Saabs enda chans

”Vi vill sända ett budskap till GM”, säger IF Metalls klubbordförande på Saab, Paul Åkerlund, till Dagens Arbete (11/1). ”Sälj oss!”

Tydligare än så kan det fackliga förräderiet inte uttryckas. För Åkerlund finns ingen framtid bortom kapitalismen och därmed ingen framtid för Saab bortom en ny kapitalistisk ägare. Den facklig strategin består i att försöka förmå GM att sälja Saab. Till vem det vara månde. Varvid redan från början utskrivna plundrare som Koenigsegg och Spyker utan vidare finner nåd inför Åkerlunds allt annat än stränga blick.

Det är ett illusions-trick som bara förlänger den plåga som de anställda på Saab utsatts för det senaste året.
Sedan GM-ordföranden Ed Whitacre i måndags upprepade att Saab skall läggas ner, om inte ett
seriöst bud dyker upp i sista minuten, så har Åkerlund och hans tjänstemannakollega Anette Hell-gren gått i taken av upprördhet. Invektiven är många: Smaklöst, cyniskt, oanständigt.

Vi håller med till hundra procent. På ett principiellt plan. Kapitalismen är smaklös, cynisk och oanständig; är utan vidare beredd att kasta ut tiotusentals människor i arbetslöshet – om det för tillfället tjänar profiten.

Det är naturligtvis så att Saab och Trollhättan bara är små obetydliga prickar på jätteföretaget General Motors karta, något som vi varnade för redan när GM tog över Saab för jämnt tio år sedan. Det är väldigt långt till Detroit!

Men likväl agerar GM som det anstår ett kapitalistiskt företag. Allt som betyder något är aktieägarnas framtida profiter. Saab och Trollhättan betyder inte ett skit. I detta avseende skiljer sig inte GM från svenska storföretag, som utan vidare lägger ner i Sverige och flyttar jobben utomlands – om det tjänar aktieägarnas intressen.

Många förundras över att GM inte hellre säljer än lägger ner. En försäljning ger ju ändå några dollars. Men lita på att det är noga övervägt och räknat på ur lönsamhetssynpunkt. GM:s cynism är kapitalismens cynism.

De anställda på Saab har all anledning att rikta sin vrede mot GM, som kört Saab i botten på tio år. Till god förtjänst. Glöm snacket om tio olönsamma år. De redovisade förlusterna är bara resultatet av kreativ bokföring. Men glöm då inte att också rikta vreden mot dem som agerat som GM-direktörernas knähundar och lismande eftersägare för att först nu, när det är för sent, plötsligt dyka upp som deras kritiker.

För jobbens skull måste dock vreden riktas åt annat håll. För om GM agerar som det anstår ett kapitalistiskt företag, om än så cyniskt, så är den svenska regeringens brist på agerande det mest cyniska och oanständiga i denna affär. Här ligger sammanlagt 10000 jobb i potten, underleverantörsledet medräknat. I förlängningen handlar detta rentav om bilindustrins framtid och därmed om Sveriges framtid som industrination.

Men näringsminister Maud Olofsson gör absolut ingenting. Förutom att papegojaktigt upprepa att ”staten inte skall äga bilfabriker”.

I USA har staten pumpat in 120 miljarder dollar, motsvarande 850 miljarder kronor, i bilindustrin. Givetvis med förbehållet att det är tillverkningen i USA som skall räddas. Sak samma i Tyskland, Frankrike och Italien, där bilindustrin idag hålls under armarna av statliga subventioner. Medan Maud Olofsson kacklar om småföretagandets välsignelser.

Cynismen blir rent monstruös när Olofsson oförbehållsamt välkomnar kinesiska Geely som ny ägare till Volvo Cars. Eftersom Geely är ett statligt företag. Den kinesiska staten kan alltså äga bilföretag i Sverige. Till och med när det uttalade syftet är att flytta tillverkningen till Kina. Men absolut inte den svenska.

Nog borde Saab-arbetarna ta Olofsson i hampan och kasta henne i Göta älv, om hon har oskicket
att dyka upp i Trollhättan igen. I vart fall bör de läsa lusen av henne. Som Saab-krisens mest oanständiga aktör.

Vi tror inte ett ögonblick på Saabs framtid som renodlat kapitalistiskt bilföretag. För det är överkapaciteten på den globala bilmarknaden alldeles  för stor och Saab alltför litet. Men vi tror på en möjlig framtid för Saab.

Som utvecklare och producent av den nya typ av bilar och transportsystem som klimatkrisen kallar på. Såväl teknisk kompetens som produktionskapacitet  finns i Trollhättan. Det som saknas är en kapitalstark och långsiktig ägare. Som bara kan vara staten.

Vi säger alltså tvärtemot Maud Olofsson. Staten skall och bör äga bilfabriker. För att bara staten kan ta piken i och garantera den snabba omställning av bilproduktionen som framtiden kräver.

Maud Olofsson yrar ofta och gärna om skattebetalarnas pengar, som hon påstår sig värna. Man kan bara skaka på huvudet i förtvivlan över att Sverige begåvats med en så inskränkt näringsminister.

För hur kan någon vettig människa påstå sig värna skattebetalarnas pengar genom att kasta ut tiotusen människor i arbetslöshet och genom att lägga Sveriges industriella bas för fäfot?

Det är precis tvärtom. Maud Olofsson och regeringen inte bara slösar skattepengar på onödig arbetslöshet, utan de undergräver dessutom framtida skatteinkomster genom att med armarna i kors lämna svensk bilindustri på kapitalismens slaktbänk.

När detta skrivs håller facken på Saab i Trollhättan protestmöte utanför grindarna på den jättelika fabriken på Stallbacka. Att mötet hålls samma dag som GM inleder likvidationen av Saab utgör enligt Anette Hellgren ”bra tajming”. Så här i sista minuten skall GM-direktörerna få veta att de anställda på Saab kräver att få bli sålda.

Paul Åkerlund gör sin sista insats som företagsfjäskande fackföreningsman. Som råttan har han lämnat de sjunkande skeppet för att om någon månad bli socialdemokratiskt kommunalråd i Trollhättan. Det gäller att ordna det för sig själv. Vilket herrar som Åkerlund som regel är bra på.

Kvar står Saab-arbetarna med sin enda möjlighet: Att kräva ett förstatligande av Saab. Utan ersättning till det smaklösa, cyniska och oanständiga GM.

Det är så arbetarkravet måste formuleras: Sluta pladdra om arbetslinjen – rädda jobben!

12 januari 2010
Proletären nr 2