Ett klasskampens parti i valet

I år genomförs som bekant två val i Sverige – EU-valet i våras och höstens allmänna val. Inför dessa val finns det olika uppfattningar inom vad som i bred mening kan kallas svensk vänster.

Vi har dels Vänsterpartiet och andra grupper som menar att man ska kandidera till EU-valet, att det alltid är rätt att ställa upp i parlamentsval, att det rent av är en demokratisk plikt att få folk att gå och rösta.

Det finns å andra sidan de som förespråkar en bojkott av både EU-valet och höstens val. Parlamentsval under kapitalismen är bara ett sätt att lura arbetarklassen in i för kapitalismen ofarliga banor, ett sätt att skyla över kapitalismens förtryck och orättvisor med demokratiskt överkast.

För den som vill går det att hitta citat från marxismens klassiker för att motivera båda ståndpunkterna. Hos Marx kan man hitta formuleringar om att aldrig underskatta vikten av att få in arbetare i parlamenten och samtidigt om att val till parlamenten enbart handlar om att utse vilken representant för den härskande klassen som ska förtrampa och förtrycka arbetarna den kommande mandatperioden. Samma sak hos Engels, Lenin och andra revolutionära föregångare.

Anledningen är inte att dessa var politiskt schizofrena. Anledningen är att de var materialister och visste att revolutionär klasspolitik handlar om att i varje givet läge göra en konkret analys av konkreta förhållanden, att utgå från en nykter analys av den verklighet vi lever i och formulera politiken utifrån de rådande förhållandena i klasskampen.

Det är med denna utgångspunkt som vårt parti uppmanade till aktiv bojkott av EU-valet. Inte i första hand för att det handlar om ett skendemokratiskt parlamentsval, utan därför att majoriteten av den svenska arbetarklassen spontant väljer att bojkotta valet utifrån en sund, mer eller mindre uttalad, skeptisk uppfattning om EU. I inget EU-parlamentsval hittills har en majoritet av arbetarklassen röstat. I den folkliga bojkotten finns ett EU-motstånd, en insikt om att EU är skit och att man inte vill gå och rösta och ge detta sitt stöd.

Givetvis tänker inte alla så. Men i ointresset och skepticismen inför valet finns en sådan kärna. Vår bojkottlinje handlar om att bejaka denna sunda kärna av EU-motstånd. Att synliggöra EU-motståndet, att elda på skepticismen och lyfta den till motståndets nivå och visa vad EU egentligen handlar om.

Bojkottlinjen är inte skriven i sten och det finns tillfällen då en revolutionär arbetarrörelse bör kandidera och uppmana till att rösta även i de mest odemokratiska parlamentsval. Även om jag för egen del är högst tveksam till om vi inom överskådlig framtid bör ändra linje just i EU-valet. Men det återstår att se. Som sagt gäller konkret analys av konkreta förhållanden och inte det slentrianmässiga ”vi gör som vi alltid har gjort”.

På samma sätt har vårt parti utifrån en konkret analys av de svenska förhållandena landat i att kandidera i höstens val. Kongressen i januari beslutade som bekant att inte kandidera i riksdagsvalet, utefter en nykter värdering av vår egen styrka och det politiska läge som gäller inför riksdagsvalet.

Att vi inte kandiderar i riksdagsvalet är ju ingen principiell hållning, bara en reell bedömning och jag hoppas och tror att vi relativt snart ska kandidera till riksdagen. Det vore bra för partiet och bra för klasskampen i Sverige.

Men vi kandiderar i rekordmånga kommunval i år. Endast en gång tidigare i vår historia har vi kandiderat på fler orter. Vi ställer upp i dubbelt så många kommunval som år 2002.

Det beror inte på att vi drabbats av ökad tilltro till parlamentarismen. Det handlar inte om att hitta genvägar, inte om att försöka ersätta det enträgna och målmedvetna byggandet av en revolutionär gräsrotsorganisation med något toppstyrt valparti.

Även här är det en konkret analys av konkreta förhållanden som gäller. Det handlar om att använda valrörelsen och det ökade intresse som kommer i samband med val till att träda fram som kommunistiskt parti – presentera oss och vår politik och bygga partiet och rörelsen starkare. Detta partibyggnadsperspektiv är huvudsidan i vår valkandidatur.

Men det handlar även om att i ett land som Sverige, med en lång parlamentarisk tradition och där politiken i mycket har reducerats till det som sker i parlamenten, så måste givetvis Kommunistiska Partiet finnas med även här. Den parlamentariska demokratin står ju inte ovanför klasskampen, utan klasskampen måste även föras inne i parlamenten. Detta har varit den marxistiska hållningen sedan August Bebels dagar.

Som sagt handlar det inte om att det parlamentariska ska ersätta gräsrotsorganiserandet och kampen på arbetsplatser, i bostadsområden och på gator och torg. I ett revolutionärt parti måste det råda ett dialektiskt förhållande mellan de olika delarna.

Men jag tror att det parlamentariska kommer att spela en större roll i formerandet av en revolutionär och klassmedveten arbetarrörelse i Sverige än vad det historiskt har gjort i många andra länder, inte minst i jämförelse med Lenins Ryssland.

Hur de olika kampavsnitten ska förenas och hur vårt revolutionära arbetarparti ska förhindras att insjukna i den parlamentarism som gång på gång genom historien har förvandlat revolutionära partier till socialdemokratiska reformister, dessa frågor är något vi ständigt måste stångas med.

Men lösningen ligger inte i att vända parlamenten ryggen, även om det är ett faktum att i de många politiska splittringar som svensk arbetarrörelse genomgått så har parlamentsgrupper så gott som uteslutande gått med högern.

Vi står ännu långt bort från riksdagen, så det kanske är onödigt att gå in på dessa frågor. Men eftersom jag ändå är här och nosar så tror jag att det finns tre viktiga slutsatser att dra:

• Partiets dagliga ledning, dvs partistyrelsens arbetsutskott, bör inte sitta i parlamentariska församlingar. Partiets verksamhet är och måste vara mer än det parlamentariska och den dagliga ledningen bör stå fri från den korrumperande och samförståndsinriktade anda som råder i riksdagen. En sådan hållning är kanske svår att praktisera i ett land som Sverige, men för egen del är jag övertygad om att det är en viktig lärdom.

• Partiets parlamentsgrupper ska vara underställda partiets organisationer – våra ledamöter i kommunfullmäktige är underställda avdelningen på orten och vår kommande riksdagsgrupp är underställd partistyrelsen. Våra representanter i parlament står i första hand ansvariga inför partiets organisationer och inte väljarna, de har att följa partiets linjer och beslut, inte rådande opinioner i väljargruppen.

• De som fått äran att representera partiet i parlamentariska församlingar ska inte tjäna pengar på sitt engagemang, utan enbart få ersättning för förlorad arbetsinkomst. Hur detta ska praktiseras i det läge som vi har heltidssysselsatta riksdagsledamöter kan diskuteras – ska dessa tjäna en partilön (dvs inte mer än en genomsnittlig arbetarlön) eller ska de få samma lön som de hade på det jobb de hade innan de tog uppdraget.

Frågorna kan tyckas avlägsna, vi har som sagt några år kvar innan vi sitter i någon riksdag. Men vi bör diskutera och besluta om det i partiet i god tid innan vi är där.

Jag har sagt att självständigheten är ett av våra adelsmärken. Samma sak är det med klasståndpunkten.

Det är ingen tillfällighet att vi har skrivit in devisen klass mot klass i vårt partimärke. Det är ingen tom fras för att det ska låta revolutionärt. Det är hela utgångspunkten för vårt parti och vårt förhållningssätt till politiken, sedan vi formerades för snart 44 år sedan. Vi är ett parti av arbetare och för arbetare. Vi står oreserverat för arbetarklassens intressen – i både det lilla och det stora.

Det handlar om synen på klasskampen som motorn i samhällsutvecklingen. I ett kapitalistiskt klassamhälle som Sverige måste vi arbeta för att synliggöra klassmotsättningarna. I den konkreta politiken måste vi visa på de skilda klassintressena. Påvisa att fienden är vår egen borgarklass och de block och allianser som den svenska kapitalistklassen ingår i.

Just denna marxistiska syn på klasskampen står i direkt motsättning till den idealism som har spritt sig inom svensk vänster. En idealism som ser vänsterkrafternas uppgift att formulera en vacker politisk teori och vision, antingen en sockersöt reformism eller en skinande ren revolutionslära.

Vår uppgift är att gripa in i den faktiskt pågående klasskampen och försöka medvetandegöra arbetarklassen om sig själv i förhållande till alla andra klasser och skikt i det kapitalistiska Sverige. Vi måste tydliggöra arbetarklassens position och historiska uppgift genom att i stort och smått och i samhällets alla delar konfrontera arbetarintresset med andra klassers intressen.

Det låter kanske allt för storståtligt utifrån det läge vi befinner oss i, med vårt partis litenhet och med en arbetarklass som i mångt och mycket saknar klassmedvetande. Men det är detta perspektiv vi måste ha och alltid har haft.

Det är den marxistiska grunduppfattningen att arbetarklassens befrielse är dess eget verk. Partiet finns inte till för sig självt, vårt parti har inget egenvärde. Det är som klassens parti, som klassens organiserade förtrupp, som partiet har en roll att spela. Det är med detta för ögonen som vi slagit fast att vi befinner oss i partibyggets period, i det givna läge vi står i så är vårt viktigaste bidrag till arbetarklassens kamp att bygga ut och stärka en riksomfattande revolutionär organisation, dvs partiet.

Men i partibygget – i fokuseringen på att hitta de klassmedvetna och socialistiskt tänkande arbetare som är beredda att ta steget att organisera sig – så får vi inte glömma klassen som helhet.

Det hörs ibland inom partiet krav på att vi måste bli mer revolutionära, vi ska ha mer revolutionära symboler, affischer med bilder på Lenin eller stora hammaren och skäran. Så att det inte går att ta miste på att vi är kommunister.

Jag tror att det är feltänkt, det är sekterismens lockelse. Det är att göra propagandamaterial med oss själva för ögonen. Och att glömma det som brukar kallas masslinjen, som måste vara utgångspunkten för oss, även under partibyggets period.

Masslinjen handlar om att utgå från klassens medvetande, från det goda i klassens medvetande i varje given situation, att ge detta goda en så klar formulering som möjligt för att sedan återföra det till klassen som politiska krav och politisk kamp.

Jag nämnde kravet på bojkott av EU-valet tidigare, det är ett bra exempel på detta. Att utgå från den sunda skepsis som finns i stora delar av arbetarklassen – en skepsis som till stor del är grumlig med mått av skepsis mot det främmande och mått av svenskhet och konservatism. Så är det och det är dessa grumliga delar som Sverigedemokraterna försöker spela på.

Men det finns också en god sida i massans medvetande, någon form av klasståndpunkt, mer eller mindre uttalad, och det är denna vi måste ta fasta på och utgå från. Det är denna klasståndpunkt vi försöker renodla i vårt kampanjmaterial och knyta an till i parollerna Bojkotta EU-valet och Sverige ut ur EU.

Ett annat exempel från de senaste åren är partikampanjen Sjuka människor är inga handelsvaror. Utgångspunkten är givetvis den växande insikten och ilskan över hur den kapitalistiska exploateringen av välfärdssektorn förvandlar våra barn, äldre och sjuka till varor.

Vänsterpartiet försöker omvandla denna ilska till en röstmagnet, genom att reducera frågan till vinster i välfärden. Vi försöker tvärtom höja medvetenheten genom att med utgångspunkt i välfärden få upp människors ögon för det omänskliga i kapitalistisk varuproduktion som sådan. Människor är inga varor, varken när vi är sjuka eller friska. Det lockar givetvis inte lika många röster, men det ökar förhoppningsvis den socialistiska medvetenheten hos de vi når ut till. Det gör vår socialistiska systemkritik konkret.

Ytterligare exempel är kampen för ett förbud av bemanningsföretag. Här har partiet gjort ett bra och offensivt arbete på arbetsplatser och i fackföreningar.

Det kommunistiska arbetssättet är att ta dessa strömningar och lyfta det till en socialistisk klasspolitik, men försöka formulera det så enkelt och tydligt som möjligt. Det låter kanske inte så flammande revolutionärt som en del redan frälsta kommunister skulle vilja ha det. Men då glömmer man att det avgörande i masslinjen inte bara handlar om att förankra partiets politik i klassen, detta är bara det andra ledet, det första ledet är att partiet måste utgå från klassen och det goda i klassens medvetande när vi formar vår politik.

Vi får aldrig glömma den grundläggande sanningen att det är partiets uppgift, en av de absolut svåraste uppgifterna, att finna vägen till klassen.

Hur ska detta göras? Vilka frågor ska vi driva? Vilka sätt ska vi arbeta på för att nå ut? Vilken framtoning ska vi ha?

Här finns inga givna svar. Här finns inget facit att läsa, varken hos Marx, Lenin eller i vår egen partihistoria. Givetvis finns det lärdomar att dra och för att kunna dra dessa måste vi studera historien. Att studera erfarenheterna, se hur tidigare revolutionärer tänkt och förhållit sig till sin tids förhållanden och att utbyta erfarenheter med andra kamrater från runt om i landet – vårt sommarläger är ett ypperligt tillfälle för sådana samtal.

Men svaren på frågorna kan vi bara få i praktiken. Politikens framgång visar sig i det dagliga arbetet med att bygga partiet.

Det finns ett tredje adelsmärke för vårt parti – utöver självständigheten och klasståndpunkten – det är vår kollektivism.

Vi är ett kollektivistiskt parti, hos oss gäller laget före jaget. Kollektivismen och betonandet av organisationen, som är grundläggande för ett leninistiskt parti som vårt, är ingen lätt väg att gå i så individualistiska tider som de vi lever i.

Jag är övertygad om att vi kommer att behöva studera, diskutera och värdera organisatoriska frågor mer i partiet framöver. Vi kommer säkert behöva korrigera oss på en del punkter. Ingen fara i det, organisationen har inget värde i sig, utan vi måste försöka hitta de bästa möjliga organisationsformerna för de uppgifter som vi står inför.

Men grundtankarna i den leninistiska synen på organisationen är avgörande och äger sin fulla giltighet idag. Det handlar om formerandet av en handlingsgemenskap.

Ett revolutionärt arbetarparti måste vara ett handlingsinriktat parti. I en så långvarig och hård strid som klasskamp duger inte det lösa nätverkandet. Det duger inte med en åsiktsgemenskap där var och en gör lite vad den vill när den känner för det.

Det är bara att kolla på de olika nätverk som vid jämna mellanrum dyker upp kring olika frågor och som lika snabbt dör ut igen. Eller ta de sk moderna vänsterrörelser som vi har sett sedan krisen slog till Occupy Wall Street, torgockupationer etc. Dessa är inte bara tvivelaktiga klassmässigt och politiskt utan visar inte minst på vikten av en kollektiv handlingsgemenskap där medlemmarna sammansluts i ett praktiskt, politiskt arbete för att bygga upp en varaktig och riksomfattande organisation.

Därför gäller det för en kommunist att värna organisationen och det organiserade arbetet.