Kris i vården - då ska 500 bort
I våras dominerades Sundsvalls Tidnings förstasida av nyheten att 500 anställda på Sundsvalls sjukhus ska sägas upp för att komma till rätta med landstingets stora budgetunderskott. Vad går det mer att dra ner på efter år av ständiga nedskärningar?
Sjukhusdirektör Margareta Rydén, själv ortopedläkare, uttryckte inga tvivel om att nedskärningarna är möjliga. ”Vårdkedjan måste göras smartare och snabbare”, framhöll hon och hävdade att de som söker akut istället kan få hjälp på vårdcentralen.
Rappakalja! I dag saknas det läkarresurser på vårdcentralerna att ta emot fler patienter. Inte blir det lättare att tillmötesgå sjukhusdirektörens fantasier när vårdcentraler läggs ned – samtidigt som sjukhuset tvingas dra ned på kapacitet.
Personal på medicin-, kvinno- och rehabkliniker har uttryckt ilska och frustration över vad som väntar, men vem lyssnar? Inte facken i alla fall. Kommunals sektionsordförande var genast ute och uttryckte sin förståelse för att det var nödvändiga beslut och Vårdförbundet ”väljer samverkan före strid”, som det uttrycktes i tidningen.
Med den inställningen från fackförbunden så är det inte förvånande att allt fler medlemmar känner att de inte har facket i ryggen.
*
Själv har jag jobbat i vården sen 1976, så detta med kris i vården känns inte precis nytt – även om omfattningen av de nuvarande varslen är ofattbara – sett till att vården egentligen skulle behöva en rejäl upprustning istället för nedrustning.
Redan i mitten av 1980-talet började en åtstramning göra sig märkbar med indragning av tjänster och svårare att få vikarier, till exempel. Sedan dess har utvecklingen av vården ersatts av avveckling.
Sedan slutet av 1980-talet har jag jobbat i primärvården, på vårdcentraler. Arbetet har med de ständiga nedskärningarna blivit alltmer stressigt. Hela tiden kommer nya pålagor om att vi ska hinna med fler uppgifter och vara mer tillgängliga i telefonen.
När sjukhuset skär ned så hamnar alltfler uppgifter på vårdcentralerna. Det saknas läkare, i synnerhet allmänläkare, vilket gör att en strid ström av stafettläkare från när och fjärran susar runt på olika vårdcentraler. Kontinuiteten för patienterna blir usel och säkerheten lidande, då den ena läkaren ”ärver” de tidigare patienternas provsvar, påbörjade utredningar och liknande.
Tänk om man kunde förbjuda denna utsugande verksamhet som är dubbelt så dyr för landstingen, men som ger hälften så bra jobb, med få undantag.
Själv har jag jobbat i vården sen 1976, så detta med kris i vården känns inte precis nytt – även om omfattningen av de nuvarande varslen är ofattbara – sett till att vården egentligen skulle behöva en rejäl upprustning istället för nedrustning.
Redan i mitten av 1980-talet började en åtstramning göra sig märkbar med indragning av tjänster och svårare att få vikarier, till exempel. Sedan dess har utvecklingen av vården ersatts av avveckling.
Sedan slutet av 1980-talet har jag jobbat i primärvården, på vårdcentraler. Arbetet har med de ständiga nedskärningarna blivit alltmer stressigt. Hela tiden kommer nya pålagor om att vi ska hinna med fler uppgifter och vara mer tillgängliga i telefonen.
När sjukhuset skär ned så hamnar alltfler uppgifter på vårdcentralerna. Det saknas läkare, i synnerhet allmänläkare, vilket gör att en strid ström av stafettläkare från när och fjärran susar runt på olika vårdcentraler. Kontinuiteten för patienterna blir usel och säkerheten lidande, då den ena läkaren ”ärver” de tidigare patienternas provsvar, påbörjade utredningar och liknande.
Tänk om man kunde förbjuda denna utsugande verksamhet som är dubbelt så dyr för landstingen, men som ger hälften så bra jobb, med få undantag.
*
Häromdagen satt jag och fyllde i en arbetsmiljöenkät som skickats ut till alla i primärvården. Så gott som alla svar blev negativa, förutom de som berörde samarbete med kollegor och liknande. Det fick mig till att också vilja veta hur några av mina kollegor ser på arbetssituationen.
Cajsa Hansson har jobbat i vården i mer än 40 år varav 36 inom primärvården. Karin Klint har jobbat 17 år inom vården, varav de senaste åtta inom primärvården. Båda är distriktssköterskor.
• Hur tycker ni att arbetet har förändrats?
– Framförallt så har den medicinska tekniken utvecklats, säger Cajsa Hansson. Allt fler sjukdomar kan botas och allt fler patienter kan vårdas hemma. Det har påverkat oss i öppenvården. Också telefonarbetet är annorlunda nu när vi sitter vid datorn och svarar genom ett dataprogram. Vi är mera styrda i vårt arbete.
– De korta vårdtiderna på sjukhuset påverkar också, menar Karin Klint. Patienterna hinner inte hämta igen sig utan är mer påverkade av sin sjukdom när de kommer hem.
• Hur ser det ut om ni tittar framåt?
– Jag tycker det fattas nytänkande, säger Cajsa Hansson. Ska vi bara ta på oss allt som ramlar över oss av tekniskt avancerat arbete, på bekostnad av förebyggande arbete? Vi kanske skulle behöva avgränsa oss, kanske inrätta särskilda enheter som sköter den tekniska vården. När ska vi hinna det förebyggande arbetet, som har betydelse för folkhälsan? När ska vi få utbildning? Nu hinner vi inte ta hand om tex diabetiker eller astmatiker som vi borde. Det får ju allvarliga konsekvenser på sikt!
– Vi har mindre av det ”typiska” distriktssköterskearbetet kvar utan utför mer av traditionellt sjuksköterskearbete, som förr bara sköttes på sjukhuset: ge medicin i dropp, sköta speciella infartkanyler och sånt, tillägger Karin Klint.
Båda två tycker att arbetsmiljön har blivit sämre.
– Organisationen är så slimmad att man inte kan ge tillräckligt med tid till patienterna. Arbetsglädjen har försvunnit, tiden räcker aldrig till, säger Karin Klint.
Cajsa Hansson saknar en engagerad arbetsledning, som sätter personalen i centrum.
– Nu är det bara ekonomin som styr allt, säger hon.
Cajsa Hansson berättar att hon ofta är trött och sliten när hon kommer hem från jobbet, och Kajsa Klint känner igen sig.
– Man blir psykiskt utmattad av alla kontakter under dagen, så man orkar inte vara hygglig när man kommer hem utan fräser till sin omgivning, säger hon.
Häromdagen satt jag och fyllde i en arbetsmiljöenkät som skickats ut till alla i primärvården. Så gott som alla svar blev negativa, förutom de som berörde samarbete med kollegor och liknande. Det fick mig till att också vilja veta hur några av mina kollegor ser på arbetssituationen.
Cajsa Hansson har jobbat i vården i mer än 40 år varav 36 inom primärvården. Karin Klint har jobbat 17 år inom vården, varav de senaste åtta inom primärvården. Båda är distriktssköterskor.
• Hur tycker ni att arbetet har förändrats?
– Framförallt så har den medicinska tekniken utvecklats, säger Cajsa Hansson. Allt fler sjukdomar kan botas och allt fler patienter kan vårdas hemma. Det har påverkat oss i öppenvården. Också telefonarbetet är annorlunda nu när vi sitter vid datorn och svarar genom ett dataprogram. Vi är mera styrda i vårt arbete.
– De korta vårdtiderna på sjukhuset påverkar också, menar Karin Klint. Patienterna hinner inte hämta igen sig utan är mer påverkade av sin sjukdom när de kommer hem.
• Hur ser det ut om ni tittar framåt?
– Jag tycker det fattas nytänkande, säger Cajsa Hansson. Ska vi bara ta på oss allt som ramlar över oss av tekniskt avancerat arbete, på bekostnad av förebyggande arbete? Vi kanske skulle behöva avgränsa oss, kanske inrätta särskilda enheter som sköter den tekniska vården. När ska vi hinna det förebyggande arbetet, som har betydelse för folkhälsan? När ska vi få utbildning? Nu hinner vi inte ta hand om tex diabetiker eller astmatiker som vi borde. Det får ju allvarliga konsekvenser på sikt!
– Vi har mindre av det ”typiska” distriktssköterskearbetet kvar utan utför mer av traditionellt sjuksköterskearbete, som förr bara sköttes på sjukhuset: ge medicin i dropp, sköta speciella infartkanyler och sånt, tillägger Karin Klint.
Båda två tycker att arbetsmiljön har blivit sämre.
– Organisationen är så slimmad att man inte kan ge tillräckligt med tid till patienterna. Arbetsglädjen har försvunnit, tiden räcker aldrig till, säger Karin Klint.
Cajsa Hansson saknar en engagerad arbetsledning, som sätter personalen i centrum.
– Nu är det bara ekonomin som styr allt, säger hon.
Cajsa Hansson berättar att hon ofta är trött och sliten när hon kommer hem från jobbet, och Kajsa Klint känner igen sig.
– Man blir psykiskt utmattad av alla kontakter under dagen, så man orkar inte vara hygglig när man kommer hem utan fräser till sin omgivning, säger hon.
*
I Sundsvalls kommun sköts sjukvård i hemmet sedan 1997 till stor del av distriktssköterskor och undersköterskor anställda av kommunen, inte landstinget.
Susanne Strömberg och hennes syster Helena Sjöberg jobbar båda inom äldreomsorgen i Sundsvall.
Susanne Strömberg har arbetat som undersköterska i hemtjänsten sedan 1986, först dagtid, numera i nattpatrullen i stans centrum. Helena Sjöberg jobbar som vårdbiträde på ett demensboende och har jobbat i äldreomsorgen sen 1989.
– Man har dragit ned på antalet sköterskor på vårt boende, Hellbergsgården. Vi får för det mesta vikarier än så länge, men det som oroar mest är en förändring av våra arbetsscheman. Vi ska lägga 6-veckors ”tvättstugescheman” där vi ska ha en del av arbetstiden som ”flyt-tid”, då vi ska stå till förfogande om det behövs personal var som helst inom kommunen. Som om det bara är att hoppa in varsomhelst och fungera i nya rutiner, med nya vårdtagare! Om man inte blir utkallad på jobb så ligger man med ”skuld” i arbetstid.
Det här känns inte alls bra, säger Helena Sjöberg.
• Vad borde man satsa på i vården?
– Mer personal! För det mesta går det väl bra på jobbet – men det får inte inträffa något extra – att någon vårdtagare blir sjuk eller så, men det inträffar ju så klart då och då. Det finns inga marginaler för sånt. Samtidigt trivs jag med mitt arbete, att jobba med människor som trots sin sjukdom ger så mycket tillbaka, säger Helena Sjöberg.
Samma sak säger Susanne Strömberg när jag frågar varför hon valde att jobba i hemtjänsten.
– Jag valde att gå Social service i gymnasiet för att jag kände för det. Inte för att man var karriärsugen, precis. Jobbet idag är ändå väldigt annorlunda mot för när jag började. Då fanns det utrymme för att vara social med vårdtagarna – nu är varje moment man ska göra hemma hos dem uträknat på minuten. Man ser inte till människovärdet längre. Det är ju inte klokt. Vi har ju med människor att göra, ofta äldre och sjuka.
– Förutom våra vanliga uppgifter på natten, då vi ofta åker omkring två och två, ska vi svara på larm från vårdtagarna. När vi kommer in på kvällen för att få rapport så kommer ofta kvällspersonalen in halv tio med andan i halsen och har inte hunnit dokumentera än fast arbetstiden egentligen är slut. Förr fanns särskild personal som svarade på larmen och larmen fick man ansöka om. Nu får alla som vill larm – men det finns mindre personal att besvara dem.
• Påverkas ditt arbete av nedskärningarna på sjukhuset?
– Jo, det märks väldigt väl. Vi får allt oftare patienter ”i retur” när vi tvingats skicka in någon som mår dåligt eller ramlat. Ibland går det bara några timmar så kommer de hem igen. Ambulans in och ambulans hem! Det finns också alldeles för få avlastnings- och korttidsvårsdplatser. Människor som är jätteförvirrade bor ensamma hemma.
Inte är det konstigt att det ser ut som det gör när färre får hemtjänst nu än för 15 år sen, inte minst inom gruppen över 80 år. En grupp som ökat med 15 procent under samma period.
I Sundsvalls kommun sköts sjukvård i hemmet sedan 1997 till stor del av distriktssköterskor och undersköterskor anställda av kommunen, inte landstinget.
Susanne Strömberg och hennes syster Helena Sjöberg jobbar båda inom äldreomsorgen i Sundsvall.
Susanne Strömberg har arbetat som undersköterska i hemtjänsten sedan 1986, först dagtid, numera i nattpatrullen i stans centrum. Helena Sjöberg jobbar som vårdbiträde på ett demensboende och har jobbat i äldreomsorgen sen 1989.
– Man har dragit ned på antalet sköterskor på vårt boende, Hellbergsgården. Vi får för det mesta vikarier än så länge, men det som oroar mest är en förändring av våra arbetsscheman. Vi ska lägga 6-veckors ”tvättstugescheman” där vi ska ha en del av arbetstiden som ”flyt-tid”, då vi ska stå till förfogande om det behövs personal var som helst inom kommunen. Som om det bara är att hoppa in varsomhelst och fungera i nya rutiner, med nya vårdtagare! Om man inte blir utkallad på jobb så ligger man med ”skuld” i arbetstid.
Det här känns inte alls bra, säger Helena Sjöberg.
• Vad borde man satsa på i vården?
– Mer personal! För det mesta går det väl bra på jobbet – men det får inte inträffa något extra – att någon vårdtagare blir sjuk eller så, men det inträffar ju så klart då och då. Det finns inga marginaler för sånt. Samtidigt trivs jag med mitt arbete, att jobba med människor som trots sin sjukdom ger så mycket tillbaka, säger Helena Sjöberg.
Samma sak säger Susanne Strömberg när jag frågar varför hon valde att jobba i hemtjänsten.
– Jag valde att gå Social service i gymnasiet för att jag kände för det. Inte för att man var karriärsugen, precis. Jobbet idag är ändå väldigt annorlunda mot för när jag började. Då fanns det utrymme för att vara social med vårdtagarna – nu är varje moment man ska göra hemma hos dem uträknat på minuten. Man ser inte till människovärdet längre. Det är ju inte klokt. Vi har ju med människor att göra, ofta äldre och sjuka.
– Förutom våra vanliga uppgifter på natten, då vi ofta åker omkring två och två, ska vi svara på larm från vårdtagarna. När vi kommer in på kvällen för att få rapport så kommer ofta kvällspersonalen in halv tio med andan i halsen och har inte hunnit dokumentera än fast arbetstiden egentligen är slut. Förr fanns särskild personal som svarade på larmen och larmen fick man ansöka om. Nu får alla som vill larm – men det finns mindre personal att besvara dem.
• Påverkas ditt arbete av nedskärningarna på sjukhuset?
– Jo, det märks väldigt väl. Vi får allt oftare patienter ”i retur” när vi tvingats skicka in någon som mår dåligt eller ramlat. Ibland går det bara några timmar så kommer de hem igen. Ambulans in och ambulans hem! Det finns också alldeles för få avlastnings- och korttidsvårsdplatser. Människor som är jätteförvirrade bor ensamma hemma.
Inte är det konstigt att det ser ut som det gör när färre får hemtjänst nu än för 15 år sen, inte minst inom gruppen över 80 år. En grupp som ökat med 15 procent under samma period.
*
Inom sjukvården så varnade Socialtjänsten i våras för att krisberedskapen är på tok för dålig, men det hindrar inte att sjuksängar slängs ut med än färre platser som resultat. Sverige och Storbritannien tävlar som bäst om jumboplatsen vad gäller antalet sjukhusplatser per invånare i OECD. Följderna blir bristande patientsäkerhet, förvirring för de äldre och sköra patienterna, större risk för spridning av farliga bakterier och en ohållbar arbetsmiljö för vårdpersonalen.
I en sådan pressad situation kastas 500 vårdarbetare bara i Sundsvall ut, mest undersköterskor och sjuksköterskor men också drygt hälften av rehabpersonalen.
Vad är detta för samhälle, som samtidigt gödslat bankerna med 1500 miljarder och som hittills öst runt 100 miljarder kronor på ett osäljbart Jas-plan? När det gäller att pracka på fattiga länder en totalt onödig krigsmaskin så finns det pengar!
Cynism är ett tamt ord för den samhällsanda som råder. Vem står upp för medmänsklighet och humanism i dessa dagar? Det är ett rått ekonomiskt system som inte ser till människors behov utan hellre bevakar de rikas girighet och ickebehov.
Det är en skam att våra skattepengar ska gå till privata vårdbolags vinster, något vi kommer att få se alltmer av framöver med den politik som regeringen valt, som EU starkt understödjer. Offentlig sektor ska minskas så långt det går och privata aktörer segla in och göra sina arbetsbefriade aktieägare än mer välmående – på det allmännas bekostnad.
Vill vi ha det så?
EVA RUDSTRÖM
Proletären nr 44, 2009
Inom sjukvården så varnade Socialtjänsten i våras för att krisberedskapen är på tok för dålig, men det hindrar inte att sjuksängar slängs ut med än färre platser som resultat. Sverige och Storbritannien tävlar som bäst om jumboplatsen vad gäller antalet sjukhusplatser per invånare i OECD. Följderna blir bristande patientsäkerhet, förvirring för de äldre och sköra patienterna, större risk för spridning av farliga bakterier och en ohållbar arbetsmiljö för vårdpersonalen.
I en sådan pressad situation kastas 500 vårdarbetare bara i Sundsvall ut, mest undersköterskor och sjuksköterskor men också drygt hälften av rehabpersonalen.
Vad är detta för samhälle, som samtidigt gödslat bankerna med 1500 miljarder och som hittills öst runt 100 miljarder kronor på ett osäljbart Jas-plan? När det gäller att pracka på fattiga länder en totalt onödig krigsmaskin så finns det pengar!
Cynism är ett tamt ord för den samhällsanda som råder. Vem står upp för medmänsklighet och humanism i dessa dagar? Det är ett rått ekonomiskt system som inte ser till människors behov utan hellre bevakar de rikas girighet och ickebehov.
Det är en skam att våra skattepengar ska gå till privata vårdbolags vinster, något vi kommer att få se alltmer av framöver med den politik som regeringen valt, som EU starkt understödjer. Offentlig sektor ska minskas så långt det går och privata aktörer segla in och göra sina arbetsbefriade aktieägare än mer välmående – på det allmännas bekostnad.
Vill vi ha det så?
EVA RUDSTRÖM
Proletären nr 44, 2009