Bokrecension: Viktiga röster från viktiga jobb
Kommunalarbetarens tredje novellsamling berör – och gör en förbannad över att människoyrkena inte värdesätts.
Det är när det känns som man minns. Det är när man blir berörd som det känns.
Novellsamlingen Vi säger ifrån varje dag berör. Den är Kommunalarbetarens tredje novellsamling och resultatet av tidningens tävling där kommunalare fick skriva om jobbet.
I förordet skriver Åsa Lindeborg om ett par högstatusmän vars samtal hon överhörde på Arlanda. De var lättade över att arbetarklassen inte fanns längre. Så skönt och fritt nu.
De männen skulle inte förstå en enda av novellerna här. De skulle inte bli berörda. Så skilda är världarna, till och med i samma avgångshall på Arlanda.
De många rösterna talar, berör. Du får hänga med på jobbet och du släpps innanför fasaden.
En kock på en förskola skriver om ett ögonblick som är stort och viktigt för ett barn. Och kocken är en del i detta ögonblick.
En undersköterska på ett äldreboende sitter och håller en rynkig arbetshand och ger den döende människan en vacker död. Men arbetspusslet har inte luft i systemet för att kunna hantera stora upplevelser som denna. Det blir att låsa in sig på toaletten i omklädningsrummet och gråta så länge man vågar glömma sekunderna och minuterna.
En spårvagnsförare stannar lite längre vid hållplatsen där kvinnan som jobbat sena skiftet vid Östra Sjukhuset går av. För att se så att ingen följer efter henne.
En skolstäderska beskriver hur det är att vara längst ner i en hierarki. Aldrig har någon sagt ”Jaha vad roligt! Berätta mer! ” när hon svarat vad hon jobbar med.
Novellen som vann tävlingen heter Hur gör vi med raster?. Med en slags absurd humor, för verkligheten är absurd, visar den på skrivbordskonstruktionernas omöjlighet att lösa verklighetens problem. Den är skriven av en skolvärd som beskriver att texten kom till i frustration över att anställdas värde och hälsa alltför ofta hamnar i skuggan av pengar.
Vi säger ifrån varje dag kom ut precis när avtalsrörelsen för kommunalare var igång. Avtalsrörelsen efter pandemin där kommunalare både hörde till de som inte kunde jobba hemifrån och de som ofta fick slita ännu hårdare för möjligen en applåd. Det är många gånger jag tänker när jag läser novellerna att märket måste brännmärkas och upprättelse ges åt de som jobbar i människoyrken.
Fan ta politiker som låter en föråldrad människosyn styra över hur arbetet med människor i välfärdens alla områden värderas. De kvinnodominerade jobben behöver inte ligga så högt i lönenivå, det finns väl en mer välbetald man i familjen?
De mjuka jobben, människojobben, ger ju så mycket tillbaka så då behövs väl inte lön dessutom? Och om arbetsförhållandena måste förbättras, då kan man väl inte också begära att yrket ska uppvärderas lönemässigt? Ja, jag vet att det finns en låglönesatsning, men den satsningen kan man utläsa som en låg lönesättning.
Och fan ta privata och kommunala arbetsgivare som utnyttjar det goda hos människor. Det som gör att man inte lämnar en gammal människa, en som är sjuk, ett barn, en passagerare på bussen, en som blir stressad när matkassen ska betalas i sticket utan vet vad det professionella att göra i stunden är. Och man gör det fast man själv får problem med sitt minutschema då.
Det ska man inte känna sig varken stressad eller skamfull av att göra. Det är rätt och det är mänskligt och jobbet ska organiseras och lönesättas efter det.
Årets avtal är inget för facket att skryta om.
De två tidigare novellsamlingarna heter Var ligger min arbetsplats i morgon? och Det här får de inte på banken, också de både läsvärda och viktiga.