Ledarkrönika: Vi behöver göra oss synliga

Avtalsförhandlingarna mellan Seko och arbetsköparna står still. Om de inte kommit överens innan, och om inte det första strejkvarslet för Sekomedlemmar den 11 maj hjälper, kommer vi lokförare på SJ Götalandståg i Göteborg att tas ut i strejk på måndag den 15 maj.

Sedan Sekos strejkvarsel nådde mig och mina arbetskamrater har stämningen på jobbet varit uppsluppen. Och det är tyvärr inte särskilt konstigt. 

I nästan inget annat land strejkas det så lite som vårt. De senaste tio åren har i genomsnitt drygt 3600 arbetsdagar per år förlorats i strejker och lockouter. Jämför det med våra grannländer Finland, Norge och Danmark som med betydligt mindre befolkningar alla snittar över 100.000 förlorade arbetsdagar per år. Och då ligger de fullständigt i lä mot till exempel de kampvilliga fransmännen.

De uteblivna strejkerna i Sverige lyfts ofta fram som ett styrkebesked. Det räcker med vapenskramlet för att fackföreningarna ska få igenom sina krav.

Den kroniskt underbemannade och slimmade just-in-time produktionen har förvisso gjort industrin allt mer störningskänslig. Men det är nog uppenbart för alla arbetare att våra positioner inte direkt flyttats fram de senaste decennierna. Försämrat Las, inskränkt strejkrätt, höjd pensionsålder, försämrad a-kassa och ökade klassklyftor. Arbetsvillkor och löner har snarare stagnerat än tagit fart i en tid där liberala tankesmedjor vill göra arbetare till livegna.

Om vi får gå ut i strejk den 15 maj kommer jag och mina kollegor göra något som är närmast unikt för svenska arbetare. Med några få undantag – som Kommunals stora strejk 2003 – saknas idag i princip all erfarenhet av större strejker hos den svenska arbetarklassen. Då talar jag inte ens om spontan arbetarkamp och vilda strejker utan om en helt vanlig avtalsrörelse som gått i stå.

I min generation känner jag knappt en enda person som varit uttagen i strejk. På min arbetsplats går de att räkna på handens fingrar – främst några äldre lokförare som var med under den vilda lokförarstrejken 1989 när de kämpade för att behålla möjligheten att gå i pension vid 60.

Bristen på strejker är i slutändan också ett politiskt problem för hela arbetarklassen. Genom arbetarkampen görs klassen synlig för både sig själv och andra.

Kanske är det just det stämningen och förhoppningarna i lunchrummet handlar om. Inte bara om enskilda avtalskrav utan om att vi kanske kommer få ge oss själva en röst. Att samhällsdebattörer, proffstyckare och politiker kommer att behöva förhålla sig till oss och våra krav istället för det hjärndöda politiska spelet som annars pågår.