Hoppa till huvudinnehåll
Av

Rätt med extraval

Stefan Löfven avgick inte efter budgetnederlaget, utan förannonserade istället ett extraval i mars. I stridslysten ton. Att samarbetsmannen Löfven valde denna stridens väg var en aning överraskande, men uppenbart hade han inget alternativ. Ingen tog emot hans utsträcka hand.


Ända sedan sitt tillträde som S-ordförande har Stefan Löfven pläderat mot blockpolitiken. Hans ambition är att göra upp med ett eller flera av högerns öppet arbetarfientliga partier och den ambitionen har han inte övergivit.

Men den här gången fick han kalla handen. Högeralliansens partier tog tacksamt emot Sverigedemokraternas stöd i ambitionen att fälla den rödgröna budgeten och därmed i praktiken den rödgröna regeringen. Syftet med denna utvidgade högerallians uttalades öppet av Jan Björklund. Alliansen ville tvinga Löfven att avgå för att bana väg för sin egen återkomst till regeringsmakten. Moderaternas Anna Kinberg Batra stod beredd att bilda en ny alliansregering.

Redan detta är en fräckhet utan dess like. Mindre än tre månader efter det att väljarna kastade ut alliansregeringen anser sig allianspartierna skickade att bilda ny regering. Med stöd av vännerna i SD.

Men fräckheten slutar inte där. För ställda inför Sverigedemokraternas hot om att fälla varje budget som inte anpassas till deras invandringspolitik, så räknar allianspartierna i en sådan situation med S-stöd. De tar inte emot Löfvens utsträckta hand när han är statsminister. Men de begär den helt fräckt när de förpassat honom i opposition.

Naturligtvis kunde Stefan Löfven inte acceptera en sådan fräckhet, det vore att förödmjuka sig själv, sitt parti och sin regering. Därav den stridsförklaring som extravalet utgör.

Löfvens ambition är att i extravalet ställa de två regeringsalternativen och deras respektive budgetar emot varandra. Den ambitionen tar vi tacksamt emot. För oavsett att det är lite som skiljer alternativen åt, rent sakmässigt, så ställer själva dramaturgin vänster mot höger, till skillnad från tjafset om blockpolitikens död, vars hela syfte är att dölja att det finns klassintressen i politiken.

Den dramaturgin ger åtminstone en öppning för diskussion om vad som är viktigt för arbetarklassen – om inte i TV, så på arbetsplatser runt om i landet. Vilka frågor är viktiga för oss och vad skall vi som minst begära av en regering som påstår sig företräda oss?

De två budgetalternativen bygger båda på nyliberal budgetdisciplin och föreställningen om att kapitalismen är lösningen på sina egna problem, om än i helt eller något mindre avreglerad form. Inget av alternativen erbjuder någon lösning på arbetarklassens problem under en kapitalistisk regim som kastar ut alltfler i otrygghet.

Men när alliansbudgeten är rakt igenom arbetarfientlig, så innehåller den rödgröna små förbättringar för misshandlade arbetargrupper, som för arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer och ensamstående föräldrar. Den innebär därutöver en liten minskning av fjäsket för överklassen genom en liten skattehöjning för de med allra högst inkomster och genom en halvering av RUT-bidraget. För den som är nöjd med det lilla är den rödgröna budgeten att föredra. Och givetvis är en rödgrön regering mindre dålig än en högerregering med Sverigedemokraterna som kravställande allierad.

Men varför vara nöjd med det lilla och varför reducera sig själv till enbart väljare. Extravalets dramaturgi utmanar radikala arbetare att föra in arbetarfrågorna i valrörelsen.

Kommentar från kommunisterna.org