Värt att betala för!

Nu under senhösten sätter Göteborgs Stadsteater upp, under regi av Alexander Öberg, Dario Fos Vi betalar inte! Vi betalar inte! Detta är lovvärt. Mycket lovvärt.

Dario Fo var en italiensk dramatiker och författare som fick nobelpriset i litteratur 1997. Från 1968 var Fo engagerad i en agitationsteater som var knuten till det italienska kommunistpartiet, som för övrigt hade en svensk motsvarighet i de svenska kommunistiska agit-propgrupperna. Ur Fos agitationsteater växte pjäsen Vi betalar inte! Vi betalar inte! (Italienska: Non Si Paga! Non Si Paga!) fram och fick premiär 1974. 

Detta var i sin tur framsprunget ur händelser från Milanos förorter. Den italienska kapitalismen hade gått in i en ekonomisk kris med arbetslöshet, lönesänkningar och dyrtider för arbetarklassen. Matpriserna blev så höga att befolkningen helt enkelt inte hade råd att köpa mat. I stället betalade de vad de ansåg att den var värd, eller vad de hade råd med – eller inte alls. De betalade helt enkelt inte. 

Pjäsen fick stor uppmärksamhet och ledde till vidare aktioner från arbetarklassens organisationer under parollen ”Vi betalar inte”. Pjäsen blev på detta sätt direkt ingripande klasskampen. Det bästa betyg en kommunistisk kulturutövning kan ha.

Vid tiden för pjäsens uppförande i Italien drev Kommunistiska Partiet i Göteborg en kulturpolitisk kampanj med kravet om kultur till förorterna. Detta ställdes mot överhetens planer på en ny opera i staden. Operan byggdes, men som eftergift till en stor folklig opinion byggdes det även kulturhus i ytterområdena Frölunda och Angered. I Angered fick kulturbyggnaden namnet Blå stället. Den första pjäs som sattes upp på Blå ställets scen1978 blev just Vi betalar inte! Vi betalar inte! med Sven Wollter i rollen som Giovanni. Detta val av uppsättning var en mycket välfunnen komplimang till både tidsanda och folklig opinion.

Dario Fo (1926-2016)

På Göteborgs Stadsteater spelas nu pjäsen för fulla hus på Lilla scenen. Troligen, och enligt planeringen, kommer den att lyftas upp till stora scenen längre fram. Det är att rekommendera då den är synnerligen sevärd. 

Pjäsen är en fars som driver med överhet, polisapparat, förlegade könsroller och italiensk schlagermusik, bland mycket annat. Farsen har ett djup i sin kritik av det kapitalistiska samhällssystemet och hur det slår mot arbetarklassen. 

Skådespelarna gör detta mycket levande och roligt. Roligt, men inte enbart så, då samhällskritiken och vikten av att organisera sig för att överleva hela tiden finns med. I slutscenen drar sig polisen tillbaka och förortens befolkning har segrat. Slutet blir på detta sätt en bild av en förhoppningsfull framtid.

 Ensemblen ska ha beröm för sitt arbete.

Regissören Alexander Öberg säger i programbladet att denna fars av Fo har varit levande för honom under hela hans karriär. Ofta har han tänkt på att sätta upp den, men varje gång tyckt att tidpunkten varit fel. Nu däremot, med stigande matpriser, fann han att det var dags. Med anknytning till pjäsens konsekvenser i Italien för 50 år sedan tycker Öberg att det skulle vara bra om det även blev uppror här. Likt slutscenen finner jag denna önskan förhoppningsfull.

Ytterligare till uppsättningens positiva sidor så är det gratis entré – eller man får betala vad man vill. Detta är givetvis en blinkning till pjäsen, men även en inställning från Öberg som i intervjuer sagt att kultur borde vara gratis. 

Det är bara att instämma i detta och det leder även tankarna till att det tidigare varit fri entré på statliga museer och att när den förre landslagsspelaren Claes Cronqvist tränade Landskrona BoIS i division 3 (då motsvarande Ettan) var det gratis att gå in på matcherna. Efteråt fick man betala vad man tyckte det var värt. 

Stadsteaterns uppsättning av Dario Fos Vi betalar inte! Vi betalar inte! väcker tankar och roar.