Från KFML till Kommunistiska Partiet

Om midsommarkonferensen 1967 kan jag inte skriva, för jag var inte med och allt jag vet kan Frank Baude berätta om så mycket bättre och mer initierat.
Mitt intresse för KFML väcktes först året därpå, det sägenomspunna 1968, då jag som 17-årig yngling för första gången begav mig till Danelius bokhandel på Husargatan i Haga och lite senare till KFML:s lokaler på Mellangatan i samma göteborgska stadsdel.

Jag var nog ganska typisk för vänstersinnade ungdomar i min generation. Vi drogs åt vänster men det parti som just ombildat sig självt till Vänsterpartiet Kommunisterna, Vpk, framstod inte som något alternativ. Liksom inte heller Sovjetunionen. Vpk var alltför slätstruket och fjäskigt i förhållande till socialdemokratin och Sovjet alltför gubbigt och stagnerande.

Då var kulturrevolutionen i Kina mer eggande  för ett ungt sinne och det nybildade KFML mer spännande. Det var KFML som samlade de flesta FNL-aktivisterna och som representerade ifrågasättande av det bestående, såväl här hemma som internationellt. Valet var kanske inte särskilt medvetet och alls inte teoretiskt grundat, men det var inte svårt. Hellre nytt och fräscht än gammalt och unket.

Den revolutionära marxismen återupprättades
Det finns åtskilligt att invända mot det KFML jag blev medlem i 1969. Så här i backspegeln tänker jag framförallt på det utbredda kineseriet, där Maos lilla röda, den andefattiga citatsamlingen, fanns med på alla möten och där någon allt som oftast använde något lämpligt citat ur den för att bevisa sin ståndpunkt bortom varje tvivel. Det fanns ett drag av religiös fanatism över detta kineseri, främmande för marxismen.

Kineseriet ledde också till politiska felslut. Så grumlades den antiimperialistiska analysen av att den kinesiska supermaktsteorin prompt skulle appliceras på allt från Vietnamkriget till Kuba, som av KFML betecknades som ”revisionismens fikonlöv”. På 60-talet var detta felslut dock inte dominant, det blev det först på 70-talet och då i den organisation som vi lämnade 1970.   

Men ändå skall KFML mest hedras. För att KFML genomförde den nödvändiga brytningen med den revisionistiska politik som idag omvandlat vänsterpartiet till ett rent socialdemokratiskt parti och för att KFML återupprättade den revolutionära marxismen i organiserad form, inte minst genom tidningen Gnistan, lämpligt nog döpt efter Lenins tidning Iskra och försedd med samma vinjett: ”En gnista kan tända en präriebrand.”

Den stora polemiken
Detsamma måste sägas om den stora polemiken, om den kritik som Kinas Kommunistiska Parti riktade mot broderpartiet i Sovjetunionen och som efterhand ledde till en total brytning mellan dessa partier och till en splittring av den världskommunistiska rörelsen.

Givetvis är enhet bättre än splittring. Men inte vilken enighet som helst. Den enighet som prisger den revolutionära marxismen är inget värd och måste brytas. Så kunde Lenin och hans bolsjeviker inte vara eniga med de socialdemokratiska ledare som 1914 löpte över till sina respektive länders krigsaktivistiska borgarklasser. Vilket gav socialismens definitiva splittring i en reformistisk och en revolutionär del.

Lika lite kunde Mao Tse-tung och hans kinesiska kommunister vara eniga med Chrusjtjovs och det nya sovjetiska ledarskapets revisionistiska teorier om ”fredlig samexistens” och ”fredlig övergång till socialismen”, för att nu bara nämna två av de frågeställningar som den stora polemiken handlade om.

Ganska snabbt spårade den kinesiska kritiken ut i en förvrängd världsuppfattning, där Sovjetunionen framställdes som en lika stor och rentav större fiende än imperialismen. Men det är en senare historia. Initialt var den stora polemiken nödvändig och rättmätig och framförallt vitaliserande för marxismen. I vart fall var den viktig för det KFML som bildades midsommarhelgen 1967 och därmed också för Kommunistiska Partiet, som har sina rötter i detta KFML. Det var den stora polemiken som gav den revolutionära marxismen nytt liv.

Vänd ansiktet mot arbetsplatserna
Kineseriet var som sagt en av KFML:s akilleshälar. En annan var att förbundet dominerades av studenter och unga intellektuella, vilket inte bara gav en svag arbetarförankring utan också en bristande förståelse för mer vardagliga klassfrågor. Världspolitiken låg närmare till hands än hyreshöjningarna i arbetarförorterna.  

Många av dessa intellektuella har genomfört långa politiska resor senare i livet, pådrivna av ofta framgångsrika civila karriärer. Den politiska övertygelsen satt inte särskilt djupt. Men detta skall inte det unga KFML lastas för. Förbundet hade att arbeta med de medlemmar som sökte sig till det och gjorde det efter bästa förmåga.

Ändå var det nödvändigt att göra något åt dessa akilleshälar, ty ett parti som fäller upp paraplyet i Stockholm när det regnar i Peking kan inte överleva annat än som sekt och ett parti som präglas av medelklass kan inte bli ett verkligt arbetaralternativ.

Uppgörelsen med dessa svagheter inleddes på allvar 1970, då KFML splittrades och KFML(r) såg dagens ljus. Splittringens avgörande fråga var synen på den vilda strejken i Malmfälten, men som underström gick synen på klassen och klasskampen. KFML(r) präglades från första stund av arbetare, inte så att majoriteten av r-arna var arbetare, det var inte ens möjligt 1970, utan för att ledningen dominerades av arbetare och för att politiken mycket tydligt utgick från ett klassperspektiv.

Denna sida förstärktes 1971, då KFML(r) reste parollen ”Vänd ansiktet mot arbetsplatserna”. Det kan synas som en tämligen menlös paroll, men den är nog den mest avgörande i hela Kommunistiska Partiets historia. För att den från allra första stund angav vår strategiska viljeinriktning: All kraft skulle satsas på att förankra vår nya organisation på arbetsplatserna och i arbetarklassen för att därmed övervinna en av de svagheter som präglade KFML.

Proletarisering
I början omsattes parollen genom att åtskilliga studenter lämnade universiteten för att istället söka jobb i industrin. Det blev fel ibland, men mest var det på gott och ganska snart lyckades vi etablera oss som faktisk arbetarorganisation.

Den medvetna proletariseringen ledde till en del överdrifter, som man kan småle åt idag. Ibland kunde nog tonläget uppfattas som anti-intellektuellt eller i vart fall mot intellektuella. Men det är sådant man får ta när en skuta skall vändas till rätt kurs. Det var helt enkelt nödvändigt att tydligt avskilja arbetarpartiet i vardande från den av medelklass dominerade vänstern.

Sedan skall man inte reducera klasspolitik till organisationsutbyggnad på arbetsplatserna eller till klassammansättning. Det handlar i lika hög grad om ett politiskt förhållningssätt, om att alltid och i alla frågor förhålla sig till klassen, till klassens intressen och till klassens medvetande. Detta förhållningssätt gjöts bergfast via den strategiska inriktningen på arbetsplatserna och det har alltsedan dess varit Kommunistiska Partiets styrka och röda tråd.

Uppgörelsen med kineseriet var ingen tydlig del av splittringen 1970, den handlade mest om svenska frågor. Men ganska snart började vi r-are ifrågasätta framförallt Kinas utrikespolitik och dess bas i teorin om USA och Sovjet som lika goda imperialistiska kålsupare. Det tog några år, men i mitten på 1970-talet var uppgörelsen med kineseriet slutförd. KFML(r) var inte längre ett kinesparti, om uttrycket tillåts, inte heller ett sovjetparti eller ett albanparti, utan ett svenskt parti.

Vi gjorde våra egna analyser utan att snegla på vad herrarna i Peking, Moskva eller Tirana hade att säga. Visst blev det fel ibland, konstigt vore det annars. Men aldrig så fel som när man låter sig styras av andra.

Den nödvändiga brytningen
Med denna ytterst korta historieskrivning vill jag ha sagt att det inte är KFML som skall lastas för KFML:s svagheter. Ingen organisation kan vara perfekt från början och alla svagheter kan korrigeras, om det finns en vilja att upptäcka dem och om det finns krafter som är beredda att ta itu med dem. Vilket det fanns i KFML.

Det viktiga med KFML och med midsommarkonferensen 1967 är därmed att KFML representerar den nödvändiga brytningen med revisionismen och med dess svansande efter socialdemokratin. Säkert hade den revolutionära marxismen formerat sig på annat sätt om KFML inte bildats 1967, men nu skedde de genom KFML och för det skall KFML äras. För att KFML gav Kommunistiska Partiet.

ANDERS CARLSSON
Proletären nr 25, 2007