Reformismens platta fall

Ett något magstarkt uttalande med tanke på att Bill Clinton inte bara
bär ansvar för den olagliga angreppskriget mot Jugoslavien, utan också
för det lågintensiva sanktionskrig som kostade över 1 miljon civila
människoliv i Irak, däribland en halv miljon barnliv. Men låt oss
bortse från det utrikespolitiska. I kongresstalet intresserade sig
Persson för ”reformisten” Clinton, för den Clinton som inte lyckades
uträtta någonting i inrikespolitiken, men som i alla fall lyckades
klämma ur sig följande ståtliga ord: ”Låt oss bygga en bro till framtiden, en bro på vilken vi kan gå tillsammans, arm i arm, in i det nya.”



Dessa ord var temat för Persson tal. Socialdemokratins uppgift är numera att bygga bron till framtiden.



Det kan som sagt låta ståtligt, men som reformistiskt projekt är
brobyggandet mer än lovligt magert, åtminstone som socialistiskt
reformistiskt projekt. Vad med omdaningen av samhället i socialistisk
riktning om uppgiften bara är att bygga broar till en framtid som är
oföränderligt kapitalistisk? Om brobyggandet bara syftar till att
parera alla de nya hot som kapitalismen bjuder på?



Det kan synas övermaga att anklaga socialdemokratin för att ha
övergivit det socialistiskt projekt man i praktiken övergav för många,
många år sedan. Men ändå representerar ”brobyggandets reformism” en
avgörande ideologisk förskjutning, övertydligt manifesterad på
kongressen i Malmö.



Socialdemokratin har sist och slutligen givit upp tanken på en
grundläggande samhällsförändring; har inte längre någon vision
bortom  kapitalismens ”eviga seglats på de fria marknadskrafternas
oändliga ocean”. Uppdraget består inte längre i att förändra
samhället,  utan i att göra kapitalismen så dräglig som möjligt
för så många som möjligt (för att uttrycka saken snällt); består i att
sopa upp efter en kapitalism som alltmer cyniskt och egenmäktigt
förbrukar både människor och miljö.



Det är detta som ger visionslösheten. För brobyggandets reformism är
framtiden opåverkbar; bestäms framtiden av en kapitalism som inte bara
getts evigt liv utan också evig företrädesrätt. Politikens uppgift är
inte att forma framtiden. Utan att bygga broar till en framtid som
formas av kapitalismen.



För att vara mer konkret. Enligt Göran Persson bjuder framtiden inga
säkra jobb. Vi måste alla räkna med att bli av med jobbet sisådär vart
tionde år. Vilket naturligtvis är sant vad gäller den kapitalistiska
framtid Persson ser som ofrånkomlig.



”Därför måste vår bro till framtiden bygga på livslångt lärande, på
återkommande chanser och större utbildningsmöjligheter för alla”, slår Person fast.



Inget ont om utbildning. Men här reduceras den socialdemokratiska
framtidsvisionen till ett enda stort AMS, till ett ekorrhjul av ständig
omskolning för att tillfredställa kapitalismens högst oregelmässiga
arbetskraftsbehov. Att slå vakt om de jobb som finns genom att förbjuda
jobbexport är för Persson en otänkbar tanke. Liksom att stoppa
arbetskraftsimport så länge som det finns tillgänglig arbetskraft i
Sverige. För att bara ta två aktuella exempel. Brobyggandet handlar
inte om att ingripa mot den kapitalism som profiterar på arbetslöshet.
Utan om att anpassa sig till den.



Det påstås att kongressen gav Göran Persson och partistyrelsen stryk
vad gäller sysselsättningspolitiken. Detta genom att underkänna det sk
fyraprocentmålet ens som delmål. Socialdemokratin skall enligt
kongressen hävda full sysselsättning. Punkt slut.



Beslutet kan synas sympatiskt. Men är i verkligheten bara en strid om
ord. Ty de kongressombud som propagerade för full sysselsättning var
lika främmande för en antikapitalistiska politik som någonsin Göran
Persson; de dristade sig inte ens till att kräva en omprövning av
riksbankens oberoende ställning eller ens av dess ensidiga uppdrag att
hålla nere inflationen (som hindrar en expansiv politik för fler jobb).




Det var mer en av dessa så populära etikettsdiskussioner. Det låter
bättre att vara för full sysselsättning. Hur ett sådant mål skall
uppnås inom ramen för en kapitalism som inte vill ha full
sysselsättning, som cyniskt utnyttjar arbetslöshet för att pressa ner
löner och försämra anställningsvillkor, är mindre intressant; är rentav
uteslutet ur diskussionen.



Kongressen i Malmö var i mycket en valupptakt. Socialdemokratin slog
sig för bröstet över att den skapat ”ordning och reda” i Sveriges
finanser och lovade att pytsa ut ett antal miljarder till behövande
väljargrupper.



Partiledningen fick stryk i ett inte obetydligt antal frågor, vilket väl skall ge sken av ett livaktigt och debattlystet parti.



Men detta är bara yta, åtminstone för den som söker en strimma av
vänsterhopp inom socialdemokratin. Någon vänsteropposition värd namnet
fanns inte på kongressen. Tvärtom var uppslutningen bakom brobyggandets
reformism monumental.



Visst låter det vackert, detta med en bro till framtiden. Men för
alla som drabbas av kapitalismens alltmer asociala framfart framstår
den ståtliga bron mest som en nödutgång för kapitalismen.
Socialdemokratin bygger nödutgångar för att rädda kapitalismen in i
framtiden, för att rädda kapitalismen undan ett socialt uppror.



Nödutgångar som framtidsvision. Det är något av reformismens platta fall.



1 november 2005

Proletären 44,2005