Industriminnen över tider som flytt

Sedan flera decennier pågår i Sverige en avindustrialisering till förmån för låglöneländer samtidigt som kvarvarande verksamheter koncentreras till allt färre och större anläggningar. Utvecklingen har inneburit att det över hela landet finns en mängd övergivna industriarbetsplatser.

När ett företag flyttar eller går i konkurs är ägarna sällan intresserade av att ta ansvar för de människor eller omgivningar som de exploaterat. Arbetskraft, naturtillgångar och infrastruktur är bara av intresse så länge de genererar vinster.

På norra Gotland är resterna av nedlagd kalkstensindustri en del av landskapsbilden, från vattenfyllda kalkbrott och kalk- ugnsruiner till hela fabriksanläggningar som lämnats åt sitt öde när verksamheterna lagts ner. Men på flera håll sjuder nytt liv där det tidigare varit stenindustrier.

Dryga milen från kalkbruksmuseet i Bläse ligger ett kalkbrott som i folkmun döpts till Blå Lagunen, efter dess klarblåa vatten som för tankarna till Söderhavet. Idag är det en av Gotlands populäraste badplatser.

I Storungs har ett av Nordkalks tidigare brott förvandlats till motorbanan Gotland Ring och i Hide har det gamla kalkbrottet blivit ett ”kulturbrott” där det hålls konserter och teatrar sommartid, som ett småsyskon till det riksbekanta Dalhalla utanför Rättvik.

På den lilla halvön Furillen längs Gotlands nordöstra kust har kalkbrottet, slagghögarna, utskeppningshamnen och krossverket blivit en pittoresk inramning till ett luxuöst designhotell som numera ryms i den gamla fabriksbyggnaden.

Liknande de före detta industriområden i storstäderna som idag rymmer fashionabla bostäder för en köpstark över- och medelklass, som Hammarby Sjöstad i Stockholm eller det gamla varvsområdet längs älvstranden i Göteborg, är här målgruppen välbeställda konferensgäster, modefotografer och besökare som är beredda att spendera 5000 kronor för en natt i en åtta kvadratmeter stor ”eremitkoja”. Verksamheten drivs av Nobiskoncernen som bland annat även äger Café Opera och Operakällaren i Stockholm.

I de flesta fallen blir övergivna industrier vare sig muséer eller design- hotell. De lämnas att förfalla, eller rivs och faller i glömska.

När vi på vår resa besöker Smöjen i Hellvi, nästgårds med Furillen, kan vi med viss möda ta oss in i ett gammalt krossverk, som beläget i ett övergivet kalkbrott är till hälften vattenfyllt. Verksamheten lades ner på 1960-talet. Idag ger det övergivna betongtornet, som med graffitimålade väggar och tomma ölburkar på golven skvallrar om att det är ett populärt besöksmål för traktens ungdom, ett närmast skrämmande och spöklikt intryck.

Samtidigt finns en ökad medvetenhet om det kulturhistoriska värdet i att bevara industrimiljöer. Riksantikvarieämbetet har sedan tidigt 2000-tal bedrivit ett arbete för att ta tillvara det industrihistoriska kultur- arvet. Svenska Industriminnesföreningen är en annan aktör som verkar för att bevara industrihistorien.

Det finns också de som attraheras av vad som kallas för ”Urban Exploration”, en subkultur som går ut på att ta sig in i och utforska övergivna och svåråtkomliga platser. Till exempel, men inte enbart, nedlagda industrier.

Ekonomihistorikern Jan Jörnmark, som med böckerna ”Övergivna platser” gjort fenomenet känt för en bredare publik, kallar kombinationen av historieintresse och fascinationen för övergivna platser för ”ruinturism”.

Det är inte svårt att förstå varför övergivna industriarbetsplatser fascinerar. De påminner om en svunnen tid, som trots att den räknat i år kanske inte ligger så långt borta ändå känns avlägsen.

Fantasin sätts i gungning. Här har människor slitit för sitt uppehälle, här har strider utkämpats i kampen mellan arbete och kapital. Det vilar ett vemod över de övergivna platserna, inte sällan har tidigare livaktiga bygder ödelagts och avbefolkats som en direkt konsekvens av att verksamheten lagts ner.

För den som vill komplettera fantasin med fakta krävs minnesgoda berättare eller andra källor. Den gotländska arbetarrörelsens historia är väldokumenterad genom tidnings- och bokförläggaren Anders R Johanssons trebandsverk ”Arbetarrörelse på en ö”, som i huvudsak bygger på arkivkällor och är rikt illustrerad med ett omfattande bildmaterial. Här kan vi återvända till Furillen, innan dess fabrik blev ett designhotell.

Den 22 augusti 1907 bildas här sektion 33 av Svenska Grof- och fabriksarbetareförbundet. Vid samma tidpunkt försöker arbetsköparen tvinga arbetarna till närmast livegenskapsliknande villkor. Företaget kräver tio timmars arbetsdag och obligatorisk övertid vid utlastning, och att gifta arbetares hustrur ska städa i arbetarbostäderna och arbeta i företagets jordbruk. En lydnadsparagraf ska hindra facklig organisering och företaget vill hålla inne tio procent av arbetarnas lön under en sexmånadersperiod.

Arbetarna vägrar att acceptera dessa villkor. Samtliga avskedas på stående fot, varpå facket försätter företaget i blockad. Strejkbrytare hämtas från Tyskland, men dessa återvänder hem efter att (enligt ett referat i Gotlands Allehanda) ha blivit utsatta för ”stenkastning, knivhot och förföljelse”.

Först i november återupptas arbetet men konflikterna är långt ifrån över. Knappt ett år senare är det åter dags för blockad efter en lönesänkningsoffensiv från företaget.

Även denna gång anlitas tyska strejkbrytare och det kommer åter till handgripligheter. Trots att polis förklarar Furillen för ”fridlyst område” och bevakar överfarten till ön hindrar det inte, återigen enligt Gotlands Allehanda, att ”25 arbetare obehörigen gått över till Furillen, och hotat förmän och tyskar med stryk”. 18 man döms till lika många dagar i fängelse samt till böter.

Motsättningarna fortsätter ända tills arbetsplatsen stängs i samband med första världskrigets utbrott 1914. Då är facksektionen upplösts sedan tre år.

1917 öppnar fabriken igen och sedan bedrivs här verksamhet ända tills 1973 då hela anläggningen lämnas åt sitt öde tillsammans med 1,4 ton bruten sten som inte funnit någon avkastning.

Den utveckling som lett till nedläggning av arbetsplatser och flytt till låglöneländer brukar ofta förklaras i termer om globalisering och strukturomvandling, och framställs gärna som en oundviklighet.

Så här skriver till exempel den tidigare nämnde Jan Jörnmark i en betraktelse över de övergivna platser han skildrar i den första av sina böcker med samma namn: ”Människor kan planera och investera, och man kan bedriva regional- och industripolitik i kolossalformat. Men när vi ställs inför en sådan naturkraft som globaliseringen varit de sista fem decennierna spelar motståndet egentligen liten roll”.

Men globaliseringen handlar inte så mycket om naturkrafter som om kapitalismens jakt på högsta möjliga vinst. Så ger en upptäcktsresa bland gamla fabriksbyggnader och industrimiljöer, likt den vi just gjort på norra Gotland, inte bara anledning till betraktelser över en tid som har varit. Den ger också upphov till reflexioner kring dagens samhälle.
Är det rimligt att låta det kortsiktiga vinstintresset styra, med ruiner och ödelagda bygder som följd? Eller går det att istället att organisera samhället på ett sätt som sätter människornas behov före vinsterna?