Ledaren: Kunskap ger makt

Förra veckan beslutade riksdagen att kraftigt försvåra för arbetarbarn att läsa på högskola. En tydlig socialliberal reform där generella regler som gynnar barn från utbildningssvaga hem ersätts av individuell antagning på av överklassen godtyckligt fastställda premisser. En reform som regeringen i propositionen beskriver som “viktig sett ur ett internationellt perspektiv med ökad rörlighet av arbetskraft och kompetens. Detta ligger även i linje med EU:s utbildningsmål…”.

Vi förstår fuller väl Lars Leijonborgs och Fredriks Reinfeldts motiv. I alla klassamhällen har en medveten social snedrekrytering till utbildning varit ett viktigt vapen för makteliten.

Kunskap ger makt. Det visste herrarna, adel och prästerskap, i det förkapitalistiska Sverige och förbehöll all undervisning till folk ur de egna klasserna.

Med borgarklassens maktövertagande skapades behov av en utbildad arbetarklass. 1842 stadgades om en allmän folkskola i Sverige. Men fortfarande var högre utbildning förbehållna barn ur de besuttna klasserna.

Klassherraväldet är alltid konkret. På snart sagt varje ämbete inom juridik, medicin, offentlig förvaltning härskade borgerskapets småpåvar, den samhälleliga arbetarmajoriteten till trots.

Det tog över hundra år innan en betydande andel arbetarbarn tog steget in på universitet och högskolor. I efterkrigstidens snabba industriella expansion växte också den samhälleliga servicen. Överklassens och tjänstemännens barn räckte inte att fylla behovet av högskoleutbildad arbetskraft.

Enhetsskolans införande var ur demokratisk synpunkt en avgörande milstolpe. Men det räcket inte. Inte heller utbyggnaden av den kommunala vuxenutbildningen. Revoltåret 1968 var det fortfarande bara 14 procent av arbetarbarnen, jämfört med 54 procent av barn till högre tjänstemän, som studerade på högskolan.

I socialdemokratins retorik sades arbetarklassens skolning vara en väg till arbetarmakt, och i arbetarkampens 1970-tal reformerades högskolan.  En viktig milstolpe för underlättandet för arbetarungdomen inträde till högre utbildning var införande av 25:4-regeln. Så gavs grundläggande behörighet till högskolestudier för de som är 25 år, har fyra års arbetserfarenhet och har kunskaper i kärnämnena. Senare premierades arbetslivserfarenhet också för de som söker på högskoleprovet, den så kallade HA-gruppen.

Dessa klassmässigt riktade reformer var viktiga men otillräckliga för att åtgärda den social snedrekryteringen till högskolan. Statistiska centralbyråns senaste undersökning visar att bara 25 procent av barn från arbetarhem studerar på högskola mot 70 procent av barn till högre tjänstemän.

Utan ytterligare åtgärder kommer aldrig arbetarklassens barn att uppnå samma utbildningsnivå som överklassens. De nakna siffrorna talar sitt tydliga språk om klassamhällets konserverande av klassklyftorna.

Lika säkert är att riksdagsbeslutet i torsdags kommer att vidga klyftorna. Det är djupt upprörande. Av principiella skäl för varje sann demokrat. Men inte bara därför. Regeringen och riksdagsmajoriteten har kört över majoriteten av remissinstanserna, vilka avstyrkt förslaget att ta bort 25:4-regeln.

Flera lärosäten framhåller de positiva erfarenheter de har av studenter som antagits genom 25:4-regeln. Andra som Statens skolverk och Uppsala universitet konstaterar att regeln är “administrativt lätthanterlig, lättbegriplig och allmänt accepterad”.

Högeralliansens förändring av antagningen till högre utbildning är rent ideologiskt betingad. Borgarklassen ska stärka sin makt över samhällsinstitutioner genom att försvåra arbetarklassens tillgång till högre utbildning och genom att individualisera antagningen. För detta gav riksdagen varje högskola än större makt att själva utforma antagningsregler.

I Sverige har den socialdemokratiska reformismen misslyckats att demokratisera den högre utbildningen. Bevisligen. Inte ens ytterligare hundra, eller två hundra, år av “tålmodig” socialdemokratiskt politik skulle ge arbetarklassen samma tillgång till högskolan som borgarklassen.

Med högerns reformering av antagningsreglerna ställs frågan om vägen till samhällets demokratisering på sin spets.

12 juni 2007
Proletären 24, 2007