Kommentar: USA hycklar om att försöka bromsa Israel

Varken USA eller Iran vill ha ett regionalt storkrig i Mellanöstern. Den oberäkneliga faktorn är Israel och dess premiärminister Benjamin Netanyahu – vars personliga politiska överlevnad bygger på att hålla kriget igång. 

Så låter en ungefärlig sammanfattning av läget, som vi får oss till livs mest varje dag.

De politiska kommentatorerna i borgerlig media är rörande överens om att USA för närvarande inte har någon kontroll över Israel, som för varje dag allt tydligare visar sitt förakt för det så kallade internationella samfundet med FN i spetsen. Senast genom attackerna på FN-styrkan Unifil i södra Libanon, och genom att häromveckan förklara FN:s generalsekreterare Antonio Guterres persona non grata i Israel.

Samtidigt gör USA:s president Biden vad han kan för att kyla ner USA:s viktigaste allierade i regionen, och har tillsammans med utrikesminister Blinken förgäves gjort sitt bästa för att få till en vapenvila i först Gaza och sedan Libanon, är budskapet från Vita huset och västmedia.

Men hur väl stämmer de officiella uttalandena med verkligheten, och i hur stor grad är det USA själva som eldar på utvecklingen för att stöpa om Mellanöstern efter sina egna intressen?

Till att börja med skulle Joe Bidens regering enkelt kunna dra undan mattan för Netanyahu och Israel genom att sluta beväpna den israeliska armén, som det senaste året begått krigsbrott varje dag i Gaza. Men det har man inget intresse av att göra, istället har Biden försäkrat ”Bibi” om USA:s ”järnskodda” stöd mot såväl Gaza som Libanon, och uppmanat honom att komma ihåg att Israel har sin mest pålitliga administration i Vita huset någonsin. USA har också mycket riktigt sedan den 7 oktober förra året skickat mer militärt stöd till Israel än något år tidigare.

Till exempel visade en analys av amerikanska CNN att det sannolikt var USA-tillverkade tusenkilosbomber som Israel använde i attacken som demolerade flera höghus i södra Beirut och som dödade Hizbollahs generalsekreterare Hassan Nasrallah den 27 september. En attack som Vita huset i ett uttalade dagen därpå kallade för ”rättvis”.

Att Biden samtidigt fortsätter påstå att USA vill se en diplomatisk lösning, och att Israel måste sluta attackera FN-styrkor, är ett nödvändigt spel för galleriet. 

Även om Washington varje gång som Israel chockar världen med nya grymheter påstår att man inte hade någon information om det på förhand är det knappast troligt att varken det storskaliga terrorattentatet med preparerade personsökare eller terrorbombningarna i Libanon, eller mordet på Hamas politiska ledare Ismail Haniya i Iran, inte godkänts av USA – som tjänar på att Israel slår till mot vad som också är deras egna motståndare. Så är det med den shiamuslimska motståndsrörelsen Hizbollah, och så är det med Iran som Israel förväntas slå till mot inom kort och där attacken koordineras med USA.

Vad Israel gör nu mot Hizbollah och Libanon, och står i begrepp att göra mot Iran, är vad Washingtons så kallade neocons velat slutföra sedan USA:s eget ”krig mot terrorismen”. Nykonservativa krigshökar som före detta presidenten George W Bush och hans vicepresident Dick Cheney påbörjade sin eget korståg mot den muslimska världen 2001 med invasionen av Afghanistan, som pågick i 20 år, och som följdes av ockupationen av Irak 2003.

Så hur har Washington egentligen använt sina diplomatiska verktyg för att få Israel att gå med på den diplomatiska lösning man säger sig vilja se i Libanon?

Den 30 september publicerade den amerikanska nättidningen Politico en artikel där flera höga diplomatiska tjänstemän pratar off the record om hur USA bakom kulisserna försäkrat Israel om att man stödjer en ökad militär press på Hizbollah – samtidigt som Biden offentligt talade om att försöka få Israel att visa återhållsamhet.

Det handlar bland annat om USA:s toppdiplomat Amos Hochstein – född i apartheidstaten Israel och som har tjänstgjort i den israeliska armén IDF – och Vita husets Mellanösternkoordinator Brett McGurk, som på sina resor till västra Jerusalem ska ha garanterat USA:s stöd till en israelisk offensiv.

Som även det demokratiska Sydafrikas första president Nelson Mandela – som också visste en del om apartheid – kunde konstatera på sin tid: om två grannländer krigar vet du att USA har besökt åtminstone ett av dem.

Enligt Politicos källor ska Hochstein, McGurk och andra amerikanska säkerhetshöjdare mellan skål och vägg beskrivit Israels operationer i Libanon som ett historiskt ögonblick, som kommer att omvandla Mellanöstern till det bättre för många år.

Förra veckan sade talespersonen för USA:s utrikesdepartement Matthew Miller också att Israels krig i Libanon är en ”möjlighet” att förändra landet politiskt. Washington vill att det libanesiska folket ska ”bryta Hizbollahs grepp” om Libanon. 

Det är en parafras på Netanyahus direkta hot mot libaneserna på X, där han riktade sig till det libanesiska folket med orden: ”Ni har en möjlighet att rädda Libanon innan det faller ner i avgrunden av ett långt krig som kommer leda till förstörelse och lidande som vi sett i Gaza.”

USA och Israel vill alltså båda förgöra Libanons största politiska parti – vars militära gren försvarade Libanon mot Israels senaste invasion 2006. Så mycket för de båda härförarna av västerländsk liberal ”demokrati”.

Just nu är det Netanyahu som drar i kopplet. Men man ska ha klart för sig att det är Israel som är USA:s verktyg i regionen och inte tvärtom, som en del tror – att det skulle vara Israel och den förvisso starka sionistlobbyn i USA som styr Washington. Israel är i praktiken en amerikansk militärbas i Mellanöstern.

En av Sveriges första och främsta Palestinakännare är tidigare SR-journalisten (Alice) Staffan Beckman, som 1969 inleder sin bok Palestina och USA-imperialismen såhär:

”Israel fungerar i Västasien som en försvarare av imperialismens, och framför allt den amerikanska imperialismens intressen. Judarna i Israel har tvingats in i denna roll på grund av den sionistiska rörelsens koloniala och rasistiska karaktär och det därav följande samarbetet med stormakter med imperialistiska intressen.”

Beckman fortsätter: ”Som kolonial stat, det vill säga som en stat upprättad av invandrare i ett område där det levde en annan befolkning, och som rasistisk stat, det vill säga som en stat i vilken människor av ett visst slag sätts högre än människor av andra slag, kunde Israel inte skapas och kan inte vidmakthållas utan stöd av utomstående krafter.”

Så är det fortfarande, utan framför allt USA:s stöd hade apartheidstaten Israel inte kunnat överleva i regionen. Israels karaktär har inte förändrats sedan 1969. Istället har det rasistiska kolonialprojektet Israel det senaste året kastat den sista genomskinliga masken av anständighet och mördat fler än 42 000 palestinier i Gaza.

Men om man ”av dessa fakta drar slutsatsen att sionismen och Israel är USA-imperialismens lydiga redskap har man underskattat styrkan i sionismens egna intressen – ekonomiska, strategiska och politiska”, förtydligar författaren längre fram i boken.

I sin bok skriver Staffan Beckman utförligt om USA:s både ekonomiska och militärstrategiska intressen i oljeutvinningen i Mellanöstern. I fredags deklarerade USA:s utrikesdepartement att nya sanktioner införs mot företag som säljer och transporterar iransk olja. Samtidigt har Biden avrått Israel från att attackera iransk oljeproduktion – vilket skulle få det rekordlåga oljepriset att skjuta i höjden och som Vita huset inte vill se inför presidentvalet om några veckor.

Enligt ekonomibloggen Zerohedge har gulfstaterna Saudiarabien, Qatar och Förenade arabemiraten lobbat USA för att få Israel att avhålla sig från attacker mot Irans oljeindustri, då Iran ska ha gjort klart för bland annat Saudiarabien att sådana skulle följas av iranska motattacker på de USA-allierade oljestaternas produktion. 

Biden och hans rådgivare har en del att fundera på, även om de hittills är mer nöjda med utvecklingen än de låtsas om när de beklagar sig över de civila offren i folkmordet i Gaza. Det finns många motstridiga intressen i imperialismen, och inte heller vill alla i Washington åt samma håll lika fort.

Men helt klart är att även om Israel för närvarande inte lystrar så uppmärksamt som husse skulle önska så är det Washington som håller i kopplet, och inte har några planer på att kastrera sin pålitligaste och mest blodtörstiga vakthund i Mellanöstern.