Hoppa till huvudinnehåll
Av

Josefsson blandar äpplen med päron och pizza

Uppdrag Granskning blir en del av den främlingsfientliga tillvänjningen.


Nej, Janne Josefsson är nog inte nazist. Han blev säkert till och med uppriktigt upprörd över beskyllningen från journalistkollegan Ametist Azordegan. Men det hindrar inte att Uppdrag gransknings så kallade granskning av det högerextrema och vänsterextrema våldet går de rasistiska krafternas ärenden.

I två program har SVT:s Uppdrag granskning med Janne Josefsson vid mikrofonen skildrat politiskt motiverat våld. Vi har fått se Janne Josefsson sitta bakom ratten med en bekymrad min och minnas nittiotalet både en, två och tre gånger.

I det första programmet riktas strålkastarljuset mot nazistiska Svenska motståndsrörelsen, SMR, som bland annat ligger bakom attacken mot den antirasistiska demonstrationen i Kärrtorp.

Det andra programmet behandlar den autonoma organisationen Revolutionära fronten, som bland annat ägnar sig åt att konfrontera nazister på gator och torg och slå sönder högerextrema personers bostäder.

När jag bänkar mig framför det första programmet är jag förväntansfull. Den senaste tidens nazistiska attacker är något för ett seriöst samhällsprogram att bita i.

Men istället för initierade analyser och avslöjande reportage får vi mest se och höra Janne Josefsson. Det visas klipp från Striptease, givetvis från tiden då Janne ledde programmet. Vi får höra hans tankar om nynazismen och se honom ställa ledande frågor till personer som uppenbarligen får representera ”vanligt folk”. Och så får vi som sagt se Janne Josefsson köra bil medan det svenska landskapet glider förbi.

När kritiken av den nazistiska rörelsen sedan kokar ner till att SMR inte följer sina egna stadgar så blir den dåliga journalistiken rent obehaglig. Det största problemet med SMR är ju trots allt inte eventuella stadgebrott, utan det faktum att organisationen vilar på nazistisk grund.

Granskningen av Revolutionära fronten håller samma usla journalistiska nivå. Det finns givetvis rättfärdig kritik mot RF, att slå ned nazister är ingen framkomlig väg för den som vill skapa en bred antirasistisk rörelse – tvärtom. Men Janne Josefsson blandar äpplen med päron och pizza, som när klipp från RF:s attacker varvas med bilder på den fredliga antirasistiska demonstrationen som hölls i Malmö i mars.

Den kålsuparteori som Janne Josefsson torgför är dessutom djupt problematisk. I Uppdrag gransknings värld spelar våldets syfte och organisationens mål ingen roll alls. Men hur ska vi i så fall tolka exempelvis andra världskriget? Såväl nazister som allierade dog på slagfälten, och såväl nazister som allierade dödade personer på motståndarsidan. Var båda sidornas kamp lika rättfärdig?

Flera personer ger i Janne Josefssons reportage uttryck för tanken att ”man måste få tycka vad man vill”. Men åsikter är aldrig bara åsikter. Hur vi ser på världen och människorna runt omkring oss formar våra handlingar och i förlängningen styr det hur vi bygger samhället.

Den nazistiska ideologin är en våldsideologi.

Efter att ha sett de två programmen funderar jag över hur ett program skulle se ut där Uppdrag granskning reflekterar över den egna granskningen av det politiska våldet. Jag är övertygad om att vinklingen skulle bli den frågeställning som inleder den här krönikan; Är Janne Josefsson nazist?

I UG:s värld är det nämligen alltid individen och inte strukturen som står i centrum. Det är ett upplägg som ger en ointressant journalistik. Mer intressant vore det att undersöka vilka konsekvenser Janne Josefssons så kallade granskning får. Det skulle bli en studie i främlingsfientlig tillvänjning.

Tillvänjningen går nämligen snabbt. För några år sedan var det ovant att tvingas höra Sverigedemokrater uttala sig oemotsagda i public service. Nu tillåts en nazist inta offerrollen på bästa sändningstid.

Visst kan Revolutionära fronten sägas ha ett visst ansvar för den bjudningen. Men störst ansvar har givetvis Uppdrag gransknings redaktion.

Medan Sverigedemokraterna kommer allt längre in i stugvärmen. Nu är det inte längre SD som beskrivs som extrema, i alla fall inte i borgerlig media. Sverigedemokraterna säger sig ju vara emot våld och SD går inte till organiserad attack mot antirasistiska demonstrationer – de inbjuds ju till och med numer till somliga.