Politiken skall vara ett uppdrag, inte en födkrok!

Hela 38 procent av de socialdemokratiska
riksdagskandidaterna tjänar 400.000 kronor om året eller mer, vilket
placerar sossarna i topp i politikens rikemansliga. Samtidigt har
sossarna färre låginkomsttagare på listorna än alla andra partier.

Mönstret
går igen också på kommunlistorna, även om moderaterna där fortfarande
toppar i den högsta inkomstkategorin. Men sossarna har högst
medelinkomst och lägst andel låginkomsttagare.

Givetvis skall
undersökningar som denna tas med en stor nypa salt. Så har moderaterna
en större andel egna företagare på sina listor med allt vad det innebär
av skatteplanering och utgifter ”på firman”. Att moderaterna är och
förblir det utpräglade rikemanspartiet i svensk politik råder det ingen
tvekan om.

Men som sagt. Sossarna har så till den grad
fjärmat sig från rötterna som arbetarparti att man idag passerat
moderaterna vad gäller kandidaternas officiella inkomst.  Vilket
givetvis ställer frågor om partiets karaktär. Kan ett parti av
höginkomststagare verkligen sätta sig in i de sämst ställdas situation
och därmed representera dem?

Biträdande partisekreteraren
Håkan Juholt försöker slingra sig undan frågan genom att hävda att det
är politikens innehåll som avgör, inte kandidaternas inkomst och
sociala ställning. Vilket kan vara rätt i det enskilda fallet. Också en
höginkomsttagare kan vara socialist.

Men om ett helt parti
fjärmar sig från sin sociala bas, om partiets representanter inte
längre lever under samma omständigheter som dem de säger sig företräda,
då är det något som gått på tok. Ett arbetarparti värt namnet
representeras av arbetare och det låter inte politiker tillskansa sig
villkor som skiljer sig från arbetares.

För sossarna har det gått alldeles på tok i båda avseendena.

Det
utmärkande för de socialdemokratiska vallistorna är den höga andelen
proffspolitiker och funktionärer av olika slag. Detta är inte så
märkvärdigt. Som största parti har socialdemokraterna fler
riksdagsledamöter på sina listor och som rörelseparti lär man ha
dubbelt så  många ombudsmän i sina led än alla de andra partierna
tillsammans.

Men det är ytterst anmärkningsvärt att det är
just dessa proffspolitiker och funktionärer som drar upp medelinkomsten
så till den grad att sossarna nu passerat moderaterna i rikemansliga.
Detta visar på en avgörande förändring i hela den politiska kulturen.

Det
fanns en tid då det var nödvändigt för en socialdemokratisk
statsminister att uppvisa folklig enkelhet, åtminstone utåt. Ännu
Ingvar Carlsson tillhörde den kategorin. Men idag ståtar Göra Persson
utan att skämmas som godsägare.

Denna nya kultur präglar
hela det politiska systemet. När Göran Persson höjer sin lön till
121.000 kronor i månaden, vilket gör nätta 1.452.000 kronor om året, så
smittar detta av sig nedåt – från övriga ministrar över
riksdagsledamöter till minsta lilla kommunalråd.

Politikerna
jämför sig inte längre med sina väljare, utan med varandra. Lönerna
måste vara konkurrenskraftiga påstår de, som eländiga ekon av alla
dessa uppblåsta direktörer. Följden blir inte bara att politikerlönerna
har höjts i en takt som vanliga löntagare bara kan drömma om, utan
också och framförallt att politiken förvandlats till en födkrok för
folk i karriären. Sno åt dig ett lönsamt uppdrag och din lycka är
gjord, åtminstone om du har vett att hålla käften uppåt och sparka
nedåt.

Kommunistiska Partiet är svurna motståndare till
politikens utveckling från uppdrag till födkrok. Vi är emot alla former
av politikerprivilegier, som särskilda politikerpensioner, och vi anser
att politikers löner och arvoden skall ligga i nivå med vad vanliga
människor tjänar. Glöm byrådirektörerna och domarna – det är med
metallarbetare och undersköterskor ni skall jämföra er, för det är folk
som dem ni är satta att representera!

Vi anser att en sådan
ordning är nödvändig. Dels för att en privilegierad ställning skapar
oförståelse för vanliga människors livsvillkor. Den som inte vet hur
vanliga människor lever, ser heller inte de fulla konsekvenserna av
sina beslut.

Men också för att privilegier korrumperar. Den som
har politiken som en födkrok drivs av egennytta, inte av respekt för
väljarnas vilja.

Sossarna har nu avslöjat sig som ett
rikemansparti. Det bör arbetarväljarna hålla i minne inför valet. Om du
tror att du röstar på ett arbetarparti, så bedrar du dig.

Inte
för att moderaterna eller något av de andra borgerliga partierna är
alternativ. De har den arbetarfientliga  politiken i ryggmärgen.

Men
väl för att det lokalt finns ett verkligt arbetaralternativ, ett parti
som alltid sätter arbetarintresset främst och vars kandidater består av
vanliga människor; ett parti som dessutom kräver sänkta politikerlöner
och avskaffade politikerprivilegier.

Välj Kommunistiska Partiet där vi ställer upp!

20 juni 2006
Proletären 25, 2006