Ledare: Växelpengar mot gängvåldet

Gängvåldet har nått nya nivåer det senaste året. Hittills i år har 42 personer skjutits ihjäl i landet. Det går inte att avfärda som en tillfällig våg utan en trend som pågått i mer än ett decennium.

Det som är nytt är att våldet kryper allt längre ned i åldrarna. Inte bara offren utan också gärningsmännen blir allt yngre. Förra veckan avrättades en 13-åring i en Stockholmsförort, och bara i år har inte mindre än 19 stycken 15-åringar åtalats för mord eller förberedelse till mord.

De är barnsoldater i gängkriget. I takt med att allt fler unga tonåringar och barn blir inblandade i den grova brottsligheten har diskussionen närmast tvingats lämna det fokus på enbart strängare straff och repression som så länge varit förhärskande. Inte ens de politiker med mest fascistoida böjelser kan öppet argumentera för att sätta in militär mot barn i mellanstadieålder.

I SVT:s Agenda häromveckan kunde personer från socialtjänst, polis och rättsväsende konstatera att det är det sociala och förebyggande arbetet som måste till för att stoppa nyrekryteringen. Det är ett rimligt fokus. Idag spelar det ingen roll hur många som skjuts ihjäl i knarkkriget eller som spärras in på livstid – eftersom varje gängkriminell ersätts av en ny.

I programmet lyftes flera konkreta förslag på åtgärder, de flesta av dem redan presenterade i en rapport för mer än 13 år sedan. Det handlar om samordning mellan skola, socialtjänst och polis för att hitta barn som är i riskgrupp tidigare. 

Det handlar om att följa upp och ge stöd, inte bara till enskilda ungdomar när det redan gått för långt, utan också till både familj och anhöriga, och det handlar om att skilja unga gängkriminella från både andra barn och från äldre kriminella. Det är uppenbart att det behövs en mängd åtgärder för att klara av att stoppa nyrekryteringen till gängen.

Det stora problemet är att politikerna har slagit sönder skyddsnätet för stora delar av landets befolkning. Segregationen har blivit närmast omöjlig att bryta i nyliberalismens Sverige. Bostadsbristen och de höga boendekostnaderna gör att många människor inte har något annat val än trångboddhet i städernas förorter eller i glesbygdens perifera samhällen. 

Den kanske enskilt viktigaste insatsen hade varit att säkra skolgången för de ungdomar som idag inte klarar sin utbildning. Idag har kapitalisterna sett till att skolmarknaden dränerar resurser från det offentliga, pengar som hade kunnat gå till att stödpedagoger och extra resurser för att hjälpa unga pojkar klara både skolgång och ett begynnande vuxenliv. 

Politikerna försöker såklart trumfa varandra i utspel. Moderata socialtjänstministern Camilla Waltersson Grönvall påstår exempelvis att hennes ambition är att genomföra förebyggande insatser inte bara mot barn i förskola och grundskola. Hon vill nå riskgrupperna redan på BVC. Det är kanske ärligt menat, men som läget är nu hade Waltersson Grönvall lika gärna kunnat föreslå insatser redan under samlaget. Så verklighetsfrånvänt är det att tala om insatser och riktade satsningar när inga pengar skjuts till.

Samtidigt som politiker både till höger och vänster säger sig vara överens om att socialtjänsten måste få mer ansvar att samordna med myndigheter och följa upp insatser, så kommer pengarna till verksamheten att minska. I år påstår regeringen att de satsar 200 miljoner kronor på att ge kommunerna möjlighet att förebygga gängkriminaliteten. Fördelat över landets 290 kommuner är det alltså knappt 700.000 per kommun. 

I förhållande till behoven är det växelpengar. Inte minst när konjunkturen och inflationen gör att landets kommuner står inför omfattande nedskärningar inom både skolan och socialtjänst. 

I radions Ekot säger finansminister Svantesson att ”det kommer bli tufft för välfärden nästa år”. Det är inget annat än ett hån mot de som drabbas av våldet, och ett svek mot de barn som står inför att rekryteras av gängen.

När pengarna ska gå till vapenleveranser och militär upprustning sparas det in på just de saker som kan och måste vara en del av lösningen. Ett exempel är landets folkhögskolor som står inför omfattande nedskärningar efter att de blir av med 500 miljoner kronor i regeringens budget.

Är det inte rimligare att folkhögskolorna, som ger en unik möjlighet att läsa upp gymnasiebehörighet i andra studieformer och med annan pedagogik än grundskolan, kan vara ett av alla verktyg som behövs för att ge de ungdomar som idag inte klarar av skolan en andra chans?

Medan landets kommuner enbart i år måste spara in tolv miljarder så har försvarsbudgeten ökat från 40 till 126 miljarder sedan 2015. Nästa år, samtidigt som välfärden slaktas, kommer summan öka till 140 miljarder. Det ger en ökning med 315 procent på åtta år. Tänk om samma satsning hade gjort på skola, socialtjänst och polis, så att välfärden hade fått de resurser som behövs för att stoppa gängkriget.

I Agenda säger juristen och författaren Evin Cetin att de unga gängkriminella hon träffat själva säger att deras liv inte har något värde – de är likgiltiga inför både sin egen och andras död. Det är en hjärtskärande internalisering av politikens abdikering inför ett allt råare och nyliberalt klassamhälle.

Det är inte något som barnen fått för sig själva. I takt med att marknadsvärdet fått ersätta människovärdet så har de barn som växer upp i utanförskap fått ett tydligt kvitto från både politiker och marknad på att de är värdelösa. Ett samhällssystem som gör barn till kallblodiga mördare går inte att bara kalla för ett misslyckande – det är livsfarligt och måste bytas ut.