Hoppsan! Det blev visst inte så bra med privatiseringarna

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) har nyligen släppt rapporten ”Dags för omprövning – en ESO-rapport om styrning av offentlig verksamhet”.

Där konstaterar rapportförfattaren Per Molander att privatiseringspolitiken och det nyliberala styrningssystemet New Public Management inte fungerar. Privatiseringarna och avregleringarna har ökat kostnaderna för staten och medfört en rad ”negativa externa effekter”, så kallade ”marknadsmisslyckanden”. De positiva effekterna är få eller inga.

Friskolorna och skolvalet har skapat segregation, försämrat elevernas kunskaper och lett till betygsinflation.

Rapporten beskriver det som ”potentiellt allvarliga negativa externa konsekvenser”. Det havererade betygssystemet kan rent av ha ”livsavgörande konsekvenser”.

Premiepensionssystemet har lett till ökade administrationskostnader och sämre pensioner. I sjukvården har valfriheten lett till ökad antibiotikaförskrivning och snedfördelning av resurser då mindre vårdkrävande patienter tenderar att koncentreras till de privata vårdgivarna.

Lösningen är enligt rapporten att avskaffa friskolesystemet och skolvalet. Skolan ska både ägas och drivas av staten. Rapporten föreslår också att landsting själva ska besluta om de ska tillåta vårdval och privat vård. Dessutom bör premiepensionssystemet avskaffas.

Rapporten resonerar också om varför privatiseringspolitiken inleddes. ”Beträffande den svenska offentliga verksamheten var diagnosen inte särskilt klar”, skriver rapportförfattaren apropå bakgrunden till privatiseringarna och NPM-modellen.

Skolan, hälso- och sjukvården, omsorgen, elförsörjningen, telekommunikationer och transporter tvärtom fungerade bra eller mycket bra i internationell jämförelse. Dessutom var korruptionen låg och effektiviteten hög. Istället hänvisade politiker, enligt rapporten, till ”incitamentsproblem” och oro för att pensionssystemet eventuellt inte var hållbart på sikt.

Det är häpnadsväckande läsning för att vara en byråkratrapport som annars brukar vara som att kliva in i en värld av fikonspråk, akademiska termer och teoretiska ekonomiska modeller – långt bortom vanliga människors verklighet.

Ledstjärnan har sedan slutet av 1980-talet varit nyliberalism. I denna nyliberala fantasivärld kan till exempel bostadsbristen kallas för ”efterfrågeöverskott på bostäder”, vilket statliga Boverket konstaterade i en utredning 2013. Lösningen var enligt den nyliberala modellen då enkel: Avreglera bostadsmarknaden och höj priset (alltså hyrorna) på bostäder så att efterfrågan sjunker.

Så varför denna plötsliga kovändning? På seminariet i samband med rapportsläppet anklagade en orolig högeropponent Per Molander för att vara ”vänster om Vänsterpartiet”. Men inget tyder på att finansdepartementet blivit infiltrerat av kommunister.

Det som har hänt är att finanseliten ännu en gång satt krokben för sig själv. I sin jakt på ökade vinster och mer kapital passade nyliberalismen och New Public Management utmärkt för en kapitalistklass som ville slå sönder och stjäla folkets välfärd.

Både socialdemokratiska och borgerliga regeringar har företrätt denna linje som bestått av budgetslaveri, nedskärningar, avregleringar, utförsäljningar och marknadsanpassningar.

Likt en glupsk gräshoppssvärm har finanseliten dragit fram över den offentliga sektorn och slukat allt som på något sätt kunnat ge profit. Resultatet är ett sönderfallande samhälle. Skolan, vården, omsorgen och polisväsendet går på knäna.

Den enskilda kapitalisten bryr sig inte nödvändigtvis om detta. Dennas främsta huvudbry är möjligheterna att förmera sitt kapital – öka vinsterna.

Men även kapitalisterna behöver en fungerande skola, vård, omsorg och inte minst polisväsende. Om inte annat så för att säkra tillgången på vinstskapande arbetskraft och köpstarka konsumenter.

Därför har byråkraterna nu fått i uppgift att dra i nödbromsen. Nu krävs drastiska åtgärder för att rädda kapitalismen!