Nej till bombkrig – ja till fredsinitiativ!
Kommunistiska Partiet säger absolut nej till det imperialistiska bombkrig som nu inletts i Libyen. Syftet med denna militära intervention är inte att skydda civilbefolkningen och då rakt inte att stödja ett folkuppror, som diverse haverister inom svensk vänster inbillar sig, utan enbart att gripa initiativet i en politisk process som hotar de imperialistiska stormakternas ställning i Libyen och i hela regionen.
Folkupproret i Libyen är värt alla progressiva människors stöd. Genom uppslutningen bakom imperialismen och genom det lydiga införandet av den ekonomiska politik som dikteras av imperialistiska organ som Världsbanken och IMF, har Muammar Gaddafi förlorat den folkliga legitimitet han en gång hade. Genom det blodiga våldet mot sitt eget folk har Gaddafi istället framträtt som en hänsynslös tyrann.
Men det är det libyska folkets sak att avsätta Gaddafi. Varje inblandning från hans tidigare vänner och beskyddare innebär ett angrepp också på det libyska folket, vars frihetssträvanden därigenom läggs under imperialistiskt förmynderi. Bomberna skall garantera att Gaddafi ersätts av en regim som lika lydigt som hans garanterar oljeflödet till Europa och som upprätthåller den stabilitet som är imperialismens första bud.
Hyckleriet är monumentalt. Samtidigt som USA, Frankrike och dess allierade nu sänder sina bombarmador över Libyen, under förespegling om att bistå det folkliga upproret, så stödjer samma allians den blodiga repressionen mot de folkliga upproren i länder som Bahrain och Jemen. Imperialismen har inget emot tyranner så länge de sköter sin uppgift som dess verktyg.
Det påstås att den libyska oppositionen begärt den assistans som bomberna nu ger. Men det betyder inte att det libyska folket välkomnar bombkriget, bara att de finns krafter inom oppositionen som står beredda att pantsätta en seger hos de krigförande makterna.
Givetvis måste inbördeskriget i Libyen bringas till ett slut innan fler människor mister livet och givetvis måste det libyska folket tillförsäkras rätten att välja sin egen framtid, bortom Muammar Gaddafis terrorvälde. Men krig är inte vägen till fred och stormaktsinblandning är inte demokrati. Det finns andra möjligheter, föreslagna av Afrikanska Unionen, som fördömer bombkriget och som kräver att det omedelbart stoppas, och av alliansfria länder, som Venezuela. Istället för bomber bör FN skicka fredsförhandlare till Libyen. Med ambition att snabbt få ett slut på blodbadet och för att garantera en oberoende utveckling.
Men fredsinitiativ föresvävar inte de länder som nu startat krig mot Libyen. För att fredsinitiativ inte ger dem samma makt över utvecklingen som bomber.
Det är med förfäran vi ser att stora delar av svensk vänster inte bara bejakar den imperialistiska interventionen i Libyen utan också kräver att Sverige skall skicka stridsflygplan till Libyen för att aktivt delta i kriget.
Alla historiska paralleller haltar, men denna krigspropaganda minner oss om 1914, då arbetarrörelsens reformistiska partier i Europa svek internationalismen genom att sluta upp bakom sina respektive länders krigspolitik. Med första världskrigets fasansfulla brodermord som följd.
Aldrig mera krig! sa fredsvännerna när detta krig äntligen tog slut. Aldrig någonsin! säger Kommunistiska Partiet; aldrig någonsin att vi bejakar svenskt deltagande i imperialistiska krig.
Uttalande antaget på möte med Kommunistiska Partiets partistyrelse, Göteborg 20 mars.