Skandalen Nya Karolinska – ”Projekten ska bli så privata som möjligt”

Giriga och naiva politiker.

Men också moderat ideologi med ett finansieringssystem som gynnar de privata aktörerna genom att pumpa in skattepengar till företagens aktieägare.

Det är samverkande faktorer som ligger bakom haveriet med Nya Karolinska sjukhuset (NKS) i Stockholm och finansieringsformen Offentlig-Privat Samverkan, OPS.

– OPS är inte så krångligt som det låter. I stora drag är det en vanlig upphandlingsform men med en väldigt stor skillnad: man låter det privata projektbolaget ta upp lånen. Genom att man gör det blir räntan väsentligt mycket högre än som i fallet med NKS landstinget självt, eller Stockholms stad, skulle tagit upp lånen. De har ju en ranking som hör till de bästa i världen och de får alltid tre-fyra procents lägre räntenivå än ett privat företag. Den omvägen fördyrar ju projektet och är helt onödig, säger Fredrik Mellgren, journalist på Svenska Dagbladet som tillsammans med kollegan Henrik Ennart skrivit boken ”Sjukt Hus” om miljardfiaskot Nya Karolinska sjukhuset.

Artikelserien i SvD gav Mellgren och Ennart Guldspaden för bästa grävande journalistik.

Det är den högerledda och borgerliga landstingsmajoritetens ideologiska äventyr som kostat skattebetalarna i Stockholm miljarder samtidigt som den går ut över all social omsorgsverksamhet och inte minst innebär en kraftigt försämrad vård.

Förlorarna är skattebetalarna och patienterna. Vinnarna är projektbolaget Swedish Hospital Partners (SHP) med byggjätten Skanska och det brittiska riskkapitalbolaget Innisfree som äger sin del i SHP via två registrerade brevlådeföretag i Luxemburg.

Och de borgerliga politikerna hjälper gärna till. Förra finanslandstingsrådet Torbjörn Rosdahl lade sig helt i de privata bolagens händer när NKS-affären drog igång.

– Han brukade säga ungefär att ”ja, vi vet inte om det här är bra förrän efter 2040”. Med det menade han att först när avtalet gått ut, då vet vi om det här blev en bra eller dålig affär för stockholmarna. Man kanske kan kräva smartare lösningar än så om man är skattebetalare och patient i Stockholm, säger Fredrik Mellgren till Proletären.

Finansieringsformen OPS kommer från England och var ett ideologiskt skötebarn under den konservativa regeringen i början av 1990-talet. Den populariserades under höger-labourledaren Tony Blairs tid som premiärminister.

Syftet var att kunna få loss kapital till stora samhällsinvesteringar, utan att gräva för djupt i den statliga kassakistan. Men ganska snart visade det sig att modellen oftast blev dyrare för staten och skattebetalarna eftersom de privata aktörerna som gick in i samarbetet inte missade chansen att göra en ordentlig vinst.

– Projektbolagen garanteras extremt långa avtal att bygga sjukhuset eller fängelset eller skolan, eller en väg, och sedan sköta underhåll och drift i 30 eller 40 år. Det finns exempel på 50-åriga avtal från Storbritannien. Det är ju väldigt oekonomiskt, konstaterar Fredrik Mellgren.

I Storbritannien finns flera rapporter om hur privatkapital har fått tillgång till de sjukhus som sköts av NHS, det statliga National Health Service. Enligt tidningen The Guardian har 22 sjukhus öppet deklarerat att kostnaderna till den privata OPS-partnern äventyrar deras verksamhet.

I afrikanska Lesotho går 51 procent av landets hälsobudget till ett enda OPS-finansierat sjukhus i huvudstaden Maseru. En av följderna är att hälsovården på landsbygden blir eftersatt. I Australien kostar New Royal Adelaide Hospital skattebetalarna 397 miljoner dollar, drygt 2,5 miljarder kronor, årligen under 30 år räknat från 2016. Det är nio procent av hela hälsovårdsbudgeten i den delen av landet.

I Brampton, Ontario i Kanada, byggde ett OPS-samarbete det nya sjukhuset Brampton Civic Hospital. En rapport från provinsens revisionsmyndighet konstaterar att sjukhuset blev 396 miljoner dollar (2,6 miljarder kronor) dyrare än om det skulle byggts i helstatlig regi och att pengarna gått till de privata byggentreprenörerna.

Den liberal-konservativa kanadensiska tidningen The Globe and Mail såg så här på affären: ”även om vi gillar att gnälla på regeringens ineffektivitet, så är det här inte kapitalismens största stund”.

Eller kanske är det just så? Att det finns en ideologisk tanke bakom detta?

– Ja, det gör det. Man vill att projekten ska bli så privata som det bara är möjligt. Stockholmsmoderaternas före detta finanslandstingsråd Ralf Lédel har ju sagt att han ville att det här projektet skulle bli så privat som det bara gick. Det är en del av det borgerliga konceptet att släppa in det privata näringslivet i offentlig sektor. Det kan man säga rätt klart. Så är det, menar Fredrik Mellgren.

– Det första Alliansen gjorde i Stockholm när den tog över 2006 var att genomföra flera utförsäljningar. Vårdcentralen Serafen såldes till privata intressenter för en struntsumma. Täby Gymnasium är ett annat exempel som såldes ut för några kronor, berättar Fredrik Mellgren. Det är ideologiskt. Trump pratar om samma sak nu, att staten ska sköta så lite som möjligt. Det kan vara en fördel för det offentliga att det går snabbare att få upp lånen och det syns inte heller i bokföringen. Men ekonomiskt är det korkat att ge sig in i sådana här affärer.

Det vet skattebetalare och patienter i Stockholm nu. OPS-finansierade sjukhusprojektet NKS skulle kosta 14 miljarder kronor. Notan är nu uppe på mellan 25 och 30 miljarder och när avtalet går ut 2040 kommer kostnaden att ha stigit till 62 miljarder.

I hängavtalen runt själva byggnationen tar de privata underentreprenörerna Swedish Hospital Partners och Coor Service Management ut svindlande summor för löpande jobb: 100.000 kronor för att sätta upp en hylla, 140.000 kronor för att flytta en vattenkran och en miljon för att ordna en dörr.

Man behöver inte vara raketforskare för att inse att de kostnaderna i slutändan går ut över vården i Stockholm.

Är då politikerna lättlurade, giriga och naiva? Eller är det bara en ideologiskt betingad handling när borgerliga politiker sköter affärerna på det här sättet?

– Båda delarna. Lättlurade, ja! Tar man det här sjukhuset som exempel så hade Stockholms Läns Landsting aldrig gjort en sån här upphandling förut. Man ville testa och då gjorde man det inte på någon liten vårdcentral ute i Trångsund eller Haninge, utan på det absolut största projekt man någonsin gett sig in i. Där testar man om det är bra eller dåligt. Det tyder också på att man är ganska naiva. Många av de politiker som sitter i landstinget är amatörer eller halvamatörer och de möter då, som i NKS-fallet, den avdelning på Skanska som är full med ekonomer och jurister som bara sitter och letar efter kryphål eller formuleringar som de kan få igenom i kontraktet och som ger dem fördelar. De är inte i samma liga när de möts, menar Fredrik Mellgren.

Stockholms nya finanslandstingsråd Iréne Svenonius vill nu säga upp, eller i vart fall omförhandla avtalet. Svårt, tror Fredrik Mellgren.

– Man kan säga upp avtalet, men det kommer att kosta. Skanska kommer att se till att de går helskinnade ur det. Hittills har de ju visat att de är ute efter sista kronan i både själva grundavtalet och sedan alla tilläggsavtal. Skanska kommer inte att släppa det här innan de anser att de fått ut det de ska ha, och det kommer stockholmarna att få betala dyrt för.

– Svenonius tror väl att hon kan förhandla med hårda nypor så att avtalet avslutas på ett okej sätt. Men jag tvivlar starkt på att hon kommer att lyckas med det. Hon möter en väldigt mäktig part som redan har visat att de är ute efter den sista kronan.

Iréne Svenonius och den moderatledda majoriteten utesluter dock inte nya OPS-projekt. Det gör inte heller den socialdemokratiska regeringen. Före detta hälsovårdsministern Gabriel Wikström varnade i en artikel i SvD för OPS-modellen, men uteslöt den inte i vidare upphandlingar:

– Man måste ta ställning till varje enskilt fall, men det är ju helt uppenbart att ska man gå in i den här typen av lösningar då det gäller så här stora investeringar måste man ha en bättra transparens och en mer genomtänkt strategi. Framför allt får man inte hämmas av ideologiska skygglappar som den borgerliga landstingsledningen har gjort i Stockholm, sade Wikström till SvD.

Både borgare och socialdemokrater ser nya OPS-projekt i bland annat vägar, broar och banorna för höghastighetståg.

– Arlandabanan är ju också ett OPS-projekt även om det var mest statliga pengar där. Men det projektet finansieras med avgifter och det är dyrt att åka med Arlandatåget. Då kan man ifrågasätta om det är ett samhällsekonomiskt bra projekt eftersom alla inte kan utnyttja det. I USA och Storbritannien är många projekt finansierade med avgifter och det kan bli ganska dyrt. Det har visat sig varje gång att de privata företag som har kontrakten, de passar också på att ta ut höga avgifter i vägtullar och liknande. Det är ett tydligt mönster, säger Fredrik Mellgren.

– Man kan tycka mycket om Skanska och det här projektbolaget och man kan säga att de är giriga. Men de har inte gjort något olagligt när de lurat upp landstingspolitikerna på läktaren, säger Fredrik Mellgren. De gör ju det de ska och de hymlar inte med det: de vill tjäna pengar till sina aktieägare.

Förlorarna är Stockholms skattebetalare och vårdbehövande.