Väststödda Rwanda bakom krisen i Kongo

Den senaste veckan har den sedan åratal explosiva situationen i östra Kongo förvärrats. Fler än 900 personer, både soldater och civila, har dödats i samband med att Rwandastödda rebeller gått in i staden Goma som de nu kontrollerar.

I Kongos huvudstad Kinshasa har hundratals uppretade invånare attackerat inte bara Rwandas utan även Ugandas, USA:s, Frankrikes och Belgiens ambassader i protest. ”Död åt imperialisterna!”, ropade demonstranterna utanför USA:s ambassad, rapporterar Firstpost Africa.

De protesterande kongoleserna vänder sig emot hur Uganda låter rebellerna fritt operera över gränsen mellan de båda länderna, och mot Rwandas direkta uppbackning av M23 – som är den största av så många som ett hundratal olika beväpnade grupper i den mineralrika och våldsdrabbade regionen.

USA och G7-gruppen, som samlar några av västvärldens rikaste länder, har samtidigt formellt fördömt att Rwanda och dess president Paul Kagame använder M23 för att göra intåg i Kongo och ta kontroll över kongolesiskt territorium. Det har också EU:s nya utrikeschef Kaja Kallas gjort.

Men bortom de officiella uttalandena från USA och dess undersåtar har Rwanda länge spelat samma roll i Afrika som Israel gör i Mellanöstern, som en utpost i regionen för västliga intressen, säger Kambale Musavuli från Center for Research on the Congo-Kinshasa i webbkanalen Breakthrough News. 

USA:s, Storbritanniens och andra västländers militära stöd till Rwanda är en förutsättning för att Kagame – som inte förnekat varken uppbackningen av M23 eller att det finns reguljära rwandesiska trupper bland rebellerna i Goma – ska kunna agera som han gör, menar Musavuli.

I bakgrunden finns också de etniska spänningar som den gamla kolonialmakten Belgien, och specifikt landets kristdemokrater, eldade på och som ledde till folkmordet i Rwanda 1994.

Kagame, som själv ledde rebellgruppen RPF (Rwandas patriotiska front) som stred mot det kristna hutustyret, menar att han skyddar tutsierna på båda sidorna gränsen mot Kongo från att åter utsättas för något liknande som 1994, då uppemot 800.000 tutsier, och hutuer som motsatte sig slakten, mördades.

Att de etniska grupperna är splittrade över landsgränserna är ett resultat av den europeiska kolonialismen i Afrika. På Berlinkonferensen 1884 – som också kallas Kongokonferensen – drog Tysklands rikskansler Otto von Bismarck, Belgiens kung Leopold och de andra härskarna upp gränserna för sina kolonier med linjal, utan hänsyn till folken som bodde i länderna.

Men det är snarare den moderna imperialismen än 1800-talets kolonialism som är den viktigaste bakgrunden till den nuvarande situationen, menar Kambale Musavuli. Som exempel tar han det avtal som EU slöt med Rwanda förra året för att få tillgång till värdefulla mineraler, när fyndigheterna i själva verket ligger i Kongo. 

EU har också fått kritik för att legitimera den olagliga gruvbrytningen i regionen genom att sluta avtal om att få köpa de stulna och utsmugglade mineralerna, bland annat kobolt och coltan, som bryts av arbetare som jobbar för slavlöner, många av dem barn, på den kongolesiska sidan gränsen.

På måndagen utlyste M23 en ensidig vapenvila, vilket eventuellt kan lugna ner den farliga situationen, som riskerar leda till regionalt storkrig. Kagame och Kongos president Felix Tshisekedi ska också mötas i helgen, för första gången sedan M23:s intåg.

Hittills har Kagame inte gjort några större diplomatiska ansträngningar för att gjuta olja på vågorna. Bland de dödade i östra Kongo finns ett dussintal soldater från fredsbevarande trupper. Från såväl FN-styrkan Monusco som från de trupper som tillhör samarbetsorganisationen SADC (Southern African Development Community), och där de flesta dödade var sydafrikaner.

Efter ett uttalande från Sydafrikas president Cyril Ramaphosa om nödvändigheten av en diplomatisk lösning skrev Kagame på X att det är bra om Sydafrika vill bidra till en fredlig lösning, men också att ”om Sydafrika föredrar konfrontation kommer Rwanda ta itu med saken i den kontexten vilken dag som helst”.