Är kvinnan människa?

Titeln ”Varat och varan” syftar på hur människan delas upp i ett jag, varat, och en kropp, varan, och att detta är förutsättningen för såväl prostitution som surrogatmödraskap. Det är också denna åtskillnad som ligger till grund för de myter som skapas för att legitimera de båda företeelserna. Exempelvis beskrivs prostituerade som ”fria affärskvinnor” som ”väljer” att sälja sin kropp.

– Det nyliberala idealet är en människa utan kropp, erfarenheter och behov – en människa som bara har en fri vilja som styr allt, säger Kajsa Ekis Ekman.

– Motvikten är att peka på att vi faktiskt är människor med kropp och själ och att vi har vissa behov. Det som händer kroppen händer också jaget. Om någon sågar av din arm kommer du känna något i psyket. Om någon slår dig kan du bli osäker, rädd och kanske deprimerad. På samma sätt kan stress yttra sig i fysiska symtom. Det är tydligt att det hänger ihop.
 
Kajsa Ekis Ekman använder begreppet reifikation för att beskriva processen att kroppen, eller en del av kroppen, görs till något annat; något som kan säljas. Reifikationen – eller varufieringen som man också kan kalla det – är en del av det kapitalistiska samhället, genom att människors handlingar och behov görs till varor på en marknad.

Alltså är reifikationen en del av allt lönearbete, eftersom arbetaren säljer sin arbetskraft.

Detta har fått vissa på vänsterkanten att likställa prostitution med arbete, och i likhet med vissa nyliberaler gör de frågan om sexköp till en fråga om rättigheter. Det handlar inte längre om prostitutionen ska avskaffas eller inte, utan om att de prostituerade ska organisera sig i fackföreningar.

Men att prostitution skulle vara som vilket arbete som helst är ett ”feltänk”, säger Kajsa Ekis Ekman.
 
– För det första så måste vi fråga oss; är det bra att vi säljer vår arbetskraft eller inte? Om vi tycker att det är dåligt så borde vi sälja mindre och mindre av oss. Vissa menar att ”om vi ändå säljer våra armar kan vi lika gärna sälja våra kön”, men då argumenterar de för en utökad varufiering av människan. Det är inte den vägen vänstern borde gå.

– För det andra är prostitutionens logik inte alls som arbetets logik. Det är två helt skilda världar.

Detta blir tydligt när man ser till hur prostitutionen går till. De allra flesta prostituerade hittar på namn som de använder när de säljer sig. De måste kliva in i en annan personlighet, och i många fall vara drogpåverkade, för att orka.

– När någon tränger in i din kropp och är där måste du försvara dig på ett helt annat sätt än om din arbetsuppgift är att fråga: ”Kvittot?”, konstaterar Kajsa Ekis Ekman.

Prostitutionen har dessutom en inbyggd paradox. Hon som säljer sig, för det är i nittionio fall av hundra en hon, måste själv se det som ett arbete, men inför den hon säljer sig till måste hon låtsas som att hon är där på fritiden. Köparen vill inte ha en arbetande prostituerad.

– Mannen vill tro att hon är skitkåt och tycker att han är jättebra och häftig. Det har med mansrollen och kvinnorollen att göra. Prostitution handlar om att män tror att kvinnor är till för dem och att kvinnor ska vara dem till lags, säger Kajsa Ekis Ekman.
 
Det var när Kajsa Ekis Ekman för drygt fem år sedan bodde i Barcelona som hon började intressera sig för prostitutionsfrågan.
– I Barcelona finns prostitutionen överallt. Jag delade lägenhet med en tjej från Ryssland som sålde sig på en av motorvägarna. Det var knappast en ideal tillvaro.

– När jag sedan kom hem till Sverige recenserade jag Petra Östergrens bok som precis kom ut. Det var min första recension.
Petra Östergrens bok ”Porr, horor och feminister” blev startskottet för en diskussion om synen på prostitution och prostituerade, som vissa nu ville benämna som ”sexarbetare” istället. I kölvattnet av den debatten beslöt sig Kajsa Ekis Ekman för att skriva en bok som avslöjade talet om sex som arbete och fackföreningar för prostituerade.

Kajsa Ekis Ekman reste runt i Europa och såg att de fackföreningar som hyllas av prostitutionsförespråkarna här hemma bara är luftslott, som varken organiserar de som själva säljer sig, eller slåss för deras rättigheter.

Hon visar att talet om sex som arbete bara är vår tids variant av myten om den lyckliga horan, men för att kunna skapa en historia om ”sexarbetaren” måste först offret avskaffas.

– I den nyliberala tid vi lever i vill man avskaffa offret. Vi får inte tala om utsatthet, säger Kajsa Ekis Ekman och drar paralleller till debatten om sjukskrivna som inte längre får vara sjuka. Ordvrängningarna och betydelseförskjutningarna pågår i hela samhällsdebatten.

Istället för att se hur verkligheten ser ut och att kvinnor far väldigt illa försöker prostitutionsförespråkarna vända på problemformuleringen och hävda att det inte finns några offer, de som säljer sex är tvärtom ”starka och självständiga” kvinnor.

– Offer har aldrig betytt hjälplös. Det har betytt att man är utsatt för nånting, att någon annan gör något mot en. Nu har det kommit att betyda att du är en dålig person. Att du får skylla dig själv för att du har råkat ut för nånting.

– Det är stor skillnad mellan att säga ”vad ska vi göra för att folk ska bli starka och kämpa” och att säga ”folk är redan starka, vi behöver inte göra nånting”.
 
Steget från prostitution till surrogatmödraskap kan tyckas långt. Men när Kajsa Ekis Ekman hade börjat skriva ”Varan och Varat” och debatten om surrogatmödraskap samtidigt blossade upp i Frankrike såg hon genast likheter.

– Surrogatmödraskap är ett annat sätt att utnyttja kvinnor, och det finns många likheter i debatten. För att inte behöva prata om saken i sig skapar man en berättelse som inte ens säger vad som händer. Egentligen borde man fråga: Hur går det här till? Vilka är det som gör det här? Vad har de för känslor och önskningar?

På liknande sätt som historien om horan har anpassats till olika samhällsklimat och tider, allt efter behov, anpassas också historien om surrogatmödraskapet.

– I USA framhåller man den perfekta mannen och kvinnan som inte kan få barn och som behöver en surrogatmamma för att skapa sin kärnfamilj. Men i Sverige är det istället homorörelsen som förs fram.

Kajsa Ekis Ekman berättar att många av dem som förespråkar surrogatmödraskap i Sverige hävdar att detta är en feministisk politik. De hävdar att kvinnor ska ses som ”myndiga individer” som själva kan bestämma om de vill hyra ut sin livmoder. Detta argument fördes också fram i söndagens Agenda på SVT, en debatt som visar att diskussionen om surrogatmödraskap nu har kommit till Sverige på allvar.

Problemet med den här argumentationen är att den förutsätter att kvinnan kan sälja en del av sin kropp, utan att sälja sig själv. Med andra ord förutsätts samma reifikation som kännetecknar prostitutionen.

Internationellt har surrogatmödraskapet redan spridit sig snabbt.

– I Indien fanns knappt den här industrin för tio-femton år sedan. Nu är den enorm, berättar Kajsa Ekis Ekman.
Rika västerländska par, som av olika orsaker inte kan få barn, letar upp en lämplig surrogatmamma på någon av alla kliniker som marknadsför sig över Internet. För ett antal hundra tusen kronor köper de en fattig kvinnas livmoder, ett befruktat ägg planteras in och nio månader senare kan de köpa en bebis. Det rika paret behöver aldrig prata med den biologiska mamman, all kontakt sköts via kliniken.

I dag är surrogatmödraskap förbjudet i Sverige av etiska skäl, men frågan är hur länge.

– De flesta partier är faktiskt för surrogatmödraskap, men det har inte diskuterats vad de är för. Är de för att man ska få åka utomlands och göra det? För att man ska få vara surrogatmamma åt sin syster? För att man ska få betalt för det?

– Vissa säger att ”vi ska absolut inte ha någon handel, kvinnan ska inte få betalt”. Andra säger att ”kvinnan ska inte utnyttjas gratis, hon måste få betalt”. Det jag är rädd för är att alla säger ”kör på”, utan att de har kunskap i den här frågan, säger Kajsa Ekis Ekman.

En vanlig missuppfattning är att surrogatmödraskap skulle vara en fråga om homosexuellas rättigheter. I själva verket är det en kvinnofråga. I ”Varan och Varat” beskriver Kajsa Ekis Ekman hur världen delas upp: ”Thailand blir en leverantör av kvinnor för sex. Indien blir en leverantör av kvinnor för barn.”

Genom att vägra ge efter för den här ordningen och vägra uppdelningen i jaget och kroppen gör kvinnor anspråk på hela sin mänsklighet, menar Kajsa Ekis Ekman.

För i grunden är det inte särskilt komplicerat.

– Det handlar helt enkelt om vem kvinnan är till för – är hon en människa eller en resurs?

Lisa Engström
Proletären nr 40, 2010