, med namnlistor och demonstrationer. Men inte bara vänner och bekanta i lördagsdemonstrationerna dyker upp i flödet.
I det annars så politiskt urvattnade Stockholm Pride sväller blocket ”Queers for Palestine” över alla bredder. På bilderna ser de ut att uppta snart sagt halva tåget. Sossarnas pride-buss och Clarion hotell (eller ja, vilka jäkla företag som nu har ekipage) får se sig överskuggade av den massiva Palestinasolidariteten.
Eller ja, ”Solidarity with queers of Palestine” hette det tydligen, rapporterar flickvännen som fortfarande är hemma och gick i tåget. Pride-Stockholm hade reagerat på namnet och ändrat det – mot initiativtagarnas vilja.
Men i den fjuttiga detaljen anar jag något större och mer avgörande. Att arrangörerna för Pride i Stockholm är slätstrukna och mest vill ha en gatufest är känt. Men detta är en del i en större och allmän tendens att de som har makt gärna stryker bort politiken, medan folket på marken tvingar fram den i ljuset igen.
Inte så konstigt egentligen. Är man den som får bestämma är det ju bekvämt om saker inte är så viktiga och politiska, utan bara råkar vara som de är.
Det gäller naturligtvis inte bara i pridesammanhang eller i solidariteten med Palestina. Någon enstaka gång leder ju kampen på arbetsmarknaden faktiskt till strejk. Och när den slutar är det allt som oftast för att ledningen backat och kompromissat och inte för att fotfolket saknar kämpaglöd. Och när det kohandlas i riksdagen så är det partiernas gräsrötter som får se sina ideal satta åt sidan, inte politikerna själva som får stryka på foten. Deras intressen, löner och förmåner står stadigt.
Kampen måste byggas underifrån. Det är inte bara ett gammalt trött slagord, tänker jag medans storspoven stämmer upp och myggen samlas inför kvällen. Det är helt enkelt så att annars blir det ingen kamp.
Så fortsätt bygg, kamrater! Men kom ihåg, ni som kan, att ta ett andetag och ett myggbett också. Vi måste orka länge till. Kampen är ett maraton, ingen pingismatch.