”Märket” skyddar kapitalisternas vinster
Under den gångna veckan bröt LO-samordningen samman. En av frågorna som knäckte enigheten var låglönesatsningen inom framförallt kvinnodominerade branscher.
Inte oväntat var det IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä som drog ner ridån för det urvattnade förslaget. LO:s ordförande Karl Petter Thorwaldsson var bedrövad efter beskedet. Vad var det då som omöjliggjorde ett gemensamt agerande från den svenska fackföreningsrörelsen?
För att finna svaret får vi förflytta oss till 1997 och den ekonomiska krisen. Den socialdemokratiska regeringen gav industrins parter i uppdrag att skapa en avtalsordning som garanterade den internationella konkurrenskraften.
Regeringens mål med uppmaningen var att stärka landets industriella bas. I socialdemokratisk anda skulle det ske med återhållsamma löneökningar som var acceptabla för kapitalet.
Industrikapitalisterna tecknade tillsammans med samtliga industrifack ett avtal som gjorde industrin till lönenormerande. I praktiken blev facken inom industrin lönepoliser gentemot de övriga förbunden.
Industriavtalet har enligt försvararna lett till en produktivitetsökning. Mellan 1998 och 2007 dubblerades den svenska industriproduktionen. De fackliga försvararna lyfter fram de ökade reallönerna sedan industriavtalets tillkomst men även ökade vinster på lönernas bekostnad.
Rent konkret försvarar socialdemokratin ökad utsugning för att behålla goda relationer med kapitalisterna. För att garantera ordningen skapas det så kallade ”märket” som sätter nivån för löneökningar. Ordningen övervakas av statliga med-lingsinstitutet, industrikapitalisterna och industrifacken.
De största förlorarna på industriavtalet är kvinnorna i Kommunal. Kraftiga löneökningar för låglönegrupper blir omöjliga eftersom till exempel Kommunal inte får förhandla till sig större ökningar än industriförbunden.
Dock blir Kommunals linje problematisk eftersom det ställer kvinnliga arbetare mot manliga. Det finns en inneboende uppfattning i Kommunals synsätt att det finns en bestämd summa pengar att fördela. Endast en kamp för högre löner över hela det fackliga spannet kan lyfta de kvinnodominerade branscherna.
Kapitalistorganisationen Svenskt Näringslivs huvudmål är inte att hålla nere kvinnor i offentlig sektor. Det strategiska målet med ”märket” är att upprätthålla vinsterna på lönernas bekostnad.
Det hela blev tydligt när Svenskt Näringsliv förhandlade Las med tjänstemännen i PTK. Kapitalisterna drog sig ur när tjänstemannaförbunden var oeniga.
Risken fanns att industriavtalet skulle rasa samman om det skulle uppstå en spricka bland förbunden i synen på Las. Det visar hur viktigt ”märket” är för kapitalet.
Kampen kräver ett enhetligt agerande från hela arbetarklassen. Därför var sammanbrottet inom LO viktigt för att komma vidare. Industriförbundens uppslutning kring industriavtalet utesluter ökade kvinnolöner.
En förändring kan endast ske genom att medlemmarna revolterar mot sina förbundsledningar. Här har kommunisterna en viktig uppgift att samla arbetare för att på allvar utmana lönenedpressningen.
Erik Pettersson
facklig sekreterare, Kommunistiska Partiet