Ledarkrönika: Utmana åsiktskorridoren

Med Riksdagens godkännande av DCA-avtalet blev Sverige med ens en osäkrare plats att bo på. Att så tydligt sluta upp som lydstat bakom USA, genom att ge dess militär obehindrad tillgång till vårt land, ändrar de ryska krigsplanerna så att udden riktas även mot Sverige vid ett eventuellt direktkrig med USA. Riksdagens politiker röstade för att skrota varenda ambition, hur liten den än må vara, till en självständig säkerhetspolitik. 

Det är en utveckling som accelererat sedan 2022, när Ryssland invaderade Ukraina. Men aldrig trodde vi det skulle gå så långt.

Att dryga två år senare få se det totala krypandet från svenska politiker för USA får det att vända sig i magen. Det avtal som godkänns är till och med sämre än våra nordiska grannländers motsvarande avtal med USA, som har förbehåll mot till exempel kärnvapen.

Det avtal som godkänns blir kronan på verket för de krigshetsare som alltid funnits, men som hållits tillbaka av en stark opinion, inte minst inom socialdemokratin. Dessa har funnits kvar som varit en nagel i ögat på stora delar av den ekonomiska och politiska eliten. 

Den som vill se vilka de verkliga vinnarna är kan studera vapenföretaget SAAB:s aktiekurs under de senaste åren.

Demoniseringen av de stater som inte till punkt och pricka följer USA:s och västvärldens påbud har blivit så omfattande att det inte finns något utrymme för förhandlingar, överenskommelser eller avtal. Det visar sig i debatten kring kriget i Ukraina, det visar sig i oviljan att sätta press på Israel för att stoppa folkmordet, det visar sig när EU pratar om att skicka krigsfartyg till Sydkinesiska havet.

Och Sverige sticker ut. Här råder det total konsensus bland alla riksdagspartier och alla etablerade opinionsbildare kring lösningarna på problemet. Det är upprustning, mer vapen och konfrontation som gäller.

De debattörer, forskare och andra som i Sverige för fram åsikter om avspänning, nedrustning och förhandlingar förlöjligas och stängs ute från debatten.

Men den smala åsiktskorridoren måste utmanas. Andra lösningar än militarismens måste fortsätta att föras fram.

Taktiken från krigshetsarna att stänga ute debattörer, att sätta epitet som ”Putinkramare” på fredsaktivister, att dölja eller rent ut ljuga om förutsättningarna för Natoanslutningen, är svaghetstecken. De vet att man inte kan tala klarspråk om militär upprustning och krig.

Vi måste fortsätta att föra fram freden som utväg. Det är en kamp som måste vinnas. Alternativet är alldeles för skrämmande.