Ledare: Fredsduvan Orbán

Är det verkligen fred vi vill ha? sjöng en gång Mikael Wiehe i Hoola Bandoola Band. Idag kan vi i alla fall konstatera att det politiska etablissemanget i Sverige och EU absolut inte vill ha fred.

Istället är det precis som fredsforskaren Jan Öberg konstaterade i en intervju i Proletären för snart två år sedan, att fred har blivit det mest kontroversiella. Inget upprör den politiska eliten lika mycket som när någon vågar andas att det finns ett alternativ till det meningslösa blodbad som redan pågått alldeles för länge i de östra delarna av Ukraina.

Det har vi sett tydligt den senaste veckan, med attackerna på Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som haft mage att åka och träffa såväl Ukrainas president Zelenskyj som Rysslands president Putin och Kinas president Xi för att försöka få ett slut på kriget.

Ungern är för närvarande EU:s ordförandeland, och trots att det första Orbán gjorde när han träffade Putin var att deklarera att han inte var där å EU:s vägnar ska den uppstudsige ungraren nu tuktas av EU:s krigshetsare.

Sverige går som alltid numera i första ledet, och EU-minister Jessika Roswall (M) har deklarerat att Sverige i protest mot Orbans fredstrevare inte kommer att skicka några ministrar till Ungern på de EU-möten som ordförandelandet kommer att stå värd för.

Socialdemokraterna vill inte vara sämre och attackerar regeringen för att inte vara tillräckligt hård mot Orbán, som inte rättar in sig i krigsledet. Ungern ska fråntas ordförandeskapet i EU, kräver S. Ett krav som upprepats av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

– Samtidigt som Ryssland attackerade ukrainska barnsjukhus skakade Orbán hand med Putin. Det är fullständigt oacceptabelt och måste få konsekvenser, dundrade Matilda Ernkrans (S), vice ordförande i EU-nämnden, i Ekot.

Med den logiken är det naturligtvis lika illa att hoppas på några fredssamtal för att få slut på Israels folkmord i Gaza, och långt mycket värre för någon fredsmäklare att skaka hand med Israels premiärminister Netanyahu, som har mycket mer blod på sina händer än Putin har. Men några sådana utspel har Socialdemokraterna inte kommit med.

Istället har sossarna liksom Moderaterna öppet tagit ställning för folkmordsvännen Ursula von der Leyen, som förra veckan valdes om till ordförande för EU-kommissionen. På Aftonbladets socialdemokratiska ledarsida skrev Fanny Jönsson till och med att EU:s ”fredsprojekt” riskerade att fallera om inte kristdemokraten von der Leyen omvaldes. Ett ”fredsprojekt” som enbart går ut på att göda kriget och krigsprofitörerna i vapenindustrin.

Inför den omröstningen hamnade vindflöjlarna i Vänsterpartiet rätt, bland annat med hänvisning just till Ursula von der Leyens oreserverade stöd till Israels folkmord. Men det partiet kan inte ha två rätt på samma dag, och hyllade därför samtidigt EU:s bergfasta stöd till Ukraina under samma von der Leyen.

I sitt tal inför omröstningen i EU-parlamentet brännmärkte von der Leyen Orban och hans resor, och lovade fortsätta stödja Ukraina så länge som det krävs – och fick sina röster för att fortsätta som EU:s högsta chef.

För tydlighetens skull ska slås fast att vi i allmänhet inte har mycket till övers för den liberalkonservative nationalisten Orbán och hans politik hemma i Ungern – vilken påminner inte så lite om Tidögängets repressiva program här i Sverige – men i EU är det för närvarande Orbán som, tillsammans med Slovakiens premiärminister Robert Fico, utgör motpolen till den enögda krigspolitiken.

Eller som är ”realisten bland ett gäng idealister”, som det träffande uttrycktes i Aktuellt förra veckan. Lite oväntat fick Orbán komma till tals i samma program, där han påminde reportern om att bara under tiden som han blev intervjuad ”har minst ett dussin unga killar dött på frontlinjen”.

Den kanonmaten som dör för att dra Ukraina ut ur Rysslands intressesfär och in i den västliga bryr sig inte någon av dem som påstår sig värna Ukraina så mycket det minsta om. USA och EU är som det heter beredda att kriga till den sista ukrainaren.

Mikael Wiehes text från 1971 är skriven i polemik mot en nederlagslinje i Vietnam som ville fred på vilka villkor som helst, istället för att fortsätta kämpa för den totala befrielsen. En parallell till dagens situation i Ukraina, kan tyckas – om man ser det ytligt.

Men i motsats till Vietnam, där den folkliga befrielserörelsen FNL till slut kunde driva ut USA-imperialismen ur sitt land, är det samma västimperialism som idag biter sig fast med näbbar och klor i Ukraina, genom ständigt mer vapensändningar till kriget och genom sin vägran att förhandla om en nödvändig fred.

Om USA och Nato vintern 2021 hade kommit överens med Ryssland bland annat om att Ukraina inte skulle gå med i Nato – och om utbrytarrepublikerna i Donbass fått det större självstyre som var lovat i Minskavtalen, istället för att bombas av regimen i Kiev under åtta år – så hade kriget aldrig behövt bryta ut.

Så blev det inte. USA:s och EU:s projekt för att få in Ukraina i EU och Nato fortsatte, trots att invånarna i de östra delarna av Ukraina aldrig var med på tåget – och Ryssland gjorde i strid med folkrätten som USA och Nato gjort så många gånger tidigare.

Vi har fördömt den folkrättsvidriga ryska invasionen sedan dag ett. Konflikten kräver en politisk lösning, och slakten vid fronten måste ersättas av förhandlingar. Tyvärr lever vi i en tid när inget svenskt riksdagsparti eller massmedia vågar säga den sanningen, och där Viktor Orbán istället är den som framstår som en fredsduva i jämförelse.