K i valet: "Så stärker vi partiet i valrörelsen"

• Vilka är enligt dig de tre viktigaste frågorna i årets val och varför?
– Jag skulle kunna svara jobben, välfärden och fördelningspolitiken. Men då skulle jag låta som alla de andra. Därför säger jag arbetarpolitik, vänsteropposition och socialism.
 
– Det låter kanske flummigt, men jag menar att såväl valet som de viktigaste valfrågorna måste ideologiseras. Det är innehållet i politiken som är avgörande, inte att peka ut ganska självklara huvudfrågor.

• Det här får du konkretisera. För också socialdemokrater som Mona Sahlin eller Göran Johansson i måndagens Göteborgs-Posten talar ju om att de vill ha mer ideologi i valrörelsen.
– Kommunisterna vägrar att acceptera den liberala tvångströja som politiken idag placerats i. Den politiska agendan är falsk. Vi behöver inte arbeta mer, utan mindre. Vi behöver mer offentlig sektor, inte mindre. Vi behöver större skatteinkomster, inte mindre. Allt handlar om ett ideologiskt vägval. Skall vi lägga all vår framtid i kapitalismens händer, eller finns en annan möjlighet?

– Det finns en annan möjlighet, säger vi kommunister. Ett annat vägval, ett socialistiskt, är rentav nödvändigt, annars går det år helvete inte bara för arbetarklassen utan för hela mänskligheten.  
 
• Du har stor politisk erfarenhet från arbete på Proletärens redaktion sedan 1970 och som partiordförande sedan 1999. Det sägs att årets val är ett ödesval, där fortsatt högerregering skulle permanenta ett politiskt systemskifte. Hur ser du på det?
– Systemskiftet inleddes redan när Kjell-Olof Feldt och hans kanslihushöger intog Finansdepartementet 1982 och har pågått oavbrutet sedan dess, oavsett regering. Sedan Sverige blev medlem i EU är systemskiftet rentav lagstiftat och därmed redan permanent. Det krävs hårdare papper än valsedlar för att ändra på detta. 

– Missförstå mig inte. Jag avskyr den nuvarande regeringen och dess politik och hoppas innerligt att Reinfeldt och hans anhang får sparken 19 september. Men något ödesval är det inte. Med fortsatt högerstyre kommer vi att få ett snabbare tempo i den fortsatta nedmonteringen av det gemensamma, fler utförsäljningar och privatiseringar, större skattesänkningar och därmed större inkomstminskningar i det offentliga.

• Bättre då med de rödgröna?
– De rödgröna erbjuder ingen alternativ väg, bara lite långsammare fart på den nyliberala motorvägen.

– För arbetarklassen är naturligtvis den lägre farten att föredra. För att den ger mer tid för samling och motstånd. Men det gör inte valet till en ödesfråga. Det är det kollektiva motståndet som är ödesfrågan.

• Har du som representant för ett arbetarparti några råd att ge Mona Sahlin och Lars Ohly om hur de ska vända valvinden?
– Sluta fjäska för medelklassen! Stå upp för de värderingar ni påstår er ha! Våga utmana kapitalismen!

– Det här är naturligtvis inte mycket till råd till en liberal som Mona Sahlin och knappast heller till Lars Ohly, som offrat allt vad vänsterpolitik heter för möjligheten att få sitta i en regering. Men det är detta som måste till för att besegra högern. Lite rejäl vänsteropposition.

• Du nämnde EU. Det är en fråga som helt tycks ha försvunnit från valdebatten. Är inte det märkligt i det första riksdagsvalet med Lissabonfördraget, där EU-lagarnas företräde för nationella lagar för första gången skrivits in i EU:s grundlag?
– Det är märkligt, sorgligt och bedrägligt. Riksdagspartierna går till val som om EU inte fanns, som om de avgörande besluten verkligen fattas i riksdagen. Det är bluff, vilket alla politiker vet. Riksdagen är bara en liten underavdelning till EU-makten. Men det kan naturligtvis inte sägas öppet, då skulle politikerna framstå som ännu större pajasar.

– Det bedrövliga är att ingen säger emot, att ingen ropar ”kejsaren är naken”. Tidigare pep i alla fall Miljöpartiet och Vänsterpartiet om sitt EU-motstånd, men nu har de rättat in sig i det EU-vänliga ledet, trots att EU är lika odemokratiskt och lika mycket en rikemansklubb som någonsin förr. Det är riktigt illa.

• Sverige tycks i racerfart vara på väg mot ett tvåpartisystem. För innebär inte två stora block att de stora partierna kommer att dominera politiken?
– Det är nog lite tidigt att tala om tvåpartisystem. Mer typiskt är att alla partier, inte minst de små, kör med dubbla budskap, de säger en sak när de framträder som delar av sina allianser och något annat när de uppträder på egen hand. De gör politiken mer bedräglig än någonsin. Vad skall man lita på?

– Men visst är vi på väg mot en ny politisk situation i Sverige, inte minst genom att Socialdemokraterna tappat så mycket i väljarstöd att de inte längre kan göra anspråk på regeringsmakten för egen del. Det tär på självbilden. Om sossarna på köpet hamnar ner mot eller rentav under 30 procent i valet, som de nuvarande siffrorna tyder på, så kan man verkligen tala om en kris för Socialdemokratin.

• Bidrar denna utveckling till det faktum att inga politiker längre tycks tala i klasstermer, inte ens socialdemokrater och vänsterpartister?
– Denna utveckling har pågått väldigt länge, faktiskt ända sedan 1930-talet, då sossarna kom fram till att arbetarklassen inte var stor nog som väljarbas. För valpartier är de så kallade marginalväljarna alltid viktigast och då gäller det att inte skrämma dem med arbetarpolitik. Det är detta som ger fjäsket för medelklassen.

– Socialdemokraterna har lyckats behålla sitt inflytande i arbetarklassen i alla fall, men nu tycks det som om den eran är över. I det spelar Mona Sahlin roll. Jag har precis läst hennes bok och i den finns inte arbetarklassen. Inte undra på då att arbetare inte längre känner igen sitt forna parti.

• På vad sätt påverkar detta osynliggörande av arbetarklassen Kommunistiska Partiets agerande och möjligheter i valet?
– I det stora hela är det negativt. Vår livsluft är en klassmedveten arbetarrörelse och när då arbetarklassen osynliggörs, när inte ens arbetare själva förmår att se och samlas kring gemensamma klassintressen, så blir det svårare för oss.

– Men inget negativt som inte samtidigt bjuder på möjligheter. Sverige är fortsatt ett klassamhälle, vilket tydliggörs av högerregeringens politik. För oss gäller det att bita oss fast vid klassfrågan, vid det vi kallar arbetarpolitik. Det kanske inte ger full utdelning i årets val, men det ger utdelning på sikt.

• Valen i Sverige blir allt mer fokuserade på partiledarna, mest på statsministerkandidaterna, och genom reklamen får tv ännu större betydelse. Är det ens möjligt för ett litet parti som Kommunistiska Partiet att nå ut med sitt budskap?
– Självklart är det möjligt, men inte genom tv och de stora medierna, där är vi pantade av både ekonomiska och politiska skäl, utan i mötet med människor på arbetsplatser, i bo-stadsområden och på gator och torg.

– Du säger att vi är ett litet parti och det är vi naturligtvis. Men mätt i antalet medlemmar och sympatisörer som är beredda att offra tid och energi för en sak de brinner för är vi inte så mycket mindre än de ”stora” partierna. Vi är chanslösa i den valkampanj som bedrivs i tv och på reklampelare. Men på arbetsplatser och på gator och torg är oddsen jämnare.

– Vi får tillämpa gerillataktik i valkampanjen och möta våra motståndare där vi är som starkast och de som svagast. I mötet med människor har vi nästan lika goda möjligheter att nå ut som de andra.

• För 31 år sedan vann Kommunistiska Partiet sitt första mandat när Yngve Berlin tog plats i Lysekils kommunfullmäktige. Vilken betydelse har det kommunpolitiska agerandet för partiets utveckling?
– Det har stor betydelse. Vi är ju de stora frågornas parti och ibland har de stora frågorna tagit sådant utrymme att det knappt funnits plats för de små, för det som berör människor i det dagliga livet.

– Ett sådant förhållningssätt duger inte när vi har fått förtroende att företräda våra väljare i kommunfullmäktige, då måste vi göra klasspolitik av det lilla, som Yngve brukar säga och som han och våra andra parlamentariker också gjort de senaste 30 åren. Detta är ett resultat. Kommunpolitiken har tvingat oss att bli mindre storvulna och mer konkreta, att göra klasspolitik av det lilla, vilket gäller alla organisationer som ställer upp i valet, också de som inte har mandat.

• Klasspolitik i all ära, men Kommunistiska Partiet är ju primärt ett kampens parti?
– Javisst, som parti betonar vi klasskampen som det primära. Vi betraktar det utomparlamentariska som viktigare än det parlamentariska. Demokratin får inte låsas in i riksdagen eller kommunfullmäktige, för medborgarna att ta aktiv del bara en dag vart fjärde år.

– Men utifrån denna grundhållning får man inte vara fyrkantig. Det ena betingar det andra. Gör vi bra ifrån oss i den dagliga kampen ökar våra möjligheter att vinna mandat och vinner vi mandat kan vi tala med större auktoritet i den dagliga kampen.
– Jag menar inte att det parlamentariska är viktigast, men det är viktigt, rentav väldigt viktigt. Riktigt så hade jag nog inte formulerat mig för 32 år sedan.

• Vad vill till för att du ska se valet 2010 som en framgång för Kommunistiska Partiet?
– En valframgång mäts i fler röster. Punkt slut. Ökar vi inte antalet röster kan vi inte tala om någon valframgång.

– Men vi kan ändå göra ett bra val. För att resultatet av en valkampanj kan mätas på fler sätt, som i nya medlemmar, nya sympatisörer, nya prenumeranter på Proletären, nya kontaktytor.

• Det var i och för sig ett tydligt besked om röstetalets betydelse. Men avrundningen låter som en helgardering. Är det så att du fruktar ett bakslag i valet?
– Jag bedömer de allmänna förutsättningarna i årets val som tuffa för oss, dels för att högern så totalt dominerar den politiska debatten och dels för att arbetarklassen är så tillbakapressad. Vem som vinner riksdags-valet låter jag vara osagt, men utifrån vem som håller i taktpinnen betraktar jag ändå detta som ett högerval. I sådana val får vi inget gratis.

– Men jag är alls inte pessimistisk. Det må blåsa högervindar, men det finns alltid en motreaktion för oss att anknyta till. Det finns tillräckligt många vänsterväljare där ute, det gäller bara att få tag i dem och att övertyga dem om att en röst på Kommunistiska Partiet spelar roll, inte bara i det ena eller andra kommunvalet, utan i politiken som helhet.

– Att rösta på Kommunistiska Partiet är att kräva en helt annan politik, en socialistisk politik istället för den marknadsliberala som idag samlar hela det politiska etablissemanget, inklusive Vänsterpartiet. Ju fler röster på valets rödaste röst, desto starkare krav på arbetarpolitik och socialism.

Lars Rothelius
Proletären nr 34, 2010