K i valet: "Vinsterna tillhör oss"

Kommunisterna på SKF:s fabriker i Göteborg är igång med valkampanjen. Proletären tittar förbi när partiföreningens medlemmar säljer tidningar och delar flygblad utanför fabriksgrindarna en solig eftermiddag första veckan i september.

Utanför D-porten vajar Kommunisternas röda ”beachflag” med devisen ”100 procent vänster”, ett tydligt budskap om vilken politik SKF:s arbetare uppmanas att rösta på.

Här möter vi Kommunisterna och SKF-arbetarna Stevan Tomulevski, Thomas Dahlén och Gabriel Olausson. De är samtliga kandidater för Kommunistiska Partiet i valet till Göteborgs kommunfullmäktige.

Att de tre kommunisterna är kända bland arbetarna är tydligt. Det är en god stämning och jargong med jobbarkompisarna som passerar in och ut genom grindarna vid skiftbytet.

En del stannar upp för längre diskussioner om valrörelsen och det politiska läget, medan andra stressar förbi, tar ett flygblad och slänger ur sig någon uppmuntrande kommentar. I något enstaka fall passerar arbetare som säger sig vara ”helblå och inte vill ta emot Kommunisternas material.

– När jobbarkompisarna snackar om valet handlar mycket om rikspolitiken, många tycker det är viktigt att rösta bort borgarna och är oroliga för att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, berättar Gabriel Olausson.

– Det gör det ännu viktigare för vårt parti att synas och ta initiativ, även efter valrörelsen, påpekar Thomas Dahlén.

Att kommunisterna är kända för jobbarkompisarna är ingen tillfällighet. De har alla mångårig erfarenhet av politiskt arbete på arbetsplatsen. Inte minst under de senaste åren av kapitalistisk kris har Kommunisternas partiförening agerat på fackföreningsmöten, genom flygblad och i tidningen Proletären.

Partiföreningen på SKF har ställt krav på facket att inte godkänna uppsägningar och samlat jobbarkompisar i protest mot IF Metalls lönesänkningsavtal.

När varselhotet hängde över SKF-arbetarnas huvuden krävde Kommunisterna att företagets vinster skulle gå till att rädda jobben, en fråga de försökt ena arbetarna kring på fackmöten.

Direkta uppsägningar kunde till slut undvikas genom pensionsavgångar och avgångsvederlag, en lösning som arbetarna röstade för på ett fackmöte som samlade ettusen medlemmar. Ett konkret resultat av att partiföreningen på fackföreningsmöten drivit igenom att arbetarna ska få rösta innan beslut om uppsägningar fattas mellan fack och företag.

När valrörelsen går in i sitt slutskede jobbar Kommunisterna i ett något annorlunda läge än när krisen drabbade industrin som hårdast.

– Nu snackar politikerna om att krisen är över och det har nog sjunkit in i folks medvetande, säger Thomas Dahlén.

Han menar att tanken i alla fall rotat sig hos de arbetare som har jobbet kvar, hittat ett nytt eller blivit återanställda på sin gamla arbetsplats.

– Vi kommunister vet att krisen inte är över, därför är det viktigt att vi syns som parti och ger våra jobbarkompisar en helhetsbild. Om vi kommer in i kommunfullmäktige kan vi ge den helhetsbilden till många fler.

Samtidigt som Kommunisterna delar ut sitt valmaterial utanför SKF:s portar har valrörelsen kommit igång på allvar. På riksnivå är det överbudspolitik mellan de två politiska blocken som gäller. Löftena börjar hagla, men samtliga med det lilla förbehållet att de kan genomdrivas endast om ”ekonomin tillåter”.

– Vallöftena är ytliga och falska, jag tror att folk känner igen det från tidigare val, fortsätter Thomas Dahlén. Vi har ju fått kämpa mot nedskärningar både den här och förra mandatperioden.

Kommunistiska Partiet går till val på en tydlig vänsterpolitik som inte låter sig begränsas av de snäva budgetregler som EU-medlemskapet lagt som en våt filt över svensk politik.

Med parollen ”Ta pengarna där de finns” säger Kommunisterna att välfärd och arbete ska skapas genom att använda de rikedomar som fördelats alltmer orättvist i samhället.

Och pengar finns det, inte minst hos de kapitalister som utgör SKF:s ägare. Så sent som i våras redovisade företaget en vinst på 1,5 miljarder kronor.

Men SKF:s vinster kommer inte arbetarna till del. Däremot kan aktieägarna skära guld med täljkniv.

Mellan 2005 och 2009 delade företaget ut 9,7 miljarder kronor i extra aktieutdelning. Bara under 2007, året innan krisen, delade SKF ut lika mycket till aktieägarna som företaget sammanlagt gjorde mellan åren 1985-2002.

– Det hade varit bättre att låta samhället ta hand om de vinsterna än att ge de till aktieägarna, slår Gabriel Olausson fast. Vi hade både kunnat klara krisen utan uppsägningar i industrin och haft pengar över till samhällsnyttiga investeringar.

I den politiska debatten råder det däremot nästintill vattentäta skott mellan företagens vinster och det övriga samhället.

– Snacket hos politikerna handlar om att tricksa med budgetar och siffror. Det gör att många inte ifrågasätter var företagens vinster hamnar, fortsätter Gabriel Olausson.

Alliansregeringens politik är den rakt motsatta till Kommunisternas, med skattelättnader som ger mest till de redan rika.

– Men det går inte att förneka att även många arbetare är nöjda med att de får mer pengar i plånboken i och med jobbskatteavdraget, säger Stevan Tomulevski och hänvisar till diskussioner med jobbarkompisar.

Thomas Dahlén, som har vårens avtalsrörelse färskt i minnet, blir upprörd.

– Det är ju meningslöst att snacka skattefrågor när vi knappt fick en procent i lönehöjning, utbrister han.

Stevan Tomulevski håller med, och berättar hur Kommunisterna på fackmöten under avtalsrörelsen med enkla pedagogiska knep satt företagets vinster i relation till lönens storlek.

– Vi har försökt visa hur stor, eller snarare liten, del av SKF:s vinster som går till vår lön, berättar han.

Stevan Tomulevski påpekar att inte bara lönerna skulle kunna höjas om vinsterna fördelades annorlunda.

De skulle även kunna bekosta andra förbättringar för arbetarna. Inte minst skulle vinsterna räcka till att korta arbetsdagen till sex timmar utan att för den delen sänka lönen, ett krav som Stevan Tomulevski särskilt för fram under tiden han delar ut valmaterialet till jobbarkompisarna.

– Vi får hela tiden höra att det är för dyrt att införa sex timmars arbetsdag. Jag hör även jobbarkompisar resonera så, men det är väl bättre att använda vinsterna till det än att ge de till aktieägarna.

• Frågor som rör arbetarklassen saknas mer eller mindre i de etablerade partiernas valrörelser. Vilka arbetarfrågor är viktigast att föra fram i valrörelsen?

– Rätten till arbete, svarar Gabriel Olausson snabbt. Det är inte rätt att vi arbetare ska tvingas att betala med våra jobb så fort det går dåligt för företagen. Inför sex timmars arbetsdag istället.

Thomas Dahlén funderar lite, och påpekar att en förutsättnig för att driva frågor överhuvudtaget är att arbetarna enas bakom kraven för att de ska bli verklighet.

– Det viktiga för arbetarklassen är att hålla ihop och stå organiserade ute på arbetsplatserna. Vi måste slåss för vår rätt.

Det börjar bli glesare utanför SKF:s grindar. Skiftbytet är över och Stevan Tomulevski får skynda iväg för att hinna stämpla in i tid. Thomas Dahlén och Gabriel Olausson har eftermiddagen ledig och hinner med en kopp kaffe vid ett intilliggande kafé.

De är nöjda med flygbladsutdelningen och samtalen med jobbarkompisarna, samtidigt som de påpekar att högern har ett ideologiskt initiativ som även arbetarklassen påverkas av.

– Borgarna har initiativet i debatten, och det kanske tvingar in oss i en försvarsposition. Vi måste själva sätta dagordningen, avslutar Thomas Dahlén.     

Wictor Johansson
Proletären nr 37 2010