Borgerligt jobbpladder
Det finns all anledning att anklaga socialdemokratin för svek mot de arbetslösa. Sossarna talar mycket och gärna om full sysselsättning, men faktum är att socialdemokratin övergav den fulla sysselsättningens politik redan 1991. Till förmån för den nyliberala låginflationspolitiken.
Den som tvivlar kan gå tillbaka till den finansplan som Allan Larsson presenterade detta ödesår. Där står det svart på vitt.
Övergången till låginflationspolitiken representerar ett av de mest radikala systemskiftena i svensk politik, särskilt sedan det kombinerades med inrättandet av en oberoende riksbank med enda uppdrag att vaka över inflationen.
Den oberoende riksbanken innebär att regering och riksdag frånhänt sig makten över sysselsättningspolitiken. Visst kan regeringen stimulera ekonomin för att få ner arbetslösheten. Men om riksbankens direktörer anser att sådan stimulans innebär risk för inflation, vilket de alltid gör, så slår de tillbaka genom att höja räntan. Vilket ger ett nollsummerspel. Den höjda räntan tar ut stimulansen och arbetslösheten består.
Det är därför den socialdemokratiska sysselsättningspolitiken numera bara består i att hålla tummarna för konjunkturen. Göran Persson talar fortfarande om full sysselsättning. Men socialdemokraterna driver inte längre någon politik för full sysselsättning.
Ändå framstår den borgerliga alliansen som de allra största bedragarna i arbetslöshetsfrågan. Maud Olofsson & Co pladdrar om jobb, jobb, jobb, men den politik de presenterar leder i rakt motsatt riktning.
Varje förnuftig människa begriper att sänkta ersättningar till arbetslösa och sjuka inte skapar fler jobb, bara större fattigdom. Måhända kan denna fattigdom i sin tur stimulera framväxten av den låglönesektor som borgarna så gärna vill ha. Den som inte har mat för dagen kan tvingas sälja sin arbetskraft för underpris. Men fler jobb skapar den inte.
Faktum är att borgaralliansen i jobbfrågan helt bortser från beprövad ekonomisk vetenskap. Man tjatar om småföretagen, om att småföretagen måste befrias från krångel och hemska arbetsmarknadsregler, så att de vågar anställa. Jobben skall skapas genom att göra det lättare för företagandet. Naturligtvis på arbetets bekostnad.
Det är klassisk liberal utbudspolitik, den som på 1930-talet ledde fram till den förödande depressionen.
Det finns ett avgörande krux i denna politik. Vem skall köpa de varor och tjänster som de befriade småföretagen producerar? Skall de arbetslösa göra det med sina sänkta ersättningar? Skall låglönesektorns arbetsslavar göra det? Skall en nedbantad offentlig sektor handla mer för mindre pengar?
Eller skall måhända allt detta nyproducerade gå på export, inklusive frisörtjänster och trädgårdsskötsel?
Ekvationen går helt enkelt inte ihop. Det är inte utbudet som behöver stimulans, utan efterfrågan. Reglerna spelar inte minsta roll, krångliga eller ej. Inget företag anställer en enda nya arbetare om det inte kan sälja det som han eller hon producerar.
”Utan konsumtion, ingen produktion”, som salig Keynes skrev.
Konsumtionen är problemet i svensk ekonomi; det är konsumtionen som måste stimuleras, den privata och inte minst den offentliga. Vilket kräver omfördelningar. Från kapital till arbete, från de rika (som inte kan konsumera mer än de redan gör) till de fattiga och från det privata (de rika igen) till det offentliga.
Göran Persson nuddade vid denna tanke när han i förra veckan sa sig ha lust att ”testa inflationsgränsen”. Perssons djärva tanke var att kombinera en öppen arbetslöshet på 3,5 procent med EU:s och riksbankens inflationsmål.
Varvid han på Dagens Nyheters ledarsida anklagades för att ”förorena den offentliga debatten”.
”Det finns inte en enda seriös ekonom som tror att arbetslösheten i dagens Sverige kan sjunka till 3,5 procent utan att löner och priser stiger snabbt”, dundrade Peter Wolodarski upprört.
Så lär det vara. I dagens Sverige härskar den nyliberala teorin om den icke inflationsdrivande nivån på arbetslösheten, på engelska förkortad Nairu. Vilket Wolodarski bör påtala för sina såta vänner i borgaralliansen. Att ge sken av att vilja avskaffa eller ens få ner arbetslösheten är enligt deras egen teori att ”förorena den offentliga debatten”.
Den ende som i ord företräder en sysselsättningspolitik värd namnet är Lars Ohly. Han har rätt när han säger att 200.000 nya jobb i offentlig sektor skulle ge sidoeffekter som också skulle stimulera nya jobb i privat sektor. Han är också rätt när han säger att kvinnolönerna måste upp. Även om det är mer rätt att säga att arbetarlönerna måste upp, varvid kvinnolönerna bör höjas mest.
Men kan man lita på Lars Ohly? Kan man lita på ett parti som på 1990-talet gladeligen och utan prut medverkade till att skära bort 250.000 jobb i offentlig sektor? Kan man lita på ett parti som varje år skriver under på en budget som successivt minskar den offentliga sektorns andel av BNP? Kan man lita på ett parti som är berett att kompromissa bort varje vänsterståndpunkt för lyckan att få vänslas med socialdemokratin?
Ett är i vart fall klart. Borgaralliansens politik skapar inte fler jobb. Den skapar bara fler fattiga och fler lågavlönade.
Arbete åt alla kräver vänsterpolitik.
5 september 2006
Proletären 36, 2006