Vittnesmål från migrantarbetare

IMA står för International Migration Alliance. Alliansen samlar migrantarbetare och flyktingar från fler än 120 olika gräsrotsorganisationer världen över. Proletären en längre intervju med IMA:s ordförande Eni Lestari när hon besökte Sverige i våras.

– Det finns inga jobb hemma, säger hon. Folk flyr utomlands för att överleva. Trots gränskontroller. Många smugglas eller utnyttjas för trafficking. Vi är alla på ett eller annat sätt offer för det elände som finns i dagens kapitalistiska värld.

Eni Lestari kommer ursprungligen från Indonesien. De senaste 14 åren har hon försörjt sig som hushållsarbetare i Hong Kong. Hon har åkt hela vägen till Sverige för att organisera en alternativ konferens riktad mot Globalt Forum för Migration och Utveckling, GFMD.

– Det är inte gratis att vara migrantarbetare, förklarar hon. Alla måste betala höga avgifter. Till privata förmedlare, reseföretag, arbetsgivare och korrupta myndigheter. Vi har redan en massa skulder då vi kommer hit till den rika världen.

En stor del av migranternas löner går till avbetalningar. Särskilt den första tiden. Skulderna försvinner inte ifall någon förlorar jobbet i det nya landet.

Tvärtom, den som inte klarar sina avbetalningar kan tvingas till omförhandlingar. Då är det lätt att handla i en ond cirkel.

– Allt förvärras av orättvisa viseringsregler, fortsätter Eni Lestari. Okvalificerade arbetare med tillfälliga uppehållstillstånd riskerar i regel att lämna landet om de blir arbetslösa. Då tvingas de att ansöka om igen och betala ännu mer pengar.

IMA uppmärksammar särskilt hushålls-arbetarnas situation. Det är en mycket stor grupp som domineras av kvinnor. Hushållsarbetarna finns överallt, i Nordamerika, Europa och Mellanöstern. Villkoren är tuffa, i synnerhet i Asien.

– Arbetsgivaren känner din svaghet, berättar Eni Lestari. Du kanske bara har ett års visum. Om du inte lyder riskerar du att få sparken och måste åka hem. I många länder är du inte tillåten att byta till något annat jobb.

Hushållsarbetare löper större risk än andra att utsättas för sexuella kränkningar.

I Hong Kong har migrantarbetaren formell rätt att söka rättvisa. Det är dock inte tillåtet att arbeta under det att processen pågår. De betyder att den formella rätten inte existerar i praktiken.

– I allmänhet inkluderas inte migrantarbetarna i de vanliga reglerna, understryker Eni Lestari. De ställs åt sidan, behandlas speciellt och sämre än andra. Myndigheternas uppdelning mellan kvalificerade och okvalificerade arbetare innebär fallande rättigheter i motsvarande grad.

Hon passar på att ge en känga åt Globalt Forum för Migration och Utveckling som startade 2007.

Eni Lestari hävdar att GFMD syftar till att utnyttja och exploatera migrantarbetarna i ett missriktat försök att lösa kapitalismens motsättningar.

– Kapitalisterna kickar ut den lokala arbetskraften, konstaterar hon. De vill att färre arbetare ska arbeta mer, hårdare och till lägre kostnad. I de fattiga länderna finns det migrantarbetare som är villiga att ta dessa jobb till sämre löner. Det är själva kärnan i GFMD.

Globalt Forum för Migration och Utveckling håller återkommande möten världen över. Det är ett mellanstatligt samarbete som formellt faller utanför FN-systemet. Den senare omständigheten påtalar Eni Lestari.

– GFMD verkar för en världsomspännande handel med billig arbetskraft utan några som helst sociala hänsyn, poängterar hon. Inom FN:s regelverk hade detta inte varit möjligt eftersom det där finns internationella konventioner för migranter och arbetarskydd.

I det verkliga livet betyder det att migrantarbetarna jobbar under extremt dåliga och otrygga arbetsvillkor. Förutom låga löner lyfter Eni Lestari fram långa arbetstider med få eller inga ledigheter. Många drabbas av hälsoproblem.

– Splittrade familjer följer i migrationens spår, påpekar hon. Barnen växer upp utan sina föräldrar. Båda kanske arbetar utomlands, till och med i olika länder och delar av världen. Många av oss tar hand om andras barn, men inte våra egna. Det är en psykologisk börda.

I Europa befinner sig högerextrema partier på frammarsch. Dessa gör migrantarbetare och flyktingar till syndabockar i en tid då arbetslöshet och sociala nerskärningar kramar musten ur kontinentens befolkning.

– Vi kommer inte hit för att stjäla någons jobb. Liksom i andra delar av världen är det företagen och arbetsgivarna som vill ha billig arbetskraft. Migranterna tar de jobb som erbjuds och ingen annan vill ha, avslutar Eni Lestari.