Washingtons svarta international
Under 1970- och 80-talen hårdnade kampen mot kommunismen. Efter nederlaget i Vietnam och vänstervågen intensifierades det antikommunistiska korståget under USA:s ledning. Ett redskap var WACL, World Anti-Communist League som under CIA:s ledning samlade fascister och rabiata antikommunister ur både äldre och yngre generationer. Åke J Ek, som i slutet av 1970-talet började arbeta på polishögskolan i Stockholm, var en central gestalt i den svenska sektionen. Om det handlar den tredje och avslutande delen i artikelserien om den kalla krigaren.
Våren hade anlänt med grönska och värme till den amerikanska huvudstaden där den stora kongressen just inleddes. Den fem dagar långa sammankomsten invigdes storståtligt av såväl den amerikanska marinens orkester, som brukar kallas för ”presidentens egna”, som Joint Armed Services Honor Guard som marscherade och drillade publiken. Under invigningen hälsades de hundratals deltagarna av två representanter för USA:s kongress.
Det var inte bara sommaren som vårades, för den församlade skaran i Washington väntade nya tider efter det nesliga nederlaget mot kommunisterna i Vietnam tre år tidigare. World Anti-Communist Leagues elfte världskongress som öppnades den 27 april 1978 gick i optimismens tecken.
Bland kongressdelegaterna fanns ärrade veteraner från Hitlers satellitstater i Baltikum, Vitryssland, Ukraina, Kroatien, Rumänien och många andra länder.
De samsades med regeringsrepresentanter från diktaturerna i Taiwan, Sykorea och Indonesien, ledande företrädare för apartheidregimen i Sydafrika och generaler och ledare för dödsskvadroner från Sydamerika.
Den svenska delegationen bestod av den estniske högerextremisten Arvo Horm, nazisten Åke Lindsten, Anders Larsson, som arbetade för den svenska sektionen av WACL, samt Åke J Ek, nybliven huvudlärare i psykologi vid polishögskolan i Stockholm.
Kongressen, som noga övervakades och styrdes av CIA, valde en ny ordförande för WACL. Valet föll på britt-amerikanen Roger Pearson, en rasbilog och veteran inom internationella nazistkretsar med nära kontakter till CIA och amerikanska högersammanslutningar som Heritage Foundation och American Security Council.
Pearson skulle snart plockas bort från ordförandeposten, då hans öppna nazism ansågs olämplig för den som ska vara världsligans ansikte utåt. I början av 1980-talet övertogs ordförandeklubban istället av CIA-veteranen John K Singlaub.
WACL bildades som världsomfattande organisation 1967. I programförklaring slås fast att det är ett internationellt nätverk för politisk, psykologisk och militär krigföring över gränser, mot alla och allt, som av medlemmarna stämplas som kommunister eller betraktas som vägröjare för kommunismen.
De två grundstommarna för WACL var APACL, Asian People’s Anti-Communist League och ABN, Anti-Bolshevic Bloc of Nations. Men hela tiden har USA och CIA funnits med och hållit i tömmarna.
APACL bildades strax efter Koreakriget av diktaturerna i Taiwan och Sydkorea. Bland grundarna fanns även japanska krigsförbrytare.
ABN var en sammanslutning av nazister, landsförrädare och krigsförbrytare från Östeuropa. Organisation bildades redan 1943 i den del av Ukraina som ockuperades av Nazityskland och samlade representanter för nazikollaboratörer och fascister från de sovjetiska förbundsrepublikerna och senare övriga Östblocket. 1946 fick organisationen sin stadga vid ett möte i München som då stod under USA:s ockupation efter kriget.
APACL och ABN fortsatte att utgöra regionala delar av WACL när den svarta internationalen bildades 1967. Under 1970-talet byggdes WACL ut i USA, Västeuropa och Latinamerika. 1989 hade WACL, enligt egen utsago, 130 organisationer i uppåt 100 länder över hela världen.
Stieg Larsson och Anna-Lena Lodenius beskriver i sin bok ”Högerextremism” från 1994 WACL som den ”största och i särklass mest inflytelserika av extremhögerns internationella sammanslutningar”.
Dess verksamhet bestod i att ge materiellt, ofta militärt, och ekonomisk stöd till organisationer långt ut på högerkanten och till antikommunistiska miliser och rörelser. WACL fungerade i praktiken som CIA:s och det amerikanske utrikesdepartementets förlängda arm, utförde de hemliga operationer som presidenterna och CIA inte ville riskera att bli sammankopplade med.
Den svenska sektionen av WACL grundades redan 1967. Svenskarna hade då sedan flera år kontakter med APACL. Redan 1962 deltog två svenskar på APACL:s kongress i Tokyo, däribland Arvo Horm som var en central gestalt inom de estniska exilorganisationerna i Sverige under kalla kriget. Åke J Ek var en av de drivande krafterna i den svenska sektionen redan från start.
Det tidiga 1960-talet var en tuff tid för avgrundshögern. 1950-talets kalla krig under Eisenhowerperioden hade avlösts av ett visst töväder i varje fall i Europa. Detta avspeglade sig även inom stay behind-rörelsen.
Den fd CIA-agenten Victor Marchetti, har i senare intervjuer uppgett att stay behind-grupperna på 1960-talet hade tappat sin funktion och mest fungerade som tysta brödraskap förenade av sin antikommunism.
För Åke J Eks del visar sig det nya läget i att hans ansökan 1960 om att bli stabsredaktör vid FN-bataljonen XXII K i Kongo avslås med hänvisning till hans verksamhet inom högerextremistiska organisationer. Hans ställning bland de övervintrade nazisterna och krigshökarna från 1940-talet är fortsatt stark.
Vid högtidsdagen De stupades dag, som hålls till minne av att den svenske nazisten Gösta Hallberg-Cuula dog i strid för Nazityskland, talar Ek 1960 å de finlandsfrivilligas vägnar. Övriga talare är nazistledarna Vera Lindholm och Göran Assar Oredsson.
1962 studerade Ek åter utomlands. Denna gång vid skolan European Centre for Insurance Education and Training i schweiziska Sankt Gallen. Enligt Thede Palm, chef för den svenska underrättelsetjänsten T-kontoret, var just Sankt Gallen den ort som utgjorde förbindelselänk mellan de svenska och schweiziska underrättelsetjänsterna. Men om Åke J Eks utbildning var äkta eller om han sysslade med annat, eller både och, har inte gått att ta reda på.
Däremot vet vi att Åke J Ek några år senare, efter en vistelse i USA, sadlade om efter tio år i försäkringsbranschen. 1966 började Ek arbeta som informationschef på Tjänstemännens Bildningsverksamhets centralkansli, idag heter organisationen Sensus. Det är oklart på vilka meriter den fackliga tjänstemannarörelsen anställde nazisten Ek som informationschef.
Varför Åke J Ek lämnade den försäkringsbransch som den svenska stay behind-rörelsen var knuten till vid mitten på 1960-talet är osäkert. En förklaring kan ligga i att socialdemokratin vid denna tid stärkte sina positioner även inom den traditionella statsmakten.
1965 avskedades T-kontorets mångårige chef Thede Palm, han som, enligt BBC-journalisten Tom Bower, värvat Åke J Ek till underrättelsetjänsten 20 år tidigare. I Palms ställe kom Birger Elmér som betraktades som politiskt mer pålitlig från socialdemokratiskt håll.
Fyra år senare sparkades Säpochefen PG Vinge efter att det på omvägar nått fram till Olof Palme att Vinge sagt att Palme var opålitlig. Vinge ersattes med Hans Holmér som sågs som lojal mot socialdemokratin. Detta är anledningen till att Holmér de kommande 20 åren fick den roll han fick. I det utrymme som uppstod mellan socialdemokratin och den traditionella statsmakten gavs möjlighet även för en som Holmér.
Är detta anledningen till att Åke J Ek vid mitten av 1960-talet tillbringar ett år i USA och samtidigt aktiverar sig i det CIA-kontrollerade WACL och lämnade försäkringsbranschen?
Två år efter Eks hemkomst från USA bildades i vilket fall den svenska sektionen av WACL.
Redan samma år figurerade organisationen för första gången i media. Den 24 oktober 1967 rapporterade tidningen Expressen att en ”delegation av den ultrakonservative Kalifornienguvernören Ronald Reagans vänner” besökte Sverige och att de då mottogs av representanter från World Anti-Communist League tillsammans med ”löjtnant Bertil Wedin i generalstaben” och ”högerns ungdomsförbunds ordförande Birger Hagård”.
Hagård, som senare blev moderat riksdagsman, var under flera år ordförande för den svenska WACL-sektionen och även delegat vid åtminstone två världskongresser.
Bertil Wedin, som nazistledaren Oredsson räknade som ”en personlig vän till mig och familjen”, var vid mitten på 1960-talet chef för den svenska cypernbataljonens operations- och säkerhetsavdelning.
Efter FN-tjänstgöringen på Cypern blev Wedin anställd på Arméstaben fram till 1967 då han började arbeta för Näringslivets Information.
Enligt Wedin själv var han med och startade nyhets- och utredningsbyrån NI på uppdrag av självaste Marcus Wallenberg. Byrån var knuten till wallenbergarnas Enskilda Bank. Enligt Wedin var han själv chef för byrån i nio år. 1976 flyttade Wedin till London och arbetade som utrikespolitisk konsult åt Industriförbundet, SAF och svenska storföretag.
Enligt den promemoria som Palmeutredningen upprättat skall Wedin efter FN-tjänstgöring i Kongo och Cypern ha arbetat som legosoldat och rekryterare av legosoldater. Redan under 1970-talet fick han rykte om sig som en gun for hire, framför allt som en mellanhand för mordkontrakt.
Han har utpekats som huvudansvarig för mordet på kommunisten och apartheidmotståndaren Ruth First, som dödades med en brevbomb i Mocambique 1982. Samma år figurerade Wedin i utredningen av ett inbrott på ANC:s kontor i London.
En del av det stulna materialet hittades hemma hos Wedin. Men med hjälp från sydafrikanska säkerhetspolisen BOSS frikändes Wedin av domstolen. Under rättegången erkände Wedin att han arbetade för den sydafrikanska underrättelsetjänsten.
När Bertil Wedin 1984 höll en presskonferens angående sina kopplingar till Apartheid-Sydafrika tog han tillfället att gå till rasande angrepp mot Olof Palme.
Bland annat sa han: ”Jag arbetar emot Olof Palme och svenska regeringen. Det sker i samarbete med underrättelsetjänsten i de skandinaviska länderna. Jag ser det som en viktig uppgift att arbeta mot Olof Palme. Säpo och svensk militär står i klart motsatsförhållande till sin egen regering.”
Sedan i varje fall 1967 hade denne Wedin ett samarbete med WACL. Vad den svenska sektionen egentligen sysslade med är höljt i dunkel. Arbetet bedrevs under anonymitet eller under andra organisationers namn. Enligt en verksamhetsberättelse för åren 1969-70 var bland annat Baltiska kommittén, Demokratisk allians och Kommittén för ett fritt Asien knutna till WACL-sektionen.
WACL hade sitt Sverigekontor i Estniska Huset på Wallingatan 32-34 i Stockholm. Huset ägs av den estniska exilrörelsen och var i varje fall på 1980-talet något av ett centrum för extremhöger och antikommunister.
En annan av hyresgästerna på 1980-talet var International Police Association (IPA) som bland annat arrangerade resor för svenska poliser till Sydafrika.
Att Åke J Ek spelade en viktig roll i detta centrum är klart. Utöver aktiviteten inom WACL var han också ordförande i Stockholmsgrenen i vänskapsföreningen Sverige-Sydafrika.
Vi mitten på 1980-talet var han även ordförande för flera organisationer som samlade militärer på yttersta högerkanten, krigsveteraner från Finland, Korea, Kongo, Cypern etc.
Den amerikanske militärstrategen Edward Luttwak, som senare blev militärpolitisk rådgivare åt president Ronald Reagan, skrev i slutet av 1960-talet boken ”Statskupp – en praktisk handbok”.
Häri skriver han ”Att bygga upp en partimilis kostar pengar och rörelsefrihet. Att värva folk inom den statliga ramen kräver ingendera, bara en fast plan. I krigsmakten, polisen och säkerhetstjänsten måste vi infiltrera vissa fraktioner och neutralisera resten”.
Edward Luttwak och WACL-ordföranden John K Singlaub hade under mitten av 1980-talet nära samarbete som två av de värsta krigshökarna.
Är det verkligen för långsökt att tro att en sådan strategi även fanns hos WACL:s svenska sektion och att detta är en anledning till att Åke J Ek sökte sig till polishögskolan? Vilken vägledning fick Åke J Ek vid kongressen i Washington på våren 1978?
Det är ett faktum att just vid denna tid, strax efter Eks inträde i polisvärlden börjar högerextrema krafter inom Stockholmspolisen att organisera sig. Inom WACL-kretsen finns även en annan polis, Kjell-Arne Karlsson. Runt Ek, Karlsson och andra äldre högerextrema poliser samlas yngre poliser av samma kulör.
Dessa fascistiska krafter inom polisen samlas till så kallade kamratträffar. Middagar som även besöks av ledande nazister och högerextremister. Här skålas och sieg heilas, det hålls föredrag av militärer, advokater och framträdande högerextremister. Bland deltagarna vid dessa träffar utkristalliseras en kärna som även organiseras i en skytteförening. Skytteföreningen bedriver träningsläger, som även innefattar rent militär träning.
En bit in på 1980-talet har de högerextrema krafterna inom Stockholmspolisen vuxit sig så starka att polisledningen känner sig tvungna att ingripa. Det tillsätts en utredning, vissa deltagare förflyttas och det hela rapporteras ända upp på regeringsnivå.
Huruvida det är i dessa vatten man måste fiska för att hitta Palmes mördare har ännu inte gått att bevisa. Men det är ett faktum att Palmeutredningen från första början har varit ointresserad av, för att inte säga direkt fientlig till, att grundligt utreda saken. Proletären har många gånger skrivit om polisspåret och de misstänkta polismännen och kommer säkert att få anledning att återkomma till det.
Man ska akta sig för konspirationsteorier, det vill säga förhållningssättet att endast leta efter det som stödjer den egna tesen och blunda för det som talar emot.
Men ingen kan förneka att det vid tiden för Palmemordet fanns konspirativa sammanslutningar som såg som sin uppgift att bekämpa Sovjetunionen och de som förespråkade ett mer avspänt förhållande till grannen i öst.
Det är också ett faktum att WACL var en sådan sammanslutning, som hade organisationen för, förmågan till och intresset av att röja Olof Palme ur vägen. Därmed inte sagt att det nödvändigtvis är så.
Men det fanns dock en som hävdade detta. Det är den tidigare nämnda Anders Larsson, som deltog på WACL:s kongress 1978 med Åke J Ek. Larsson arbetade under lång tid för den svenska sektionen och dess frontorganisationer. Han slutade denna anställning strax innan mordet.
En vecka före mordet lämnade Anders Larsson in ett brev till Olof Palme och till UD med orden ”Olof Palme död”. Han hävdade själv att han gjorde detta för att varna för mordet.
Senare har Larsson hävdat att han fick informationer tio dagar innan mordet, som hävdade att man ”skulle skjuta Olof Palme” i samband med Palmes resa till Moskva och att mordet skulle genomföras av WACL.
Larssons analys av Palmemordet, skriven för International Foundation for Contemporary Studies, är att beslutet om en avrättning togs av CIA:s Covert Action Department. CIA:s svarta operationer utfördes bland annat genom WACL, framför allt sedan Reaganadministrationen 1981 placerat CIA-veteranen John K Singlaub som ordförande för WACL.
Enligt Larsson spred CIA samtidigt ett falskt dokument – bland annat till höga svenska militärer – med ”bevis” för att Olof Palme sökte ”sälja ut” Sverige till Ryssland.
Anders Larsson dog kort tid efter det att han offentligt gett uttryck för sin uppfattning om hur mordet gick till. Endast 52 år gammal dog han av blödande magsår. Direkt besöktes hans hem av män som var okända för Larssons familj, främlingarna brände Larssons arkiv.
Av Åke Johan Leonard Ek kommer vi aldrig att få veta sanningen, han dog den 1 september 2011 och tog svaren med sig i graven.