Ledaren: Olofsson på återbesök i Ebberöd

Näringsminister Maud Olofsson sköter de statliga företagen som vore hon direktör i en återupprättad Ebberöds bank.

I filmen om Ebberöds bank lånar den godhjärtade bankdirektören ut till en ränta om 4 procent och in för 8 procent, vilket naturligtvis slutar i konkurs. Maud Olofsson lär inte kunna driva svenska staten till ruinens brant, men hon och regeringen agerar på samma sätt vad gäller
de statliga företagen. De säljs ut till reapris och regeringen dränerar därmed statskassan på vinstintäkter som på bara några år skulle gett mer än hela köpeskillingen.

Bara ett exempel, hämtat från de i detta sammanhang förträffliga skribenterna Johan Ehrenberg och Sten Ljunggren.

Sedan det nyliberala systemskiftet inleddes i början av 1980-talet har staten sålt ut ett tjugotal företag, helt eller delvis. De sju största försäljningarna inbringade 133 miljarder kronor till staten, vilket var rena slumppriset. Så har dessa sju numera privata företag idag ett sammanlagt börsvärde om 467 miljarder kronor, till lycka för aktieägarna, som i praktiken fått 334 miljarder till skänks från staten.

De senaste fem åren har dessa sju bortskänkta företag genererat vinster om sammanlagt 124 miljarder kronor, pengar som nu hamnar hos aktieägarna istället för hos staten. På bara fem år är vinsterna nästan lika stora som hela köpeskillingen.

Tala om Ebberöds bank! Privatiseringsfantasterna inte bara förskingrar gemensam egendom, utan de skänker på köpet bort stadiga statsintäkter för en spottstyver.

Till Maud Olofssons försvar skall sägas att hon alls inte är ensam direktör i Ebberöds bank. Det var som bekant Björn Rosengren (S) som sålde ut Telia, med bistånd från Vänsterpartiet, så förskingrarna är många. Men Olofsson går ändå i bräschen för att fortsätta dessa för skattebetalarna så förödande affärer, nu senast genom att öppna för en utförsäljning också av guldkalven Vattenfall.

Argumentationen är på gränsen till sanslös. Maud Olofsson försöker spela miljökämpe genom att hävda att Vattenfall inte skall ägna sig åt att driva kolkraft i Tyskland. Vi håller med i sak.

Men om Maud Olofsson menar allvar med det hon säger har hon under fyra år som ägarrepresentant haft alla chanser att stoppa Vattenfalls investeringar i tysk kolkraft, Det hade bara behövts ett nytt ägardirektiv. Men något sådant har Olofsson inte utfärdat. Istället har hon gapat i falsett om att Vattenfalls vinst, som i förra året uppgick till 28 miljarder kronor, är på tok för liten.

Miljöargumentet packas sedan om i ett nytt litet paket. Delar av Vattenfall skall säljas för att staten skall kunna investera 10 miljarder kronor i ett nytt energibolag, inriktat på förnyelsebar energi. Där passeras gränsen. För varför skall staten starta ett nytt energiföretag när staten redan äger Vattenfall med full möjlighet att använda Vattenfall för den energiomställning som Sverige knappt inlett?

Vet att Vattenfalls senaste investeringsbudget innehåller 100 miljarder kronor i ny kolkraft i Tyskland men bara 40 miljarder i ny vindkraft i Sverige. Och detta med Maud Olofssons goda minne.

Maud Olofsson är en bedragerska. Hon spelar miljökämpe för att dölja att hon av ideologiska skäl vill slumpa bort Vattenfall och Vattenfalls vinster till privatkapitalet och med Vattenfall statens sista möjlighet att styra över energiförsörjning.

Staten kan använda Vattenfall för att trygga både låga elpriser och en för framtiden nödvändig energiomställning. Men Maud Olofsson vill inte. I hennes nyliberala värld skall bara marknaden styra.

För vår del säger vi kategoriskt nej till en utförsäljning av Vattenfall. Vi är mot all privatisering av offentlig egendom – vi vill socialisera mera – men att lämna för landet livsviktig infrastruktur till marknadens vinstmaximering är särskilt illa. Vilket avregleringen av elmarknaden bevisar bortom varje tvivel. Den gav bara högre priser och en otryggare elförsörjning.

Förse istället Vattenfall med nya ägardirektiv, som ersätter vinstmaximeringskravet med krav på prispress, trygg elförsörjning och investeringar i en snabb energiomställning. En sådan ordning ger kanske lite mindre klirr i statskassan, för Olofsson & Co att användas till skattesänkningar för de rika, men den lönar sig för samhället.

I filmen om Ebberöds bank fick bankdirektören Petter Wiggberg packa ihop och återgå till sitt tidigare jobb som skräddarmästare. Vi vill alls inte jämföra den snälle Wiggberg med Maud Olofsson, det vore oförskämt mot honom. Men vi hoppas att Olofsson får packa ihop efter 19 september. Inte för att vi tror  att det ger en ny färdriktning i näringspolitiken, för en sådan saknar de rödgröna alternativ. Utan för att de vore en befrielse att slippa se och höra henne.  

4 augusti
Proletären nr 31, 2010