Med drygt tre månader kvar till valet är det varken sakpolitik eller ideologi som står i fokus. Istället radar skandalerna upp sig, inte minst för Tidöpartierna.
Häromveckan avsade sig vice gruppledare i riksdagen, tillika nära vän till Jimmie Åkesson, Michael Rubbestad, sitt riksdagsuppdrag efter att han gripits för innehav av barnpornografi. Samtidigt pressas partiet av anklagelser om korruption, efter att Kalla Fakta avslöjat flera fall av fiffel med bokföring och skattepengar inom partiet.
Än mer har det stormat kring Ulf Kristerssons fru Birgitta Eds herrgård, Vängården Fållökna. Ed köpte herrgården 2023 för 11 miljoner kronor – en bra bit under utgångspriset – tillsammans med sin vän och tidigare kollega inom friskolebranschen, lobbyisten Göran Thorstensson.
Tillsammans hyr de ut herrgården till deras egen stiftelse, Fållöknastiftelsen, och har genom den bjudit in ”volontärer” som jobbat gratis på gården. I utbyte har volontärerna utlovats ”ett bra nätverk”.
Volontärerna har varit idel lobbyister och styrelseproffs. Här finns höjdare på pr-byråer, chefer på Svenskt Näringsliv och toppar inom bland annat Scania och Nordea. Enligt Aftonbladet har åtminstone två av volontärerna senare fått högavlönade positioner inom statliga myndigheter eller på regeringskansliet.
Tankesmedjan Balans har i samband med avslöjandet påmint om kopplingarna mellan statsministerparet å ena sidan, och friskolelobbyisterna Göran Thorstensson och Anders Hultin samt Stiftelsen Europaskolan å andra sidan. Hultin är grundare till bland annat Friskolornas riksförbund och skolkoncernen Kunskapsskolan.
Vice ordförande i stiftelsen Europaskolan, som äger friskolekoncernen med samma namn, med säte i Strängnäs, var fram till 2022 Kristerssons nära vän Henrik Landerholm. Han lämnade dock styrelsen efter kritik om misstänkt korruption och jäv – Landerholms fru var nämligen kommunalråd för Moderaterna i Strängnäs.
Landerholm rekryterades istället till posten som nationell säkerhetsrådgivare. Av Kristersson. Att högmod går före fall – och vänskap före kompetens – bevisade sig senare i att Landerholm lyckades glömma topphemliga dokument i ett olåst skåp på en kursgård, dokument som sedan dess varit försvunna.
Detta är bara ett axplock av vänskapsbanden mellan regeringstopparna och näringslivet. Vänskapsband som inte nödvändigtvis är olagliga men som visar hur maktutövandet går till i Sverige.
Kanske finns här en ledtråd om varför fokus ligger mer på skandaler än på sakpolitik och ideologi. Enligt grundlagen utgår all offentlig makt i Sverige från folket. Åtminstone är tanken att svenska folket var fjärde år ska få bestämma hur den svenska politiken ska se ut, genom att rösta fram en viss typ av politik.
I verkligheten ser det dessvärre inte ut så. Istället avgörs politiska beslut allt oftare i slutna styrelserum, i möten mellan lobbyister och politiker – och vid gemytliga fikastunder på Vängården Fållökna.
I början av veckan kom en undersökning från Som-institutet, om svenska väljares åsikt i 97 olika sakfrågor. Undersökningen visar tydligt glappet mellan väljarna och riksdagspartierna – åtminstone i frågor som utmanar nyliberalismen och kapitalisternas intressen.
Så vill hela 71 procent av svenskarna förbjuda vinstutdelning inom skattefinansierad vård, skola och omsorg. 70 procent vill återförstatliga järnvägen och 52 procent vill återförstatliga postväsendet. 54 procent tycker att det är ett mycket bra eller ganska bra förslag att införa sex timmars arbetsdag.
Istället för att diskutera dessa i allra högsta grad ideologiska frågor handlar debatten om skandaler – eller om kriminalitet och invandring. Att kräva högre straff och stängda gränser hotar nämligen inte kapitalisternas vinter.
I takt med att folkrörelserna försvagats och nyliberalismen blivit dominerande ideologi i de flesta riksdagspartier, har skillnaderna mellan riksdagspartierna allt mer suddats ut. När visionerna om att förändra samhället i en viss riktning försvunnit blir makten ett självändamål i sig.
Politiken blir en födkrok och karriärstege. Korrupta politiker använder sina poster för att ge ekonomiska fördelar åt sig själva eller familjemedlemmar.
Efter avslutad tjänst går de vidare till näringslivet eller lobbybranschen – samtidigt som många av dem fortsätter att håva in riksdagens generösa omställningsstöd (över hälften av de före detta riksdagspolitikerna får detta stöd). Det näst vanligaste nya jobbet för dem var lobbyist.
För att råda bot på politikernas korruption krävs åtgärder här och nu. Sänk politikerlönerna – de ska inte tjäna mer än de människor de företräder. Begränsa politikers kontakter med lobbyister, ett krav det också finns stort stöd för enligt Som-institutets undersökning.
Tidöpartierna har länge velat driva igenom ökat tjänstemannaansvar. Vi ser hellre ett ökat politikeransvar. Varför inte ta efter socialistiska Kuba, där varje vald politiker måste stå till svars inför folket och också kan avsättas om denne missköter sig?
Korruptionen bland politikerna handlar dock om mer än enskilda politikers vandel. Det handlar om de etablerade partiernas gemensamma uppslutning bakom ett korrupt system där pengar ger makt. Och där makt används för att göra de rika ännu rikare.
Makten behöver flyttas ner till folket och till arbetsplatserna. Då krävs ett annat ekonomiskt system där företag och infrastruktur ägs och förvaltas gemensamt, för allas bästa. Det är en sådan vision, och en möjlig väg dit, som Kommunistiska Partiet hoppas på att kunna företräda.
