Myrdal och fiendens fiende

Jan Myrdals medverkan i tidningen Nya Tider har väckt debatt. Nya tider befinner sig på identitetspolitikens yttersta högerflank och det räcker med en snabb titt på deras artikelrubriker och skribentkår för att känna den bruna stanken.

Nya Tider har även varit på medlemmar i Kommunistiska Partiet och på Proletärens redaktion om att medverka i deras tidning. Det är uppenbart en del i en satsning för att vinna läsare och framstå som liberalt öppna och lyhörda. Våra kamrater har avböjt att medverka, vi vill inte agera reklammakare åt några reaktionära högerblaskor.

Jan Myrdal försvarar sin medverkan med att tidningen Nya Tider inte sluter upp i imperialismens krigslarm och att de ger en mer nyanserad bild än krigspropagandans flaggskepp Dagens Nyheter.

Det må vara sant, men det ändrar inte deras ställning i de svenska klassmotsättningarna och för kommunister och socialister måste de sociala motsättningarna i vårt land vara utgångspunkten.

Här skiljer sig vårt och Jan Myrdals synsätt. Vilket inte är någon nyhet. Vi delar inte den maoistiska traditionens svartvita syn som låter geopolitiska motsättningar osynliggöra de svenska klassmotsättningarna. En syn som allt för ofta förvandlar fiendens fiende till vän.

Genom åren har vi regelbundet debatterat dessa frågor med Jan Myrdal och andra som delar hans synsätt. Men till skillnad från på 1970- och 80-talen har vi alla lärt oss att leva med dessa åsiktsskillnader och inte låta dessa stå i vägen för den mer grundläggande socialistiska samsynen.

I debatten som följt på Myrdals medverkan i Nya Tider framskymtar frågan om den politiska huvudmotsättningen i dagens Sverige. Den ena ytterligheten ser kampen mot fascismen som huvudfrågan, målar upp bilden av att vi står inför ett 1930-tal i repris och att vänstern därför ska sluta enhetsfront med liberaler som står mot SD & Co. Den andra ytterligheten ser imperialismens krigsfara som huvudsidan, målar upp bilden att vi lever i förspelet till ett nytt 1914 och därför måste vi bilda front med alla krafter som går mot krigsretoriken, till exempel Nya Tider, Front National eller Sverigedemokraterna.

Båda synsätten blir allt för historiskt bakåtblickande och för lite av försök att analysera den tid vi har att verka i bortom de ideologiska övertoner som omger både frågan om högerextremismen och krigsfaran.

Men framförallt missar båda synsätten att den avgörande motsättningen är klassmotsättningen. Kommunistiska Partiet må vara litet idag, men vi har fortfarande kvar vår förankring i arbetarklassen. Medlemsundersökningen inför vinterns partikongress visar att vi är ett parti av arbetare och för arbetare, med en stabil majoritet LO-arbetare från toppen till botten.

Det är kvarhållandet av det proletära och partibyggande perspektivet som gör att vårt parti finns kvar idag, när de flesta andra 70-talspartier är utdöda sedan länge. Vi bröt med maoismens folklighet och ställde istället frågorna klass mot klass. Istället för fronter som skulle samla breda befolkningsskikt mot monopolen, satte vi som uppgift att rota partiet i den svenska arbetarklassen för att bilda ett parti som det politiska uttrycket för den klassmedvetna arbetarklassen.

Inte så att vi förnekar behovet av breda sammanslutningar, som i kampen mot Nato eller EU. Men börjar man med dessa fronter så börjar man i fel ände, grundförutsättningen för en progressiv utveckling i Sverige är att det finns en klassmedveten arbetarrörelse som står självständig i förhållande till övriga klasser och skikt.

Huvuduppgiften under partibyggets period är att bygga ut och förankra partiet i arbetarklassen för att utgöra stommen i en klassmedveten arbetarrörelse. Nu kan man inte säga att vi kommit särskilt långt under de gångna 46 åren, men uppgiften kvarstår.

Att medverka i och agera reklammakare åt mörkblåbruna högertidningar kan omöjligt bidra till att lösa dessa uppgifter. Fiendens fiende är inte våra vänner, Jan Myrdal!