Jan Myrdal om den verkliga bordellskandalen
Till de mest uppmärksammade politisk/samhälleliga skandalerna under det förra seklets sista decennier hörde IB-affären och Bordellhärvan. De båda bidrog – och bidrar än – till en folklig misstro mot överheten. Jag tar de båda som i stort kända.
Vad IB-affären beträffar stämmer de officiella mediabilderna rätt väl med det som kom fram under avslöjandet och som senare kunnat beläggas. Men när det gäller Bordellhärvan ser jag att det är annorlunda. Nu har jag det avgörande dokumentet framför mig – Rikspolischefen Carl G. Perssons PM av 1976-08-20 – och jag har alltså kunnat läsa det i exakt faksimil (med tillskrivna anteckningar och allt) och då visar sig att debatten varit felstyrd.
Frågan om justitieminister Lennart Geijer varit bordellkund var och är en ickefråga; eller möjligtvis en sidoordnad minifråga. Det verkligt avgörande var av annat slag. Det rörde de grava rättskränkningar rikspolischefen i tjänsten påpekade när han begärde ett omedelbart tillsättande av en undersökningskommission. Den stora skandalen är att stats- makten – med hjälp av en kanske omedveten men hojtande massmediekör – kunde sopa denna under mattan.
Det fyrsidiga dokumentet består av tre sidor där rikspolischefen redovisar utredningsmännens egna formuleringar och en sida med tio punkter vilka han själv formulerat som underlag för förslaget att regeringen omedelbart borde tillsätta en särskild undersökningskommission.
Dessa tio punkter är av olika dignitet:
Dels två punkter av ytterligt allvarligt juridiskt slag. De rör sådan rättskränkning och/eller brott i ämbetet som uppenbart nödvändiggjorde ett omedelbart regeringsbeslut om tillsättande av en undersökningskommission:
”6) att den åklagare som tidvis handlagt ärendet men därefter sjukskrivit sig synes ingå bland kunderna.”
(I underlaget beskrivs att vederbörande åklagare/kund som skötte ärendet beordrat största möjliga hänsyn till kundernas anonymitet och givit direktiv om att något kundregister icke fick förekomma.)
”7) att den rättsliga handläggningen synes anmärkningsvärd bla genom att man inte särskilt utrett och prövat åtalsfrågan beträffande samlagen med 14-åringarna.”
För att förstå vad rikspolischefen avsåg med sin skrivning i denna punkt att i den rättsliga handläggningen ”man inte särskilt utrett och prövat åtalsfrågan beträffande samlagen med 14-åringarna” bör man komma ihåg att enligt Brottsbalken 6:3 var påföljden för detta brott ”fängelse i högst fyra år” men ”om gärningsmannen förgripit sig särskilt hänsynslöst mot barnet eller brottet eljest är att anse som grovt, skall dömas till fängelse, lägst två och högst åtta år.” Att köpa sig samlag med en under- årig från en hallick torde göra brottet grovt. För påföljden kunde det spela roll om vederbörande hade en samhällsställning vilken innebure att han vore helt medveten om gärningens brottslighet. (Påföljden bleve troligtvis inte densamma för diversearbetare Andersson och kanslichefen Andersson.)
Dessa två punkter är som jag ser det de två helt avgörande punkterna i rikspolischefens PM. Ty här gäller det själva grunderna för rättsväsendet och därtill frågan om allas (även underåriga flickors som prostituerats) lika värde.
Men dels oroades rikspolischefen också över säkerhetsaspekten. Han agerade i tjänsten precis som Sir Roger Hollis, chef för MI5 i Storbritannien, femton år tidigare, då denne informerade den brittiska regeringen när det framkom att den prostituerade Christine Keeler som kunder hade såväl den brittiske försvarsministern John Profumo som den sovjetiske marinattachéen Jevgenij Ivanov:
”1) att vissa flickor tillhört även polska underrättelsetjänstens ‘stall’.
2) att utländska ambassadörer använt sig av samma flickor.
3) att flera av de namngivna kunderna ur säkerhetssynpunkt och utpressningssynpunkt måste anses som ytterst viktiga personer.
5) att det av säkerhetsskäl måste klarläggas vem inom rikspolisstyrelsens ledning som ingår bland kunderna.”
Därtill skrev han ett antal punkter om att offentliggörande redan var på väg och olika journalister arbetade med fallet. Bland annat:
”4) att den fru som sagt sig under senare tid ha betjänat justitieministern redan hotat med offentliggörande såvitt angår justitieministern.”
Ja, ur utredningen läckte det. Flickorna lockades med pengar för att berätta om sina torskar. Med eller utan vederlag skvallrade också utredningsmännen. Detta gängse samspel mellan polis-män och polisreportrar är inte socialt oskyldigt. Det kom också i denna affär att tjäna till att styra bort publiken från det allvarliga – i detta fall ämbetsbrott och rätts-kränkning – och få över allmänhetens intresse på det mer smaskiga – men för tilltron till rättsstaten ofarliga; en justitieministers olämpliga och kanske omoraliska men enligt då gällande lagstiftning helt ostraffliga kontakt med en prostituerad.
Medialarmet och de olika riksdagsutspelen kunde göra det möjligt för överheten att trolla bort grava rättskränkningar.
För att tala klarspråk: Det tycks som om man trampade på två värnlösa unga flickors rätt för att skydda personer i den egna högre klassen.
Ty om det gjorts en ordentlig utredning och om det i en sådan utredning belagts att höga herrar betalat för samlag med underåriga – då hade de åtalats och om de befunnits skyldiga hade de kunnat dömas för vad som enligt Brottsbalken var grova brott.
JAN MYRDAL
Proletären 5, 2008
• En något förkortad version av artikeln har tidigare i veckan publicerats i Svenska Dagbladet.