”Det är stort att få förtroendet”

Proletären träffar Amanda Werne på ett trivsamt fik i utkanten av Göteborgs stadskärna. Hon tycks känna alla här och hälsar glatt på bekanta som passerar förbi.

– Jag känner ett visst ansvar som offentlig, eller ja, i alla fall ganska offentlig person, säger Amanda Werne till Proletären.

– Men det viktigaste är att jag gör något jag är nöjd med, som jag kan stå för, något som ger folk kraft.

Och frukten av hennes arbete har nått många uppskattande öron. Under artistnamnet Slowgold har hon gjort sig känd som en av de starkast lysande nya stjärnorna på Göteborgs rockhimmel.

För några dagar sedan fick hon även reda på att hon var nominerad till Kommunistiska Partiets kulturstipendium, som delas ut varje år till minne av musikern och kommunisten Ingmar Spingo Nilsson.

– Jag blev så otroligt glad, säger Amanda Werne och ler brett.

– Att få det förtroendet är stort för mig.

Hon berättar hur stolt hon känner sig över att räknas till den nominerade skaran. Särskilt eftersom några av de tidigare stipendiaterna är musikervänner från Göteborg.

– Kapten Röd, Vic Vem, så himla goda musiker och människor. När jag blev frågad om jag ”godtog nomineringen” svarade jag ”Såklart jag gör!”.

Musiken har hon med sig sen barnsben, hon började spela fiol redan som sjuåring och hennes far introducerade henne för många av sina favoritband. Men även politiken utgjorde en stor del av hennes uppväxt.

– Mina föräldrar träffades i ett vänsterpolitiskt sammanhang och jag har haft politiken med mig under hela uppväxten. Det är liksom min miljö, och min historia.

I hennes sångtexter avhandlas för det mesta de inre konflikterna, men hon syns ofta i sammanhang där den politiska och sociala kampen förs. Några av Proletärens läsare kanske har sett henne spela på en demonstration eller minns hennes uppträdande vid utdelningen av Jan Myrdalbibliotekets Leninpris i våras.

Hon spelar oftast som en del av en trio, men även själv. I bägge fallen under namnet Slowgold.

– Det är fint med bra samarbeten. Då brukar det kännas lyckat, oavsett hur det går rent musikaliskt. En bra konsert ska vara en övning i samarbete och kärlek.

Amanda Werne tar paus mitt i en mening när en vaggande sångröst börjar strömma ur stereon på caféet.

– Åh, den här låten är skitbra, jag måste komma på vilken det är. Är det Moody Blues? Ja, det är det!

Hon nynnar med och visar prov på sitt musiköra.

Pengabristen är ett ständigt ok för kulturarbetarna. Vi kommer in på frågan om lokal och hur de kommunala bostadsbolagen inför marknadshyror för ateljéer och replokaler. I vissa fall rör det sig om hundraprocentiga hyreshöjningar.

– Jag begriper inte hur man kan ta ut sådana hyror, inga kulturarbetare har ju råd med det. Speciellt inte unga.

Ungas möjligheter till kulturutövande ligger Amanda Werne varmt om hjärtat, hon har varit med och arrangerat Popkollo för unga tjejer flera år i rad. Via sitt arbete i ABF har hon också hjälpt unga musiker med replokaler och inspelning.

– Jag hade inte kunnat se mig själv i spegeln om jag inte jobbat med musik på ett sätt som möjliggör allas medverkan, säger hon bestämt.

Själv hyr hon in sig i en studio där hon hoppas kunna producera nästa album helt själv.

– Och om jag vinner stipendiet skulle jag ha råd att laga mina trasiga gitarrförstärkare också…