En ”Okie” som inte gick att stoppa

Woody Guthrie hade bara varit i New York i några veckor den kalla vintern 1940, när han gick till Rivoli Theatre i hörnet av Broadway och 49:e gatan för att se den nya filmen Grapes of Wrath. Filmen, med Henry Fonda i huvudrollen, baserades på John Steinbecks klasskampsverk med samma namn (Vredens druvor) och den gjorde ett stort intryck på den 28-årige folksångaren från Okemah i Oklahoma.

Guthrie såg filmen två gånger. Ett par dagar senare bad han den nye vännen Pete Seeger att få låna en skrivmaskin. Seeger berättade en gång för undertecknad om vad som hände:

– Han satte sig ner vid köksbordet hos en gemensam vän. Han hade skrivmaskinen framför sig och en tillbringare vin inom räckhåll. Han skrev och drack. Jag gick hem.

När Seeger kom tillbaka nästa morgon, var vinet slut. Guthrie hade somnat på mattan under bordet. Vid skrivmaskinen låg några pappersark med det Guthrie skapat under natten: ”The Ballad of Tom Joad”.

Det var Vredens druvor, som Guthrie sade, ”för de som inte hade en dollar att köpa boken eller 50 cent att se filmen men som för 10 cent kunde samlas kring en grammofonskiva”.

Det var en sammanfattning av Steinbecks bok i 17 verser. Steinbeck själv lär skämtsamt ha kommenterat ”Den där jäveln… På en natt skrev han det som tog mig två år”.

Den här veckan är det 50 år sedan Woody Guthrie gick bort i sviterna av den obotliga nervsjukdomen Huntingtons sjukdom, en form av danssjuka. Guthrie avled på Greystone Park Hospital i New Jersey den 3 oktober 1967. Han lämnade efter sig runt 3.000 sånger.

Woody Guthries musik och person formade den folkmusikrörelse som blev en så aktiv del av vänsteruppsvinget och antikrigsrörelsen i USA från slutet av 60-talet och framåt. Han inspirerade musiker som Bob Dylan, Tom Paxton, Phil Ochs, Bruce Springsteen, Kris Kristofferson och många andra.

Guthrie var en udda fågel i den politiskt radikala musikrörelse som hade sitt centrum i New York och som var uppbackad av kommunistpartiet CPUSA. Guthrie var från landet, en ”Okie” från södern. Han var kantig och spontan och hade en livserfarenhet som många radikala New Yorkare saknade. Sedan de tidiga tonåren hade han utforskat landet, liftat eller tjuvåkt på tåg. Sett eländet i fruktplockarlägren i Kalifornien, hur giriga bankirer och lånehajar drivit fattiga människor från hus och hem i mellanvästern och hur strejkande arbetare behandlades i hela USA.

Woody Guthrie gjorde både avtryck och intryck i New York. Han kastade sig snabbt in i den musikaliska och politiska kampen. Med musikkollektivet Almanac Singers spelade han in arbetarsånger på skiva. Guthrie sjöng för strejkande arbetare, på fackföreningsmöten och på politiska sammankomster: han insåg att kommunisterna var de enda som försökte göra något åt missförhållandena i samhället.

Varje vecka publicerade han krönikan ”Woody Sez” i CPUSA:s tidning Daily Worker. Han hade ett eget radioprogram på en radikal station. Mike Quinn, en av partiets organisatörer, hörde ett program och utbrast ”Marx skrev det, Lincoln sade det, Lenin gjorde det. Och Woody sjöng det”.

Idag vårdas Guthries minne av Woody Guthrie Center i Tulsa, Oklahoma, startat av hans dotter Nora. Centrat har en permanent utställning, arrangerar konserter och workshops. Men Guthries radikala musikskatt är nästan bortglömd. Utom en sång. Och den är stympad. Få amerikaner känner till att en av landets mest populära sånger – varenda skolunge kan den – är skriven av en kommunist: ”This land is your land” var Guthries svar på Irving Berlins nationalistiska pekoral ”God bless America”.

När ”This land…” sjungs idag saknas tre verser. När Barack Obama installerades som president chockade Seeger och Springsteen med att sjunga alla de censurerade verserna. De sjöng versen om skylten ”Privat egendom” där baksidan var tom och Guthrie kunde konstatera att den sidan var gjord för dig och mig. Om de fattiga utanför nödhjälpskontoren som fick Woody att fråga om landet verkligen är ditt och mitt? Och om att den som en gång slagit in på den rätta vägen inte gick att stoppa.

Janne Bengtsson