EU och ”marknaden” asfalterar matjorden

Utanför Malmö har stora åkerarealer försvunnit de senaste åren. Det är inte vilken jord som helst utan bland de bästa i hela Europa.

Det är i områdena kring de större tätorterna, särskilt Malmö, som trycket på att expandera är som störst. Det är också där som jorden är som bördigast. I denna konflikt finns det inget skydd för Den goda jorden. Den räknas inte som ett riksintresse, och det finns inte någon nationell plan för att tillvarata denna naturresurs. Enligt siffror som Statistiska centralbyrån tagit fram åt Jordbruksverket har över 3000 hektar åkermark försvunnit mellan åren 1996 och 2005. I Skåne exploateras de bästa jordarna i snabbare takt än övriga jordar.

Upp till enskilda
Visserligen stipulerar Miljöbalken att ”Brukningsvärd jordbruksmark får tas i anspråk för bebyggelse eller anläggningar endast om det behövs för att tillgodose väsentliga samhällsintressen och detta behov inte kan tillgodoses på ett från allmän synpunkt tillfredsställande sätt genom att annan mark tas i anspråk”. Men det är upp till den enskilda jordägaren och kommunen att besluta om jordens framtid. Kommunerna känner sig ej bundna av några miljöprinciper utan tillåter utan vidare förstörelse av klass 8-10 jord.

Samtidigt kräver EU:s vansinniga jordbrukspolitik att bönderna lägger jorden i träda, för att få bidrag. Så att priserna hålls uppe. EU:s jordbruks-politik är inriktad på att via mångmiljardbelopp hålla de stora kapitalistiska företagen och stora markägarna under armarna. Miljön kommer i andra hand.

Ur ett globalt perspektiv framstår detta som ett vansinnigt slöseri med Den goda jorden. Ett exempel: Vi importerar sojaprodukter från Brasilien för att göda våra grisar. Vi kunde lika gärna odlat jämförbara grödor i Sverige. Är det rimligt att Brasiliens regnskog skövlas för att göda våra grisar? Har vi råd att asfaltera och låta vår bästa matjord ligga i träda, samtidigt som spannmålspriserna stiger och de hungrande i världen blir fler?

Svenska Naturskyddsföreningen framhåller att som regel är närproducerat livsmedel det mest miljövänliga, på grund av transportvinsterna. Basmaten bör vara närproducerad, både ur miljösynpunkt och för att möjliggöra kontrollen över den egna dagliga försörjningen.

I en värld där en miljard människor somnar hungriga och där miljön är hotad måste vi tänka om. Vi kan inte låta ”marknaden” och EU styra över Den goda jorden. Det behövs en planerad hushållning av naturresurserna.

NILS LITTORIN
Proletären nr 27, 2007