Röster från europeiska fackliga mötet

Deguine Alfred, Gerhard Six, Fackliga klassfronten, Frankrike
– Tre miljoner fransmän demonstrerade och i många städer var det den största mobiliseringen någonsin. 70 procent av folket gav sitt stöd. Generalstrejken 7 september var en succé.

Gerhard Six och Deguine Alfred är fackligt förtroendevalda på Renaults fabrik i Douai i norra Frankrike. De är entusiastiska över fransmännens svar på president Nicolas Sarkozys sparpaket som innefattar att pensionsåldern höjs till 67 år.

– Kapitalet anser att dess profiter inte är tillräckliga. Därför genomförs denna hänsynslösa politik mot arbetarklassen.

Gerhard Six säger i sitt inlägg på konferensen att den växande arbetslösheten och den ökade exploateringen av dem som har arbete kan bara mötas med kamp. Därför är han starkt kritisk till den största franska fackliga centralorganisationen CTG:s klassamarbetslinje och kompromissvilja.

I juni förra året var de två Renaultarbetarna med och grundade Fackliga klass-fronten. I denna samlas fackliga organisationer och enskilda aktivister från CTG och övriga landsorganisationer som förespråkar en klasskampslinje. Fackliga klassfrontens uppbyggnad påminner om grekiska PAME.

– Den 23 september blir det en ny strejk, men dessa endagsstrejker utan tydliga krav blir ineffektiva. Fler och fler fackföreningar vill att CTG ska inta en tydlig klasståndpunkt mot Sarkozys regering. Vi säger nej till en höjning av pensionsåldern och nej till lönesänkningar, säger Gerhard Six.

Han berättar att Frankrikes president försöker ta udden av det folkliga missnöjet genom att hänvisa till att samma politik förs över hela Europa, även i vänsterstyrda länder som Grekland.

Gerhard Six å sin sida poängterar en annan gemensam nämnare, nämligen att folken i de båda länderna reagerar mot den förda politiken.

– Hoppet för arbetarna finns i kampen. Vi delar WFTU:s uppfattning att arbetarna inte ska betala för krisen.


Carlos Carvalho, CTGP-IN, Portugal
– 29 september genomför vi en generalstrejk som ska paralysera de ekonomiska aktiviteterna i vårt land. Vi måste kämpa för att återta vad kapitalisterna försöker ta ifrån oss.

Carlos Carvalho är medlem i det verkställande utskottet för CTGP-IN, den större av de två dominerande fackliga centralorganisationerna i Portugal. CTGP-IN är nära knutet till Portugisiska kommunistpartiet (PCP) medan UGT-P är lierat med det socialdemokratiska Socialistpartiet.

– Jag är överens med övriga på konferensen om att vad vi ser är en världskris, en systemkris, och att den värsta krisen ännu inte är över, säger Carlos Carvalho. Men han menar att det inte räcker med att peka på socialismen som lösningen.

– Först måste de som skapat krisen betala, sedan går det att bygga ett samhälle utan exploatering av människor.

I Portugal är det Socialistpartiet som har regeringsmakten och genomför åtstramningarna. Carlos Carvalho påpekar att högeroppositionen i stort sett är överens med regeringen om den politiska inriktningen. Men stora delar av det portugisiska folket är inte nöjda med att löner fryses, arbetslöshetsersättningen och pensioner sänks, socialförsäkringssystemet försämras och statliga verksamheter privatiseras.

Istället för en politik som ökar arbetslösheten och vidgar de sociala orättvisorna mobiliserar den portugisiska landsorganisationen arbetarna bakom krav på arbete, högre löner och bättre offentlig service. 

– Vi genomförde en generalstrejk i maj och en till i juli. 29 september strejkar vi igen och går ut på gatorna under egna paroller, inte de som Europafacket demonstrerar under, säger Carlos Carvalho apropå Europafackets krav på en starkare union.

– Att EU och Ecofin ska få ännu större kontroll över de nationella ekonomierna anser vi vara oacceptabelt.

CTGP-IN driver också andra för klassen viktiga frågor. Carlos Carvalho förklarar varför landsorganisationen tillsammans med en rad progressiva organisationer förbereder en massdemonstration mot Nato-toppmötet i Lissabon 20 november.
– Nato är en organisation som alltid försvarar kapitalisternas intressen.


Igor Urrutikoetxea, Leire Nalda, LAB, Baskien
– Krisen har slagit hårt mot Baskien. Men de klassorienterade fackföreningarna är mycket starkare i Baskien än i Spanien. Vi menar att det är nödvändigt att kämpa på gator och arbetsplatser mot EU-politiken.

Igor Urrutikoetxea och Leire Nalda representerar Patriotiska arbetares kommission (LAB). Det är en facklig centralorganisation vars övergripande mål är ett oberoende och socialistiskt Baskien.

Euskal Herria, som baskerna själva kallar sitt land, har tre miljoner invånare. 90 procent lever i den del av Baskien som ligger i norra Spanien. Övriga bor på andra sidan gränsen i Sydfrankrike.

– Vi säger att Baskien är en egen nation med egen kultur och eget språk och därför har rätt till självbestämmande, förklarar Igor Urrutikoetxea, ansvarig för LAB:s internationella relationer.

En majoritet av baskerna stöder de baskiska nationalistiska fackföreningarna. Den största delen av dem är det kristdemokratiska ELA. Näst störst är LAB, som i det senaste fackliga valet fick stöd av 16 procent av arbetarna i spanska Baskien och 14 procent i den franska delen.

– För två år sedan var arbetslösheten i Baskien 5,2 procent. Nu har den fördubblats och är 10,3 procent. Men det är fortfarande mycket lägre än Spaniens 20 procent, säger Igor Urrutikoetxea.

ELA, LAB och några mindre baskiska fackliga organisationer har gemensamt reagerat på krisen. 21 maj genomfördes den första generalstrejken i vilken 70 procent av de baskiska arbetarna deltog. I nästa strejk 29 juni var uppslutningen 80 procent.

– Strejkerna riktade sig mot den spanska socialdemokratiska regeringens beslut att sänka lönerna för offentliganställda med fem procent, frysa pensionerna samt göra det billigare att avskeda. De spanska centralorganisationerna CCOO och UGT motarbetade strejkerna. De sa att krisen inte är så allvarlig att vi måste strejka, säger Igor Urrutikoetxea.

– Vi har också överlämnat en namninsamling med 150000 underskrifter till den spanska regeringen mot tillåtandet av kollektiva avskedanden och för mer pengar till vård och skola.


Elisavet Zambeta, Revisorsförbundet, Grekland
– PAME tar strid mot den politik som förs av Pasokregeringen, Ny demokrati och EU och som försämrar arbetarnas rättigheter. Men vi måste också visa att de två fackliga centralorganisationerna, GSEE och ADEDY, stöder EU-politiken. Det är många greker som inte vet det.

Elisavet Zambeta är ordförande för grekiska Revisorsförbundet med 5500 medlemmar. Förbundet var en av de fackliga organisationer som var med och grundade den radikala fackliga fronten PAME för elva år sedan.

– Det finns två olika vägar inom den fackliga rörelsen. Den ena accepterar kapitalismen. Den andra, PAME:s väg, är att kämpa för ett annat samhälle. Vi tar strid mot kapitalismen och monopolens makt.

Revisorerna är en yrkesgrupp som har drabbats hårt av krisen. Elisavet Zambeta berättar att det sker en snabb monopolisering inom sektorn. Många småföretag har tvingats stänga efter att ha konkurrerats ut av multinationella koncerner.

– Våra löner kommer att sjunka kraftigt under nästa år, säger hon och pekar ut en av de centrala frågorna för hennes förbund att ta strid i.


Gerhard Kupfer, IG Metall, Tyskland
– Socialdemokraterna har fortsatt ett enormt inflytande över den tyska arbetarklassen. Det säger Gerhard Kupfer, kommunist och medlem i IG Metalls förtroenderåd på Daimler-Benz fabrik i Bremen, apropå tystnaden i EU:s mäktigaste land.

Men också de tyska arbetarna har fått smaka på nedskärningspolitiken. Gerhard Kupfer berättar att de socialdemokratiska fackliga ledarna, i sin iver att rädda kapitalismen, accepterat lönesänkningar på upp till 30 procent och en höjning av pensionsåldern till 67 år.

– På åtta år har lönerna i Tyskland sjunkit från sjätte till elfte plats bland OECD-länderna. Det stärker vår konkurrenskraft i världen. Våra uppoffringar har blivit ett instrument för att krossa andra folk med tyska krediter och tvinga dem, som Grek-lands folk, till misär.

Mitt under pågående kris producerar de tyska storföretagen som aldrig förr. Gerhard Kupfer berättar att 70 procent av alla varor går på export, vilket är den högsta exportfrekvensen av alla imperialistiska länder.

Hur bryta socialdemokratins förlamande grepp om arbetarklassen?
– Nyligen tog vi viktiga steg för att organisera de revolutionära arbetarna över hela landet genom att skapa en revolutionär enhetsfront. En enhetsfront som inte bara sprider upplysande pamfletter och organiserar möten utan agerar, säger Gerhard Kupfer.

Ett exempel på detta är flera mindre strejker som organiserats på Mercedes bilfabriker. Men Gerhard Kupfer erkänner att de tyska arbetarnas bidrag i kampen mot EU-politiken sker ännu i väldigt liten skala jämfört med vad som sker i Grekland.